Skolstart

En viss, inte så liten längre, Molli började skolan i måndags. Det har varit en hel del fram och tillbaka och såväl stora som små känslor inför denna omställning, men på det stora hela har hon ändå längtat till tusen. När söndagen kom var fjärilarna i magen många och sömnen till måndagen blev knappast den bästa. Men väl vaken där på måndagsmorgonen nästan hoppade hon upp och ner av spänning. Söndagen hade ju faktiskt inkluderat dussintal av klädbyten – klart en måste ha de perfekta kläderna på sig första dagen (och dagen efter det och dagen efter det…), så allt var hon redo. Väskan packades, frukt valdes med omsorg och håret kammades utan krokodiltårar och skrik.

Kvart över sju mötte vi upp bästa kompisen utanför morgonfritids. Bara där bultade mitt hjärta så högt att jag var rädd att hon skulle höra det och smittas av min nervositet. Det var en enorm omställning för mig som förälder efter alla trygga år hos världens bästa dagbarnvårdare. I entrén var det kaos av barn, föräldrar, kläder och skor. Skulle vi bara lämna dem vind för våg? På ett ställe de seriöst aldrig satt sin fot innan? Svetten började pärla sig och instinkten sa åt mig att liksom bara ta henne under armen och springa det fortaste jag kunde. Men det gjorde jag inte. För inte brydde hon sig om kaoset. Hon var nyfiken, taggad och fullkomligt redo att upptäcka allt det nya. ”Gå nu mamma” sa hon och vinkade bort mig medan hon och kompisen försvann in hand i hand i musikrummet. Kvar stod vi mammor och försökte prata med en av pedagogerna om frukost och kläder och ja – inte alls som hos dagbarnvårdaren.

Jag grät hela vägen i bilen till jobb och kunde knappt koncentrera mig under hela dagen. Har hon det bra? Åt hon? Lekte hon? Paniken över hur långsamt klockan gick och att typ aldrig få åka och hämta henne. Men klockan tickade ju på i vanlig ordning och plötsligt var det dags. Hämtningen var en helt annan upplevelse för hur en än vill vrida och vända på saker så var det en själaglad tjej jag hämtade hem. Både hon och kompisen hade haft en riktigt bra första dag i skolan och såg redan fram emot morgondagen. Och just där och då, ja, då började jag också se fram emot den.

De följande dagarna har gått över förväntan och idag bokstavligen sprang hon in före mig på morgonfritids, hängde upp sin kläder, kryssade för sitt namn och försvann snabbt iväg med en av sina pedagoger. Inget hejdå. Ingen puss. Bara den där ”gå nu vinken”. Det går inte riktigt att beskriva hur bra det känns och jag hoppas att varenda unge i hela världen har haft prick en sådan bra skolstart. Visserligen hade vi världskrig på morgonen över att jag tvingade på henne jeans, vilket kan förklara den avsaknade morgonpussen. Herreminne så arg och kränkt hon var av att behöva ha jeans och herreminne så värdelös och hemsk jag kände mig.

Hon överlevde dock att ha jeans på sig och lyckligare tjej än idag har jag nog aldrig hämtat hem. Aldrig. Varför undrar ni kanske? Kan ni bevara en hemlighet? En viss liten pojk, som hon kärlekar på det sätt som bara barn kan, hade idag sprungit fram och liksom bara gett henne en kram och sedan sprungit iväg igen. Något vi har pratat om i exakt prick fyra timmar och trettioen minuter nu. Så ja, inte så liten längre.  Och det firar vi med tre sorters vindruvor: smultron, mango och sockervadd. På riktigt alltså, det är vad de smakar. Helt magiskt och precis vad som behövs när en just fått sin allra första kram av en pojke en tycker är söt sådär så att en rodnar ända upp i hårbotten.

 

Annonser

Livet

Det går för fort. Tiden. Livet. Allt. Ibland står den visserligen helt stilla. Som idag. Den genom tiderna längsta söndagen. Världskrig med dottern, fotbollsträning i regn och hagel och gallskrikande Harri, läsk över hela golvet och en effing pommes för lite. Typ så. Kanske inte världskrig, men aldrig förr har mitt tålamod blivit så testat. Aldrig. Att spilla ut läsk över hela golvet, egentligen småpotatis men just då episkt stort och överjävligt på grund av skrikande och vrålhungrig bebis. Allt under hela dagen byggde liksom bara på som ett never ending legobygge. Räddningen fanns i maten. Jag behövde umami fries. 3000 kalorier av ren och skär glädje. Åtminstone var det så jag föreställde mig det där med en stor fet gloria på Max drive in. En livlina. Den tog mig igenom bilfärden hem. Den tog mig igenom läskspill. Den tog mig igenom barnskrik. Den tog mig igenom trotsigt barn. Den tog mig hela vägen till köksbordet där jag parkerade mig med djup förväntan över att trycka ner ansiktet i pommes drypande av ost och jalapeno. Men idag var världens längsta söndag så inte fan hade de packat ner mina fries. Allt annat visst, liksom kvittot som tydligt dikterade umami fries för 39 kronor. As. En nattning på nästan tre timmar på det och som sagt – världens längsta söndag. Jag borde med andra ord sova. Helst för flera timmar sedan. Men jag är fortfarande upprörd över mina fries pga helt oacceptabelt. Jag hatar Max.

Men mest av allt är jag upprörd över hur snabbt tiden går, dagen till trots. För är det något en tänker på dagar som denna så är det hur andra dagar ser ut och vart tusan det gick fel just idag. Väldigt få dagar ser nämligen ut som denna. De flesta bara sveper förbi. De flesta är helt jäkla underbara i all sin vardaglighet. Precis som jag vill ha dem. Tillsammans med barnen. Men snart är det slut på det. Det är bara en vecka kvar. Sen börjar inskolningen och Harri startar sitt liv utanför hemmets väggar. Han kommer börja uppleva och upptäcka världen utan mig och innan jag vet ordet av det kommer han inte längre behöva mig. Det är något fruktansvärt med det där. Ni vet. När första lånetiden går ut. För är det något som barn är så är det till låns. De växer upp. Och det går för fort. Alldeles för fort. Han är min bebis. Bebisar skall vara hemma. Och den första som kommer på tanken på att ens yppa minsta lilla antydan om att han inte är bebis längre BETTER BRING ME MY FRIES.

 

Godnatt, Mr.Alhamdo?

Idag känner jag hopplöshet. Som om någon lagt världen på mina axlar och jag inte mäktar med vikten. Jag håller inte. Jag har ingen aning om vad jag vare sig kan eller skall göra. Världen ligger på allas våra axlar men vi bär inte upp den tillsammans. Under tiden faller allt. Människor dör. Twitterkonto efter twitterkonto tystnar. Inte för att det inte finns mer att rapportera utan för att Aleppo börjar få slut på människor. De dör i regnet av de ständigt fallande bomberna.

Samtidigt, i en annan del av världen, fortsätter livet som vanligt. Kaffe dricks. Julklappar köps. Vädret beklagas. En oro sprider sig. Inte över de människor som är kvar i Aleppo, utan en oro över dem som tagit sig där ifrån. De som hotar vår välfärd. De som borde ha stannat och blivit hjälpta där. Inte här. Det är vidrigt bortom allt förstånd. Det finns inget vi eller dem. Det finns bara människor. Det finns bara liv eller död. Aleppo börjar få slut på liv och den skulden kan vi aldrig befria oss ifrån. Aldrig.

Mr. Alhamdo. Ditt konto har varit tyst ett dygn. Jag vet inte om du lever. Jag vet inte om din lilla dotter lever. Jag vet inte om hon någonsin kommer att få uppleva smaken av banan. Om hon kommer att få uppleva känslan av mättnad igen. Om hon kommer att få leva det liv som var menat för henne. Jag hoppas du lever länge nog för att få vakna upp till en situation där världen inte har övergivit dig. Där världen inte har övergivit din dotter, din fru, dina elever, din plats i världen. Jag uppdaterar mitt flöde nästan frenetiskt i hopp om ett livstecken från dig. Men för hur länge? Hur många dagar till? Hur många timmar?

Tentatider

Det är få saker som motiverar mig till att blogga nu för tiden. Bestörtningen över Donald Trump var självskriven. Min hemtenta däremot, den kommer inte naturligt. Fingrar, tangenter och hjärna vägrar idka samarbete som genererar i något jag skulle kunna stå bakom. Jag ser mina egna formuleringar och skäms. Det är inte jag. Om jag besitter någon form av superkraft så är det nämligen, utöver att sträckläsa tonårsfantasy, den vetenskapliga formuleringsförmågan i ultrarapid. Jag skojar inte. Jag är sjukt bra på det. Jag vet att det inte är vackert att framhäva sig själv på det sättet, men det kan inte hjälpas. Jag är så jävla grym att jag ofta kommer på mig själv med att häpnas och undra var jag får allt ifrån. Så naturligtvis har jag barnsligt stor tillit till min egna förmåga och sparar precis allt till sista sekund. Det mina vänner, det är min akilleshäl. Eller?

De senaste veckorna har varit överhopade. Hell, hela terminen har varit det. Det är mycket känslor. Det i sin tur har gjort att det varit lättare att skjuta saker framåt som inte varit av akut karaktär. Som den här hemtentan. Den är, egentligen, fortfarande inte av akut karaktär. Den skall inte in förrän på söndag. Men så fick jag ett infall att jag liksom bara göra den nu, får den ur världen så jag inte behöver tänka mer på den. Kanske är det att jag började för tidigt som är problemet? Det känns som hebreiska. Eller vänta, det är inte sant. Det känns klart som korvspad men när jag själv skall formulera mig är det precis som om det är hebreiska som kommer ut. Det blir inte som jag vill. Det håller inte under någon omständighet den nivå jag förväntar mig av mig själv. Det är fruktansvärt frustrerande. Kanske är det den isande känslan av ”out of space” som på något sätt lamslår mig. Jag vet inte. Eller så är det helt enkelt bara så simpelt som att jag började för tidigt. Det är ju för tusan bara tisdag och det som skall skrivas är ju klart som korvspad. Min superkraft låter sig kanske inte användas under sådana missbrukande former.

Jag vill inte acceptera.

Det har varit ett par rätt tuffa dagar. Jag har troligtvis ännu inte på riktigt tagit in och smält vad som har hänt. Jag vet inte ens om det går eftersom det på något vis skulle innebära en form av acceptans. Jag vill inte acceptera. Jag vet att livet skulle vara mycket enklare om en inte oroade sig. Om en valde att tänka på annat och helt enkelt kunde känna någon slags tilltro till att det löser sig. Jag kan inte det. Jag är ansvarig för två små barn. Två fantastiska små människor. Visst, det kanske inte blir världskrig. Visst, bomberna kanske inte kommer falla över Sverige. Jag säger kanske, för jag vet inte. Jag säger kanske, just för att det ändå är något som oroar mig. Det jag däremot vet är att världen numer ser annorlunda ut. Villkoren är annorlunda. Budskapen har skiftat. Världens kanske mäktigaste person, vald av folket genom landets valsystem, är en människa som lovar att bura in sina motståndare, som lovar att bygga murar, som lovar att deportera, som anser att kvinnan inte har rätt till sin egen kropp och att människor inte får älska vem dem vill eller vara vem de är. Oavsett vad som händer så är det något vi aldrig kan radera från historien. Det är en osäker och fruktansvärt otrygg framtid som väntar. Och det är just den värld som mina barn skall växa upp i. I en värld där fruktansvärda värderingar, våldsamma-sexistiska-rasistiska värderingar, har intagit den kanske mest ultimata maktpositionen. Och anledningen till att det har hänt är för att omkring 60 MILJONER människor har valt det. 60 MILJONER.

Jag tar hellre Jimmy Åkesson som stadsminister än Donald Trump som president. Och det säger en hel del, för fram tills för några dagar sedan så var Jimmy Åkesson som stadsminister kanske det mest skrämmande jag kunde tänka mig.

Harri

Det var visst lite tomt här på bloggen. Jag har varit gravid, skyller på det. Nu har jag två barn varav ett väldigt litet, det är också en bra ursäkt. Framför allt så har jag absolut ingenting vettigt att skriva om. Jag är fortfarande arg på ungefär samma saker mest hela tiden och saknar tolerans för människor som har problem med invandring och feminism. Att folk kvävs på ordet hen och att människor JUST intresserat sig för sexuella övergrepp är för mig total idioti. En borde alltid ha intresserat sig för sexuella övergrepp och en borde ha noll problem med ett språk som är för alla. Fast det är väl där skon klämmer. Sverige är enligt ungefär samma folkskara inte ett land för alla så då är det ju rätt självklart att inte heller språket kan vara det. I-di-o-ti.

På tal om fonetik och prosodi, typ, så ägnar jag en annan del av mitt liv till studier för tillfället. Jag försöker läsa in behörighet även för svenska som andraspråk och någonstans någongång måste en ju faktiskt börja, även om det i retroperspektiv gärna hade fått lov att inte vara i kombination med nyfött. Harri, bebisen alltså, var inte många veckor gammal när första grammatiktentan skrevs och det sög rätt rejält. Men den skrevs och om några dagar skrivs nummer två. Det kommer därav säkert fortsätta att vara tomt här inne. Om jag inte blir rejält arg vill säga, eller får för mig att baka något. Vem vet, märkligare saker har hänt och jag i kombination med smått har tidigare inneburit absurda projekt.

Det är inte DIG det är synd om

De naturalistiska författarna, med Zola i spetsen, skrev om hemska levnadsförhållanden och livsöden. Människor – med den styrande makten i framkant – gjorde sitt bästa att förhindra spridning av dessa hemska texter och på många ställen i världen förbjöds såväl böckerna som att författare landsförvisades. Men det de skrev då, var det osant? Absolut inte, det var bara det att den samtida människan inte ville läsa det för att det fick dem att må dåligt. Det jag inte ser, det finns inte. Absurt brukar vi kalla det idag när vi ser tillbaka och bl.a. Zola hyllas för sin storhet och sin kamp som medverkade till den för oss självklara demokratin. Utan honom och hans likar hade vi kanske inte haft det och idag tycker vi därför att hans motståndare var rätt idiotiska. Ett av de mest kända citat som finns från Zola handlar om just detta – att om vi inte gillar det vi läser så är det inte orden i sig vi skall satsa på att förändra, det är den verklighet som beskrivs som måste förändras. Rätt självklart när man tänker på det. Det försvinner inte bara för att vi inte påminns om det eller ser det. Den lilla syriska pojken är med andra ord fortfarande lika död oavsett om hans drunknade kropp vid strandkanten når dina ögon eller ej.

Det finns ingen rättvisa i världen. Vart du föds är ett enda stort lotteri och det är rätt läskigt när man tänker på det. För visst är det lite läskigt hur jävla bortskämda vi är i att ha fötts här? Så pass bortskämda att vi till och med känner att det är vår rätt att slippa få se otäcka bilder på det som händer i omvärlden. Vi vill inte se bilder på utmärglade och sönderbombade och uppsvällda och döda kroppar. Framför allt vill vi inte se barnlik. Vi vet nämligen att de finns och är således duktiga på att skänka pengar till rätt organisationer ändå. Fast det är vi inte alls, åtminstone inte i jämförelse med hur duktiga vi är på det när vi faktiskt utsätts för dessa hemska fotografier från världens mest utsatta hörn. På riktigt alltså – det finns en anledning till att dessa bilder såväl publiceras som behövs publiceras.

Att gasta om att det är att befläcka barnens integritet att publicera bilder på deras lik håller inte. Inte heller hur det känns för deras anhöriga att se dessa bilder. På riktigt alltså, det är med stor sannolikhet inte som så att deras mamma eller pappa sitter på FB och scrollar sina flöden just nu. Ska vi vara helt ärliga så är oddsen rätt höga att de också är döda – liksom resten av deras släktingar. Så på frågan om de har gett sitt medgivande – självklart! Det var en av alla de 397 000 dokument de skrev på i samband med att de tog till flykt. Nej. Men de är lika döda som de utmärglade barnen från Afrika är när bilderna väl publiceras. De är lika döda som alla judar från bilder från diverse koncentrationsläger. De är lika döda som alla trasiga och utmärglade vietnameser på bilderna från Vietnam-kriget. Utöver just döden så har dessa bilder nämligen något annat gemensamt – de har alla medverkat till att världen fått upp ögonen och snabbare tvingats att agera. De har räddat liv.

Det handlar alltså inte om rädda individen på bild – det är nämligen försent. Det handlar om att rädda individer från att hamna i samma situation. Om det är obehagligt för oss att titta på? Självklart. Bilderna hemsöker oss förmodligen till den nivå att vi slutligen – om vi kan – skänker en slant för att råda bot på det extrema dåliga samvete som dessa bilder ger oss. Kanske skriker vi till och med högt på gator och torg, kanske startar vi insamlingar, kanske skriver vi på namnlistor och kanske åker vi ner och hjälper till på plats – men oavsett vad det är vi gör så GÖR vi i alla fall något som på förhoppningsvis kortare sikt leder till en rejäl förändring av situationen. Något som räddar liv. Något som gör att vi inte behöver se bilder i våra flöden på uppsvällda barnlik – för att det faktiskt inte finns några uppsvällda barnlik att rapportera om. Inte för att vi sitter med skygglappar på och klagar på det svenska sommarvädret. Eller att hösten är här. Kom igen – väx upp!