Harri

Det var visst lite tomt här på bloggen. Jag har varit gravid, skyller på det. Nu har jag två barn varav ett väldigt litet, det är också en bra ursäkt. Framför allt så har jag absolut ingenting vettigt att skriva om. Jag är fortfarande arg på ungefär samma saker mest hela tiden och saknar tolerans för människor som har problem med invandring och feminism. Att folk kvävs på ordet hen och att människor JUST intresserat sig för sexuella övergrepp är för mig total idioti. En borde alltid ha intresserat sig för sexuella övergrepp och en borde ha noll problem med ett språk som är för alla. Fast det är väl där skon klämmer. Sverige är enligt ungefär samma folkskara inte ett land för alla så då är det ju rätt självklart att inte heller språket kan vara det. I-di-o-ti.

På tal om fonetik och prosodi, typ, så ägnar jag en annan del av mitt liv till studier för tillfället. Jag försöker läsa in behörighet även för svenska som andraspråk och någonstans någongång måste en ju faktiskt börja, även om det i retroperspektiv gärna hade fått lov att inte vara i kombination med nyfött. Harri, bebisen alltså, var inte många veckor gammal när första grammatiktentan skrevs och det sög rätt rejält. Men den skrevs och om några dagar skrivs nummer två. Det kommer därav säkert fortsätta att vara tomt här inne. Om jag inte blir rejält arg vill säga, eller får för mig att baka något. Vem vet, märkligare saker har hänt och jag i kombination med smått har tidigare inneburit absurda projekt.

Det är inte DIG det är synd om

De naturalistiska författarna, med Zola i spetsen, skrev om hemska levnadsförhållanden och livsöden. Människor – med den styrande makten i framkant – gjorde sitt bästa att förhindra spridning av dessa hemska texter och på många ställen i världen förbjöds såväl böckerna som att författare landsförvisades. Men det de skrev då, var det osant? Absolut inte, det var bara det att den samtida människan inte ville läsa det för att det fick dem att må dåligt. Det jag inte ser, det finns inte. Absurt brukar vi kalla det idag när vi ser tillbaka och bl.a. Zola hyllas för sin storhet och sin kamp som medverkade till den för oss självklara demokratin. Utan honom och hans likar hade vi kanske inte haft det och idag tycker vi därför att hans motståndare var rätt idiotiska. Ett av de mest kända citat som finns från Zola handlar om just detta – att om vi inte gillar det vi läser så är det inte orden i sig vi skall satsa på att förändra, det är den verklighet som beskrivs som måste förändras. Rätt självklart när man tänker på det. Det försvinner inte bara för att vi inte påminns om det eller ser det. Den lilla syriska pojken är med andra ord fortfarande lika död oavsett om hans drunknade kropp vid strandkanten når dina ögon eller ej.

Det finns ingen rättvisa i världen. Vart du föds är ett enda stort lotteri och det är rätt läskigt när man tänker på det. För visst är det lite läskigt hur jävla bortskämda vi är i att ha fötts här? Så pass bortskämda att vi till och med känner att det är vår rätt att slippa få se otäcka bilder på det som händer i omvärlden. Vi vill inte se bilder på utmärglade och sönderbombade och uppsvällda och döda kroppar. Framför allt vill vi inte se barnlik. Vi vet nämligen att de finns och är således duktiga på att skänka pengar till rätt organisationer ändå. Fast det är vi inte alls, åtminstone inte i jämförelse med hur duktiga vi är på det när vi faktiskt utsätts för dessa hemska fotografier från världens mest utsatta hörn. På riktigt alltså – det finns en anledning till att dessa bilder såväl publiceras som behövs publiceras.

Att gasta om att det är att befläcka barnens integritet att publicera bilder på deras lik håller inte. Inte heller hur det känns för deras anhöriga att se dessa bilder. På riktigt alltså, det är med stor sannolikhet inte som så att deras mamma eller pappa sitter på FB och scrollar sina flöden just nu. Ska vi vara helt ärliga så är oddsen rätt höga att de också är döda – liksom resten av deras släktingar. Så på frågan om de har gett sitt medgivande – självklart! Det var en av alla de 397 000 dokument de skrev på i samband med att de tog till flykt. Nej. Men de är lika döda som de utmärglade barnen från Afrika är när bilderna väl publiceras. De är lika döda som alla judar från bilder från diverse koncentrationsläger. De är lika döda som alla trasiga och utmärglade vietnameser på bilderna från Vietnam-kriget. Utöver just döden så har dessa bilder nämligen något annat gemensamt – de har alla medverkat till att världen fått upp ögonen och snabbare tvingats att agera. De har räddat liv.

Det handlar alltså inte om rädda individen på bild – det är nämligen försent. Det handlar om att rädda individer från att hamna i samma situation. Om det är obehagligt för oss att titta på? Självklart. Bilderna hemsöker oss förmodligen till den nivå att vi slutligen – om vi kan – skänker en slant för att råda bot på det extrema dåliga samvete som dessa bilder ger oss. Kanske skriker vi till och med högt på gator och torg, kanske startar vi insamlingar, kanske skriver vi på namnlistor och kanske åker vi ner och hjälper till på plats – men oavsett vad det är vi gör så GÖR vi i alla fall något som på förhoppningsvis kortare sikt leder till en rejäl förändring av situationen. Något som räddar liv. Något som gör att vi inte behöver se bilder i våra flöden på uppsvällda barnlik – för att det faktiskt inte finns några uppsvällda barnlik att rapportera om. Inte för att vi sitter med skygglappar på och klagar på det svenska sommarvädret. Eller att hösten är här. Kom igen – väx upp!

Det är min svenska jävla rättighet

Ja, precis så är det: det är min svenska jävla rättighet att få lov att skylla allt på invandrare. Det är min svenska jävla rättighet att använda ord som neger, negerkung och negerboll. Det är min svenska jävla rättighet att bada precis när fan jag vill och det ska inte styras av några burkabärande fundmentalister. Ni hörde mig – burkabärande fundmentalister – för det är min svenska jävla rättighet att slå näven i bordet och anse att alla muslimer är terroriserande fundamentalister. Det är min svenska jävla rättighet att kunna gå till affären utan att störas av några tiggande romer på gatan. Det är min svenska jävla rättighet att inte behöva utsättas för deras smuts, tjuveri och fejkade lidande. Det är min svenska jävla rättighet att anse att romer är tjuvaktiga, lögnaktiga och pengahungriga lurendrejare. Jag kan fortsätta – för om det är något jag lärt mig sedan SD valdes in i riksdagen för några år sedan så är det att jag har en jävla massa svenska rättigheter.

Det är nämligen en svensk rättighet att tycka och tänka en jävla massa i extrem främlingsfientlig anda utan att för den delen vara rasist. Åker man till Danmark kan man ju faktiskt ha alla dessa åsikter utan att behöva bli attackerad med att bli kallad för rasist, det är ett land med en rejäl stake. Ni vet en sådan där hårt pulserande manlig dolme som utöver att ha tagit vardagsrasism till en acceptabel nivå även satt ungdomsalkoholism på kartan. Det är däremot inte min svenska jävla rättighet att uttrycka mig på sådant sätt – för då är jag en vänsterpartistisk feministhora som förtjänar att bli våldtagen. Det ÄR däremot min svenska jävla rättighet att få lov att uttrycka mig på så sätt, särskilt till 17-åriga tjejer som borde veta hut.

Utöver mina svenska jävla rättigheter – som jag för fullt håller på att lära mig allt eftersom de växer fram – så har jag även svenska jävla skyldigheter. Den främsta av dessa är att det är min svenska jävla skyldighet att låta alla tycka och tänka som dem vill för att vi är ett demokratiskt land. Det är min svenska jävla skyldighet – ur en demokratisk synvinkel – att tillåta, ta del av, matas med och acceptera odemokratiska och omänskliga värderingar, åsikter, handlingar och propaganda. Det är vidare min svenska jävla skyldighet att se till att min dotter fostras in i denna ignorans och rådande rasism. Det är min svenska jävla skyldighet att uppfostra henne till att bli en individ som accepterar, håller käften och aldrig hävdar sin kvinnlighet utöver att banta halvt ihjäl sig och tränga sig i för små och alldeles för avslöjande kläder. Det är nämligen kvinnliga ideal vi i Sverige är nöjda med. Det är de kvinnliga ideal som behövs för att vi senare – i såväl folklig som laglig mening – efter en våldtäkt ska kunna skylla på den promiskuösa kvinnan som bad om det. Det är ju faktiskt jävligt svårt att be om det under en burka – jävla muslimer som tror att de kan komma hit och skyla sina kvinnor. Kom ihåg – det är aldrig den muslimska kvinnans egna val. Klart som korvspad att hon med sina nyvunna svenska jävla rättigheter vill klä av sig alla sina kläder. Hon är ju kvinna.

Som sagt – fostrar jag min dotter på något annat sätt så fostrar jag henne rakt in i en värld där hon måste acceptera att bli kallad för vänsterpartistisk feministfitta eller feministhora. Jag fostrar henne i så fall rakt in i en värld där hon behöver kunna ta att främmande människor hotar henne på nätet och anser att hon förtjänar att bli våldtagen. Jag fostrar henne in i en värld där det är okej att människor i hennes såväl indirekta som direkta närhet är öppet och agerande främlingsfientliga. Jag fostrar henne in i en värld där det är okej att hata muslimer enkom på grund av att de är muslimer. Jag fostrar henne in i en värld där islam idag betraktas som judendom betraktades i början av 1900-talet. Jag fostrar henne in i en värld där det är en svensk jävla rättighet att tro och anse att landets alla problem skulle försvinna om bara muslimerna ”skickades hem”. Jag fostrar henne in i en värld där ord som vänsterpartist, feminist, hora och fitta används som grova svordomar. Det vill säga, en värld där kvinnans könsorgan och kvinnans kamp för lika rättigheter anses nedrigt nog att göras om till skällsord. En värld där du inte kan vilja något som lika rättigheter utan att vara vänsterpartist. En värld där att vara vänsterpartist är ett skällsord. En värld där hora, ett slangord för sexyrke, används som ett skällsord mot kvinnan. En värld där det inte är min svenska jävla skyldighet att replikera med ”Din moderata jävla horbock”. Det är min svenska jävla skyldighet att inte göra just det.

Jag fostrar henne alltså – hur jag än vrider och vänder på det – rakt in i en värld där odemokratiska och omänskliga värderingar inkluderande rasism och kvinnohat är vardagsmat. Mitt jobb är att besluta på vilket sätt hon ska bemöta denna värld – med ignorans och acceptans eller med näven höjd i luften och kuraget att inte bara titta på. Ja, det är ingen svår fråga alls. För om det är något jag kan ge henne – verkligen ge henne för hennes skull – så är det ett egenvärde. För först när du kan stå upp för dig själv så kan du stå upp för andra, vilket är det viktigaste vi har här i världen: vår mänsklighet. Och just den mänskligheten förhindrar mig att såväl acceptera som nyttja dessa svenska jävla rättigheter och skyldigheter som kommit på sistone.

Det är min medmänskliga skyldighet att få fullkomlig SPUNK och FNATT på hjärnkontoret när jag vaknar till insikten om att politisk rasism numera är kommersiellt gångbart som REKLAM inom kollektivtrafiken. Reklam. Så lågt har vi alltså sjunkit som land. För den nyfikne så kan en gå på nästan vilket museum som helst och titta på hur reklam såg ut i Tyskland på 1930-talet. På riktigt alltså. Det är min medmänskliga skyldighet att inse att det var precis såhär det började, och så länge man tycker att följderna av det då var hemska – så är det alltså läge att höja rösten NU. Att tillsammans arbeta proaktivt och göra verklighet av ”aldrig igen”. Att verkligen fundera över hur mycket min rättighet att säga negerboll verkligen är värd.

Jag har en mugg.

Som av en käftsmäll levererad med fullaste kraft fullkomligt golvas jag. Till en början helt oförstående om vad som just hänt, allt snurrande i olika nyanser framför ögonen. Vad är det jag egentligen ser? Starka, blinkande och ihärdiga neonfärger. Byggnader och kreationer från världens alla hörn. En alldeles förlamande hetta som lämnar mig nästintill andlös. Det kliar i hela kroppen. Det sticker i huden. Det drar i mig som om små krokar fiffigt tagit makt över hela min kropp. Ljuden, dofterna, intrycken, känslorna och smakerna fullkomligt sköljer över mig och plötsligt är allt kristallklart. Las Vegas.

Det går inte riktigt att beskriva känslorna som sköljs över mig, men de är intensiva och det enda sättet att råda bot är att börja planera. Avresa behöver inte vara imorgon eller ens inom ett år, det kan ligga långt i framtiden. Men jag måste ha en plan, det är liksom enda sättet att behärska denna längtan. Att veta på ett lite mer kontrollerat sätt att vägarna leder dit. På ett sådant där sätt som att det växer penningar i en mugg. Penningar som inte ska användas till att bygga övervåning eller annat, utan som är helt och hållet tjingade till detta unika ändamål att få komma hem för en stund igen. Det kan ju ta rätt rejäl tid innan penningarna blir kosing som betalar kalaset, men känslan av att de växer (om än långsamt) minskar ner på kliandet och lugnar själen.

Det kallas semester, inte sommarlov.

Eleverna har sommarlov, jag har semester. Personligen tycker jag att det är en stor men kanske framför allt viktig skillnad mellan orden ‘sommarlov’ och ‘semester’. Sommarlov låter som något slappt man blivit beviljat, något sådär lite lyxigt men ändå rätt så oförtjänt. Inte som att ha semester, vilket alla är eniga om att man en gång om året är förtjänt av. Well, jag har jobbat 45 timmar i veckan (på papperet, en lärares egentliga arbetstid per vecka är betydligt jävla mer), så ja – jag känner mig fruktansvärt förtjänt av de kommande sju veckorna av semester.

Jag blev inte, liksom de flesta jag känner inom lärarkåren, lärare för lovens skull. Dra ballarna i gruset så dumt det är att tro något sådant, eller ens kommentera det. Läraryrket är inget man tar sig an för att man vill vara vare sig välbetald eller utvilad, det är framför allt inget som man inte behöver ta med sig hem. Läraryrket måste du ta med dig hem på kvällar och oftast över helger. Det är bara så verkligheten ser ut. Under de långa loven – semestern – är vi egentligen inte heller direkt lediga. Det är ju då nästa termin/läsår med fördel ska planeras och lektioner förberedas. Så bara: tyst. Snälla tyst. Jag vet att det nu närmar sig den där tiden på året då majoriteten av er kommer att ha ett sug att kommentera mitt sommarlov. Hur lyxigt det liksom är med undertonen av hur satans oförtjänt det är. Varför skulle ni annars i samma veva passa på att säga att ni själva borde ha blivit lärare, med den briljanta motiveringen att vem som helst verkar ju kunna bli det med tanke på hur det ser ut i dagens skola.

Tillåt mig att sammanfatta mig: om du kommenterar hur lyxigt mitt sommarlov är – inte min semester  utan mitt sommarlov – är risken överhängande att jag kommer att idiotförklara dig på plats. Du förstår, det är juni månad nu. Jag har absolut noll energi till övers för att slösa på din okunskap. Idiotiska kommentarer hänvisas därför till augusti. En mycket bättre månad att vara idiot i. På riktigt alltså.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Ibland blir det i själva verket motsatsen till vad man har tänkt sig. Tid, energi, långa poetiska utläggningar och charmanta blickar och uppmuntrande ord på vägen och så POFF. Why don’t I just kill you. Ja, precis så blev det. Efter flera månader av ömsint vård och uppväxt, från frö till söt till mäktig till DÖD. Jamenprecis. Jag dödade dem. Allihopa. Inte i något vansinnesdåd även om det var minst lika effektivt. Jag dödade dem för att DET STOD ATT DET VAR HÖG TID NU. De måste ut. De behöver mer plats att växa och jag behöver få tillbaka mitt kök. Men vad händer? Blåsigaste och regnigaste natten någonsin inträffar, det är vad som händer. Och nu är ALLA döda. Puts väck. Hängiga. Döda. Snart ruttna. Så gick det med de tre pallkragarna fullproppade med förodlade ögonstenar. Skjut mig. Och vad händer sen? Jo, det ska jag minsann tala om för er: man kan KÖPA plantor för NOLL och INGENTING i de flesta av gröna butiker och enkelt fylla upp dessa pallkragisar utan såväl ömsint vård och uppväxt. Det ska jag då säga er att någon jävla kärlek bjuds det aldrig mer på här hemma. Aldrig.

Om jag är förbannad? Nejdå. Jag är totalt neutral på ett sådant där sociopatiskt sätt. Varför kan man ju undra om man är en flundra. Därför. Därför att vi numera har grannar. Det hade vi förut med, men de kände mig. Det vi har nu är grannar som inte riktigt har hunnit bekanta sig med mig ännu, och jag misstänker att gå lös med yxa och djungelvrål på de tre kragarna inte är det bästa intrycket jag kan göra just nu. Eller någonsin. Det går nämligen inte an i ett propert och nybyggt villakvarter. Har jag blivit tillsagd. Av mer än en person. Pga barnfamiljer. Jag har också barn, jag vet därav att det är brukligt att vänta tills efter barnprogrammen har slutat sändas och rullgardinerna har rullats ner. Fritt fram to bring the crazy. Men som sagt. Jag håller mig neutral. Jag ska inte yxmörda vare sig mina pallkragar eller liken efter tomater, gurkor, broccoli eller bönor. Jag ska lugnt och sansat plocka upp och plantera nytt. Jag ska lugnt och sansat bygga vindskydd. Jag ska lugnt och sansat fylla min vattenflaska med rödvin. Jag ska lugnt och sansat se glad ut. Jag ska inte, jag repeterar, jag ska inte gå loss med yxan (för jag har i ärlighetens namn ingen jävla aning om var den är. Jag har letat).

En fruktansvärd mix, det är nog svaret

Imorgon ringer väckarklockan vid 04:30. Det är rätt tidigt även för att vara mig. Jag borde med andra ord sova men det kan vi ju konstatera är något som inte kommer att ske eftersom klockan bara är tio. En tid jag vanligtvis brukar gå och lägga mig men absolut inte när jag ska gå upp tidigt, då blir jag nämligen obarmhärtigt vaken på kvällskvisten. Typiskt bra egenskap som jag råder bot på dagen efter med Ipren och kaffe. Jag förstår att ni vidare är chockade att efter en hel månads tystnad i bloggen mötas av inte bara ett – utan två – inlägg på bloggen på en och samma dag. Jag vet, jag är på ett generöst humör idag.

Men vad skriver man då om när man egentligen borde sova för en ska upp tidigt? Jo, det ska jag tala om för er. Jag skulle kunna skriva spalter om vår relation till Telia, utebliven fiber tillika internet och tv och hur vi förra veckan införskaffade oss en bordsantenn som ÄNTLIGEN gav oss tillgång till ettan, tvåan och barnkanalen. Det är, och jag håller fast vid, inte normalt att bli exalterad och överlycklig över kanaler som ettan och tvåan. De sänder enkom skit såsom nyttighetsprogram som upplyser och undervisar. Jättejobbigt. Särskilt om en är lärare och gift med en journalist, det säger ju sig självt. Jag skulle vidare kunna skriva om hur jag sådde en triljon fröer varav alla tog sig och hur jag som resultat har haft ett mindre helvete att adoptera bort dem alla. Det är klart att det hade varit enklare om jag märkt ut vad som var vad men till mitt försvar så namngav jag åtminstone alla och kan vi inte enas om att det inte spelar någon roll om vad man är så länge man är lycklig och älskad? Jag skulle även kunna skriva om den underbara lilla knodd, mitt och Tomas gudbarn, som kommit till världen och fått våra hjärtan att explodera av kärlek och stolthet och hur enerverande det är att Molli dragit på sig en förkylning. Tajming URUSEL. Men nej, det är inte vad man skriver om. Det man skriver om när en inte kan sova är böcker.

Jag vet att jag har nämnt det förut men det är helt enkelt värt att nämna igen. Jag har – enligt egna mått mätt – fruktansvärt trivial smak på böcker. Det är så att jag skäms när människor frågar mig vad jag läser. Min passion i livet är litteratur och det finns inget jag älskar att undervisa så mycket som om just litteratur och litteraturhistoria. Drömmen om ett bibliotek på övervåningen är egentligen inte en dröm, det är en fastställd planlösning som både jag och maken dreglar över och längtar till. Detta bibliotek kommer att fyllas till bredden av diverse pärlor vi fått, ärvt, köpt och kommit över på loppisar, antika bokaffärer och diverse hit och dit. Ni vet, så där pretentiöst som sig bör när man är lärare i litteraturhistoria. Min absoluta favoritbok i världen är Pappa Goriot – en bok jag rekommenderar till alla och fullkomligt avgudar. Betyder det att jag kväll efter kväll, år efter år, återvänder till just denna bok? Nej. För ska vi vara helt ärliga så är det min absoluta favoritbok när det kommer till litteraturhistorien. Det är inte, och jag repeterar, det är – inte – min favoritbok oavsett hur mycket jag önskar att det vore sant. Faktum är att jag är en fullkomlig fjortis som är kär i Jace Lightwood/Morgenstern/Herondale.

Vet ni inte vem det är? Oj som ni har missat säger jag bara. Det är en karaktär från en bokserie som riktar sig till fjortonåriga fantasyälskare och jag är en av dem. Bokserien heter Mortal Instruments och jag skulle – utan att överdriva – kunna prata och skriva om dessa böcker i hur många timmar som helst. De är bara helt enkelt så jävla bäst. Under påsken läste jag om alla sex böcker för den miljonte gången – och vet ni? De blir inte sämre de blir bara så jävla mycket bättre för var gång. Författaren, Cassandra Clare, har skrivit en hel radda med inflätande böcker och de är minst lika magiska. Hon, hon är så jävla fenomenal och jag är så kär i den värld som hon har skapat. Den är obeskrivlig och böckerna är just det – obeskrivliga och slukande. Det är som att bada i cement, vilket naturligtvis inte låter särskilt trevligt men jag kan lova att det är precis så – precis så som det ska kännas när en hittat sitt favoritbok. Man är fast. Det går inte att förklara på något annat sätt.

Att bli fast i en fjortisinriktad fantasyvärld som sann litteraturälskare är ett slag under bältet. Har jag gått in i väggen? Har jag tappat allt vett och intelligens? Jag tror ändå inte det, jag tror att jag är en slags version av Benjamin Buttons. Ni förstår, när jag var yngre så förkastade jag allt som var trivialt eller sådär populärt. Inte för att vara pretentiös, icke då, utan för att det helt enkelt inte intresserade mig. Ryska författare, svenska arbetarförfattare och engelska klassiker höll mig vaken in på småtimmarna och jag älskade vartenda ord jag mötte. Nu, nu när jag borde ha avancerat i min läsning och äntligen bli en av dem som kan säga sig förstå Finnigans Wake (vilket är ett universalt skämt, för det går inte såvida man inte är ett onaturligt språkgeni) så har jag istället backat i tiden. Jag läser det jag borde ha älskat när jag var yngre och somnar när jag ska läsa det jag borde älska nu när jag är äldre. Vilket är väldigt fördomsfullt sagt av mig, jag håller med. Men ni förstår, jag har ett fruktansvärt inredningsbekymmer av detta. Kan jag verkligen placera mina fjortisserier bredvid ryska klassiker? Är det inte det optimala helgerånet? Men samtidigt, kan jag ha ett bibliotek fyllt till bredden av böcker som man borde läsa men typ somnar på direkten innan man ens öppnat?