Sommarlov.

Ett sommarlov har nog aldrig känts så välbehövligt som det som komma skall. Jag längtar ihjäl mig efter att bara få vara hemma liksom. Jag och barnen, och sen även Tomas när det är dags för honom att gå på semester. Och jag vet att jag kallar min semester sommarlov, men låt er inte luras av det. Det är inarbetad och liksom för alla andra människor oavsett yrke s-e-m-e-s-t-e-r. Inget rosaluddigt orättvist lyxande.

Det har varit ett utmanande år. Eller mer specifikt halvår. (Det kan vi avhandla vid annat tillfälle, eventuellt. Men inte nu.) Och om jag skall vara helt ärlig så är jag inte överförtjust i det här med skola alltså. Läxor, i frekkin förskoleklass. Det skavde något enormt. Det går emot allt jag tror på. Stressen. Stressen på att de redan innan årskurs 1 helst skall ha lärt sig läsa. Kom igen. Eller det här med frånvaro. Att hon snart skall in i skolplikt och inte kan vara hemma hur som helst. Jag är inte alls särskilt sugen på det tvånget alltså. Inte ens lite. Men läxorna. De skaver mest. Och eftersom de haft läxor i förskoleklass så antar jag att det är något de kör med i samtliga årskurser. Fantastiskt. Det är inte det att jag inte älskar att sitta med henne och hennes läxor, utan det är principen som gör mig förbannad. Läxor mer eller mindre garanterar att barn inte får en likvärdig utbildning, vilket är helt oacceptabelt.

Men nu skall jag vara tyst. Ikväll sjungs endast bittra toner, som höres. Ett tydligt tecken på att årets semester tillika sommarlov är sanslöst välbehövligt.

Annonser

Något som tagit tid att skriva

23:37. Söndag kväll. För flera veckor sedan gick jag och la mig just då, klockan 23:37. Ett snabbt öga på att alarmen låg rätt och ändra påminnelsen för ”Ring Ina” från klockan 10.00 till klockan 10.30 på grund av lektion. Två varma fötter letade sig in under mitt täcke och snart slängdes en arm över ansiktet på mig. Precis som vilken kväll som helst. En i mängden.

05:45. Första alarmet. Slår av det, gosar in mig under Mollis täcke och somnar om. 06.00. Andra alarmet. Behåller telefonen i handen. 06.03. Tror jag har försovit mig till tredje alarmet men inser att det är mamma som ringer. Vill inte svara. Stålsätter mig. Svarar.

En kan aldrig förbereda sig för döden. Det gör ingen skillnad om livet som levts varit kort eller långt, om det varit sjukt eller friskt eller om döden kanske till och med var väntad. När den väl kommer så finns bara chock, oförståelse, smärta och en överväldigande känsla av orättvisa. All död är orättvis, den tar ju något ifrån oss som vi behöver. Den tar något självklart ifrån oss. Den tar själva självklarheten ifrån oss.

15.37. Lördag. Missat samtal från Inez Löwemo. Jag ringer imorgon. 11.58. Söndag. Nä, hon sover ju middag nu. Ringer ikväll. 21.05. Fan. Jag har glömt. Nu sover hon säkert. Jag ringer imorgon, ställer in påminnelse på klockan 10.00.

Självklarheten. Bara sådär. Poff. Det är fan inte okej alltså. Men det är vad det är och det spelar ingen roll hur många gånger jag går igenom det i huvudet, inget kommer att ändras. Det enda en kan göra är att leva med det, liksom med alla andra minnen. Vilket påminner mig om vilken ynnest det är att jag får leva med just alla de minnena. Min mormor har varit prick en av de viktigaste människorna i mitt liv. Hon finns med i de flesta av mina allra vackraste barndomsminnen. Tofta, gropen, makaronerna, kärleken. För många slutar det där, men jag hade turen att få ha med henne i mitt liv tills nu. Jag fick se henne med mina barn och se den kärlek som blev mellan dem. Varje samtal fokuserade alltid på barnen. Omtanken. Aldrig på sig själv, alltid för andra. Underbara, varma Ina. Jag är så glad att just du var min mormor. Jag kommer att sakna dig tills jag tar mitt sista andetag.

 

På tapeten hos Löwemo

Mycket har hänt sedan i augusti, då jag senast knapprade tangenter här. Vi har överlevt, hanterat och i mångt och mycket förälskat oss i dotterns skolstart. Vi har byggt och blivit klara med vår övervåning plus/minus någon list här och var som ännu väntas komma på plats när ekonomin tillåter det. Vi har även rent ekonomiskt, om än på håret då och då, överlevt den förbannat dyra övervåningen. Vi har spacklat, vi har fogat, vi har målat, vi har spikat och vi har tapetserat. Några direkta möbler finns här kanske inte överflöd, men ungefär 40 kartonger bestående av böcker har vi i alla fall. En gång i en framtid långt borta kommer de att placeras i fina stringhyllor längs väggarna. Långt i framtiden är det med tanke på en viss bestämdhet kring just string.

Jag gör även min sista termin, för nu, som studerande vid sidan om av mitt arbete. Utbildningen går inte till våren vilket ger oss en andningspaus på åtminstone ett halvår. Jag längtar sönder mig efter denna paus på grund av helt slut. Det är tufft att få det att gå ihop och samtidigt vara en lugn, harmonisk och alltid närvarande människa. Kanske hade det gått enklare om förutsättningarna runt om kring varit annorlunda, men det är de inte och har jag lärt mig något det senaste halvåret så är det att jag inte kan påverka det, alls.

Att ha ett barn med förkylningsastma är inte hela världen. Verkligen inte. Men det är ändå vad det är. Kampen att ens få medicinering var lång, för lång, och krävde otalet lunginflammationer för att ens bli verklighet. Den krävde också att Harri gick till doktorn med sin pappa och inte sin hysteriska mamma som vid tillfälle sittstrejkade i foajén bara för att få hjälp med hans andning. En kan inte gå runt utomhus dygnet runt för att underlätta, det går inte. I alla fall inte när en har fler barn än ett. Någon gång måste en nämligen själv få sova för att kunna vara en bra förälder. Men alla dessa virusbaserade lunginflammationer som kommer som ett brev på posten vid minsta lilla förkylning, det är svårt att hantera. Som han lider. Vilket helvete han utsätts för. Och jag trodde helt ärligt inte att det – inom ramen för just detta – kunde bli värre. Men jag hade fel. Exakt två veckor efter senaste tillfrisknandet från en virusbaserad lunginflammation drabbades han av en bakteriell. Helt ärligt, det är en jävla skillnad på de två. Medicinen som en får är fruktansvärd, både i smak och biverkningar. Magen, den stackars lilla magen som krampar sönder av att hantera den monsterordinerade antibiotikan. Febern, herre min gud febern, så hög att en inte vet om en behöver åka in eller inte. Och det går upp och ner. Ner och upp. Majoriteten kräks ut.

Det får hemskt gärna vara nog nu. Han behöver inte utsättas för mer. Han har prövats mer det senaste året än vad jag har gjort under mitt 33-åriga liv. Det är inte okej och det är inte rättvist. Och jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta. Förutom att klaga – jesus som jag vill klaga! Jag vill aldrig igen höra ordet lunginflammation. Jag vill slippa få panik så fort jag ser en förkyld unge. Jag vill att han ska få lov att vara frisk, kunna hinna återhämta sig och bygga upp ett immunförsvar. Och allt det där. Och ungen fick för fan tuttmjölk! Som jag tjatades ihjäl om hur sjuk och utsatt Molli skulle bli av att hon inte fick tuttmjölk och hon har trots denna barbariska fadäs hällt sig frisk. Men Harri, som matades av gräddig tuttmjölk så att det stod honom ur öronen hans första månader, han har mest varit sjuk. Jag har ingen poäng med detta, mer än att MEN ÄNDÅ LIKSOM. Mina tuttar gör visst aldrig rätt.

Skolstart

En viss, inte så liten längre, Molli började skolan i måndags. Det har varit en hel del fram och tillbaka och såväl stora som små känslor inför denna omställning, men på det stora hela har hon ändå längtat till tusen. När söndagen kom var fjärilarna i magen många och sömnen till måndagen blev knappast den bästa. Men väl vaken där på måndagsmorgonen nästan hoppade hon upp och ner av spänning. Söndagen hade ju faktiskt inkluderat dussintal av klädbyten – klart en måste ha de perfekta kläderna på sig första dagen (och dagen efter det och dagen efter det…), så allt var hon redo. Väskan packades, frukt valdes med omsorg och håret kammades utan krokodiltårar och skrik.

Kvart över sju mötte vi upp bästa kompisen utanför morgonfritids. Bara där bultade mitt hjärta så högt att jag var rädd att hon skulle höra det och smittas av min nervositet. Det var en enorm omställning för mig som förälder efter alla trygga år hos världens bästa dagbarnvårdare. I entrén var det kaos av barn, föräldrar, kläder och skor. Skulle vi bara lämna dem vind för våg? På ett ställe de seriöst aldrig satt sin fot innan? Svetten började pärla sig och instinkten sa åt mig att liksom bara ta henne under armen och springa det fortaste jag kunde. Men det gjorde jag inte. För inte brydde hon sig om kaoset. Hon var nyfiken, taggad och fullkomligt redo att upptäcka allt det nya. ”Gå nu mamma” sa hon och vinkade bort mig medan hon och kompisen försvann in hand i hand i musikrummet. Kvar stod vi mammor och försökte prata med en av pedagogerna om frukost och kläder och ja – inte alls som hos dagbarnvårdaren.

Jag grät hela vägen i bilen till jobb och kunde knappt koncentrera mig under hela dagen. Har hon det bra? Åt hon? Lekte hon? Paniken över hur långsamt klockan gick och att typ aldrig få åka och hämta henne. Men klockan tickade ju på i vanlig ordning och plötsligt var det dags. Hämtningen var en helt annan upplevelse för hur en än vill vrida och vända på saker så var det en själaglad tjej jag hämtade hem. Både hon och kompisen hade haft en riktigt bra första dag i skolan och såg redan fram emot morgondagen. Och just där och då, ja, då började jag också se fram emot den.

De följande dagarna har gått över förväntan och idag bokstavligen sprang hon in före mig på morgonfritids, hängde upp sin kläder, kryssade för sitt namn och försvann snabbt iväg med en av sina pedagoger. Inget hejdå. Ingen puss. Bara den där ”gå nu vinken”. Det går inte riktigt att beskriva hur bra det känns och jag hoppas att varenda unge i hela världen har haft prick en sådan bra skolstart. Visserligen hade vi världskrig på morgonen över att jag tvingade på henne jeans, vilket kan förklara den avsaknade morgonpussen. Herreminne så arg och kränkt hon var av att behöva ha jeans och herreminne så värdelös och hemsk jag kände mig.

Hon överlevde dock att ha jeans på sig och lyckligare tjej än idag har jag nog aldrig hämtat hem. Aldrig. Varför undrar ni kanske? Kan ni bevara en hemlighet? En viss liten pojk, som hon kärlekar på det sätt som bara barn kan, hade idag sprungit fram och liksom bara gett henne en kram och sedan sprungit iväg igen. Något vi har pratat om i exakt prick fyra timmar och trettioen minuter nu. Så ja, inte så liten längre.  Och det firar vi med tre sorters vindruvor: smultron, mango och sockervadd. På riktigt alltså, det är vad de smakar. Helt magiskt och precis vad som behövs när en just fått sin allra första kram av en pojke en tycker är söt sådär så att en rodnar ända upp i hårbotten.

 

Livet

Det går för fort. Tiden. Livet. Allt. Ibland står den visserligen helt stilla. Som idag. Den genom tiderna längsta söndagen. Världskrig med dottern, fotbollsträning i regn och hagel och gallskrikande Harri, läsk över hela golvet och en effing pommes för lite. Typ så. Kanske inte världskrig, men aldrig förr har mitt tålamod blivit så testat. Aldrig. Att spilla ut läsk över hela golvet, egentligen småpotatis men just då episkt stort och överjävligt på grund av skrikande och vrålhungrig bebis. Allt under hela dagen byggde liksom bara på som ett never ending legobygge. Räddningen fanns i maten. Jag behövde umami fries. 3000 kalorier av ren och skär glädje. Åtminstone var det så jag föreställde mig det där med en stor fet gloria på Max drive in. En livlina. Den tog mig igenom bilfärden hem. Den tog mig igenom läskspill. Den tog mig igenom barnskrik. Den tog mig igenom trotsigt barn. Den tog mig hela vägen till köksbordet där jag parkerade mig med djup förväntan över att trycka ner ansiktet i pommes drypande av ost och jalapeno. Men idag var världens längsta söndag så inte fan hade de packat ner mina fries. Allt annat visst, liksom kvittot som tydligt dikterade umami fries för 39 kronor. As. En nattning på nästan tre timmar på det och som sagt – världens längsta söndag. Jag borde med andra ord sova. Helst för flera timmar sedan. Men jag är fortfarande upprörd över mina fries pga helt oacceptabelt. Jag hatar Max.

Men mest av allt är jag upprörd över hur snabbt tiden går, dagen till trots. För är det något en tänker på dagar som denna så är det hur andra dagar ser ut och vart tusan det gick fel just idag. Väldigt få dagar ser nämligen ut som denna. De flesta bara sveper förbi. De flesta är helt jäkla underbara i all sin vardaglighet. Precis som jag vill ha dem. Tillsammans med barnen. Men snart är det slut på det. Det är bara en vecka kvar. Sen börjar inskolningen och Harri startar sitt liv utanför hemmets väggar. Han kommer börja uppleva och upptäcka världen utan mig och innan jag vet ordet av det kommer han inte längre behöva mig. Det är något fruktansvärt med det där. Ni vet. När första lånetiden går ut. För är det något som barn är så är det till låns. De växer upp. Och det går för fort. Alldeles för fort. Han är min bebis. Bebisar skall vara hemma. Och den första som kommer på tanken på att ens yppa minsta lilla antydan om att han inte är bebis längre BETTER BRING ME MY FRIES.

 

Godnatt, Mr.Alhamdo?

Idag känner jag hopplöshet. Som om någon lagt världen på mina axlar och jag inte mäktar med vikten. Jag håller inte. Jag har ingen aning om vad jag vare sig kan eller skall göra. Världen ligger på allas våra axlar men vi bär inte upp den tillsammans. Under tiden faller allt. Människor dör. Twitterkonto efter twitterkonto tystnar. Inte för att det inte finns mer att rapportera utan för att Aleppo börjar få slut på människor. De dör i regnet av de ständigt fallande bomberna.

Samtidigt, i en annan del av världen, fortsätter livet som vanligt. Kaffe dricks. Julklappar köps. Vädret beklagas. En oro sprider sig. Inte över de människor som är kvar i Aleppo, utan en oro över dem som tagit sig där ifrån. De som hotar vår välfärd. De som borde ha stannat och blivit hjälpta där. Inte här. Det är vidrigt bortom allt förstånd. Det finns inget vi eller dem. Det finns bara människor. Det finns bara liv eller död. Aleppo börjar få slut på liv och den skulden kan vi aldrig befria oss ifrån. Aldrig.

Mr. Alhamdo. Ditt konto har varit tyst ett dygn. Jag vet inte om du lever. Jag vet inte om din lilla dotter lever. Jag vet inte om hon någonsin kommer att få uppleva smaken av banan. Om hon kommer att få uppleva känslan av mättnad igen. Om hon kommer att få leva det liv som var menat för henne. Jag hoppas du lever länge nog för att få vakna upp till en situation där världen inte har övergivit dig. Där världen inte har övergivit din dotter, din fru, dina elever, din plats i världen. Jag uppdaterar mitt flöde nästan frenetiskt i hopp om ett livstecken från dig. Men för hur länge? Hur många dagar till? Hur många timmar?

Tentatider

Det är få saker som motiverar mig till att blogga nu för tiden. Bestörtningen över Donald Trump var självskriven. Min hemtenta däremot, den kommer inte naturligt. Fingrar, tangenter och hjärna vägrar idka samarbete som genererar i något jag skulle kunna stå bakom. Jag ser mina egna formuleringar och skäms. Det är inte jag. Om jag besitter någon form av superkraft så är det nämligen, utöver att sträckläsa tonårsfantasy, den vetenskapliga formuleringsförmågan i ultrarapid. Jag skojar inte. Jag är sjukt bra på det. Jag vet att det inte är vackert att framhäva sig själv på det sättet, men det kan inte hjälpas. Jag är så jävla grym att jag ofta kommer på mig själv med att häpnas och undra var jag får allt ifrån. Så naturligtvis har jag barnsligt stor tillit till min egna förmåga och sparar precis allt till sista sekund. Det mina vänner, det är min akilleshäl. Eller?

De senaste veckorna har varit överhopade. Hell, hela terminen har varit det. Det är mycket känslor. Det i sin tur har gjort att det varit lättare att skjuta saker framåt som inte varit av akut karaktär. Som den här hemtentan. Den är, egentligen, fortfarande inte av akut karaktär. Den skall inte in förrän på söndag. Men så fick jag ett infall att jag liksom bara göra den nu, får den ur världen så jag inte behöver tänka mer på den. Kanske är det att jag började för tidigt som är problemet? Det känns som hebreiska. Eller vänta, det är inte sant. Det känns klart som korvspad men när jag själv skall formulera mig är det precis som om det är hebreiska som kommer ut. Det blir inte som jag vill. Det håller inte under någon omständighet den nivå jag förväntar mig av mig själv. Det är fruktansvärt frustrerande. Kanske är det den isande känslan av ”out of space” som på något sätt lamslår mig. Jag vet inte. Eller så är det helt enkelt bara så simpelt som att jag började för tidigt. Det är ju för tusan bara tisdag och det som skall skrivas är ju klart som korvspad. Min superkraft låter sig kanske inte användas under sådana missbrukande former.