Godnatt, Mr.Alhamdo?

Idag känner jag hopplöshet. Som om någon lagt världen på mina axlar och jag inte mäktar med vikten. Jag håller inte. Jag har ingen aning om vad jag vare sig kan eller skall göra. Världen ligger på allas våra axlar men vi bär inte upp den tillsammans. Under tiden faller allt. Människor dör. Twitterkonto efter twitterkonto tystnar. Inte för att det inte finns mer att rapportera utan för att Aleppo börjar få slut på människor. De dör i regnet av de ständigt fallande bomberna.

Samtidigt, i en annan del av världen, fortsätter livet som vanligt. Kaffe dricks. Julklappar köps. Vädret beklagas. En oro sprider sig. Inte över de människor som är kvar i Aleppo, utan en oro över dem som tagit sig där ifrån. De som hotar vår välfärd. De som borde ha stannat och blivit hjälpta där. Inte här. Det är vidrigt bortom allt förstånd. Det finns inget vi eller dem. Det finns bara människor. Det finns bara liv eller död. Aleppo börjar få slut på liv och den skulden kan vi aldrig befria oss ifrån. Aldrig.

Mr. Alhamdo. Ditt konto har varit tyst ett dygn. Jag vet inte om du lever. Jag vet inte om din lilla dotter lever. Jag vet inte om hon någonsin kommer att få uppleva smaken av banan. Om hon kommer att få uppleva känslan av mättnad igen. Om hon kommer att få leva det liv som var menat för henne. Jag hoppas du lever länge nog för att få vakna upp till en situation där världen inte har övergivit dig. Där världen inte har övergivit din dotter, din fru, dina elever, din plats i världen. Jag uppdaterar mitt flöde nästan frenetiskt i hopp om ett livstecken från dig. Men för hur länge? Hur många dagar till? Hur många timmar?

Tentatider

Det är få saker som motiverar mig till att blogga nu för tiden. Bestörtningen över Donald Trump var självskriven. Min hemtenta däremot, den kommer inte naturligt. Fingrar, tangenter och hjärna vägrar idka samarbete som genererar i något jag skulle kunna stå bakom. Jag ser mina egna formuleringar och skäms. Det är inte jag. Om jag besitter någon form av superkraft så är det nämligen, utöver att sträckläsa tonårsfantasy, den vetenskapliga formuleringsförmågan i ultrarapid. Jag skojar inte. Jag är sjukt bra på det. Jag vet att det inte är vackert att framhäva sig själv på det sättet, men det kan inte hjälpas. Jag är så jävla grym att jag ofta kommer på mig själv med att häpnas och undra var jag får allt ifrån. Så naturligtvis har jag barnsligt stor tillit till min egna förmåga och sparar precis allt till sista sekund. Det mina vänner, det är min akilleshäl. Eller?

De senaste veckorna har varit överhopade. Hell, hela terminen har varit det. Det är mycket känslor. Det i sin tur har gjort att det varit lättare att skjuta saker framåt som inte varit av akut karaktär. Som den här hemtentan. Den är, egentligen, fortfarande inte av akut karaktär. Den skall inte in förrän på söndag. Men så fick jag ett infall att jag liksom bara göra den nu, får den ur världen så jag inte behöver tänka mer på den. Kanske är det att jag började för tidigt som är problemet? Det känns som hebreiska. Eller vänta, det är inte sant. Det känns klart som korvspad men när jag själv skall formulera mig är det precis som om det är hebreiska som kommer ut. Det blir inte som jag vill. Det håller inte under någon omständighet den nivå jag förväntar mig av mig själv. Det är fruktansvärt frustrerande. Kanske är det den isande känslan av ”out of space” som på något sätt lamslår mig. Jag vet inte. Eller så är det helt enkelt bara så simpelt som att jag började för tidigt. Det är ju för tusan bara tisdag och det som skall skrivas är ju klart som korvspad. Min superkraft låter sig kanske inte användas under sådana missbrukande former.

Jag vill inte acceptera.

Det har varit ett par rätt tuffa dagar. Jag har troligtvis ännu inte på riktigt tagit in och smält vad som har hänt. Jag vet inte ens om det går eftersom det på något vis skulle innebära en form av acceptans. Jag vill inte acceptera. Jag vet att livet skulle vara mycket enklare om en inte oroade sig. Om en valde att tänka på annat och helt enkelt kunde känna någon slags tilltro till att det löser sig. Jag kan inte det. Jag är ansvarig för två små barn. Två fantastiska små människor. Visst, det kanske inte blir världskrig. Visst, bomberna kanske inte kommer falla över Sverige. Jag säger kanske, för jag vet inte. Jag säger kanske, just för att det ändå är något som oroar mig. Det jag däremot vet är att världen numer ser annorlunda ut. Villkoren är annorlunda. Budskapen har skiftat. Världens kanske mäktigaste person, vald av folket genom landets valsystem, är en människa som lovar att bura in sina motståndare, som lovar att bygga murar, som lovar att deportera, som anser att kvinnan inte har rätt till sin egen kropp och att människor inte får älska vem dem vill eller vara vem de är. Oavsett vad som händer så är det något vi aldrig kan radera från historien. Det är en osäker och fruktansvärt otrygg framtid som väntar. Och det är just den värld som mina barn skall växa upp i. I en värld där fruktansvärda värderingar, våldsamma-sexistiska-rasistiska värderingar, har intagit den kanske mest ultimata maktpositionen. Och anledningen till att det har hänt är för att omkring 60 MILJONER människor har valt det. 60 MILJONER.

Jag tar hellre Jimmy Åkesson som stadsminister än Donald Trump som president. Och det säger en hel del, för fram tills för några dagar sedan så var Jimmy Åkesson som stadsminister kanske det mest skrämmande jag kunde tänka mig.

Harri

Det var visst lite tomt här på bloggen. Jag har varit gravid, skyller på det. Nu har jag två barn varav ett väldigt litet, det är också en bra ursäkt. Framför allt så har jag absolut ingenting vettigt att skriva om. Jag är fortfarande arg på ungefär samma saker mest hela tiden och saknar tolerans för människor som har problem med invandring och feminism. Att folk kvävs på ordet hen och att människor JUST intresserat sig för sexuella övergrepp är för mig total idioti. En borde alltid ha intresserat sig för sexuella övergrepp och en borde ha noll problem med ett språk som är för alla. Fast det är väl där skon klämmer. Sverige är enligt ungefär samma folkskara inte ett land för alla så då är det ju rätt självklart att inte heller språket kan vara det. I-di-o-ti.

På tal om fonetik och prosodi, typ, så ägnar jag en annan del av mitt liv till studier för tillfället. Jag försöker läsa in behörighet även för svenska som andraspråk och någonstans någongång måste en ju faktiskt börja, även om det i retroperspektiv gärna hade fått lov att inte vara i kombination med nyfött. Harri, bebisen alltså, var inte många veckor gammal när första grammatiktentan skrevs och det sög rätt rejält. Men den skrevs och om några dagar skrivs nummer två. Det kommer därav säkert fortsätta att vara tomt här inne. Om jag inte blir rejält arg vill säga, eller får för mig att baka något. Vem vet, märkligare saker har hänt och jag i kombination med smått har tidigare inneburit absurda projekt.

Det är inte DIG det är synd om

De naturalistiska författarna, med Zola i spetsen, skrev om hemska levnadsförhållanden och livsöden. Människor – med den styrande makten i framkant – gjorde sitt bästa att förhindra spridning av dessa hemska texter och på många ställen i världen förbjöds såväl böckerna som att författare landsförvisades. Men det de skrev då, var det osant? Absolut inte, det var bara det att den samtida människan inte ville läsa det för att det fick dem att må dåligt. Det jag inte ser, det finns inte. Absurt brukar vi kalla det idag när vi ser tillbaka och bl.a. Zola hyllas för sin storhet och sin kamp som medverkade till den för oss självklara demokratin. Utan honom och hans likar hade vi kanske inte haft det och idag tycker vi därför att hans motståndare var rätt idiotiska. Ett av de mest kända citat som finns från Zola handlar om just detta – att om vi inte gillar det vi läser så är det inte orden i sig vi skall satsa på att förändra, det är den verklighet som beskrivs som måste förändras. Rätt självklart när man tänker på det. Det försvinner inte bara för att vi inte påminns om det eller ser det. Den lilla syriska pojken är med andra ord fortfarande lika död oavsett om hans drunknade kropp vid strandkanten når dina ögon eller ej.

Det finns ingen rättvisa i världen. Vart du föds är ett enda stort lotteri och det är rätt läskigt när man tänker på det. För visst är det lite läskigt hur jävla bortskämda vi är i att ha fötts här? Så pass bortskämda att vi till och med känner att det är vår rätt att slippa få se otäcka bilder på det som händer i omvärlden. Vi vill inte se bilder på utmärglade och sönderbombade och uppsvällda och döda kroppar. Framför allt vill vi inte se barnlik. Vi vet nämligen att de finns och är således duktiga på att skänka pengar till rätt organisationer ändå. Fast det är vi inte alls, åtminstone inte i jämförelse med hur duktiga vi är på det när vi faktiskt utsätts för dessa hemska fotografier från världens mest utsatta hörn. På riktigt alltså – det finns en anledning till att dessa bilder såväl publiceras som behövs publiceras.

Att gasta om att det är att befläcka barnens integritet att publicera bilder på deras lik håller inte. Inte heller hur det känns för deras anhöriga att se dessa bilder. På riktigt alltså, det är med stor sannolikhet inte som så att deras mamma eller pappa sitter på FB och scrollar sina flöden just nu. Ska vi vara helt ärliga så är oddsen rätt höga att de också är döda – liksom resten av deras släktingar. Så på frågan om de har gett sitt medgivande – självklart! Det var en av alla de 397 000 dokument de skrev på i samband med att de tog till flykt. Nej. Men de är lika döda som de utmärglade barnen från Afrika är när bilderna väl publiceras. De är lika döda som alla judar från bilder från diverse koncentrationsläger. De är lika döda som alla trasiga och utmärglade vietnameser på bilderna från Vietnam-kriget. Utöver just döden så har dessa bilder nämligen något annat gemensamt – de har alla medverkat till att världen fått upp ögonen och snabbare tvingats att agera. De har räddat liv.

Det handlar alltså inte om rädda individen på bild – det är nämligen försent. Det handlar om att rädda individer från att hamna i samma situation. Om det är obehagligt för oss att titta på? Självklart. Bilderna hemsöker oss förmodligen till den nivå att vi slutligen – om vi kan – skänker en slant för att råda bot på det extrema dåliga samvete som dessa bilder ger oss. Kanske skriker vi till och med högt på gator och torg, kanske startar vi insamlingar, kanske skriver vi på namnlistor och kanske åker vi ner och hjälper till på plats – men oavsett vad det är vi gör så GÖR vi i alla fall något som på förhoppningsvis kortare sikt leder till en rejäl förändring av situationen. Något som räddar liv. Något som gör att vi inte behöver se bilder i våra flöden på uppsvällda barnlik – för att det faktiskt inte finns några uppsvällda barnlik att rapportera om. Inte för att vi sitter med skygglappar på och klagar på det svenska sommarvädret. Eller att hösten är här. Kom igen – väx upp!

Det är min svenska jävla rättighet

Ja, precis så är det: det är min svenska jävla rättighet att få lov att skylla allt på invandrare. Det är min svenska jävla rättighet att använda ord som neger, negerkung och negerboll. Det är min svenska jävla rättighet att bada precis när fan jag vill och det ska inte styras av några burkabärande fundmentalister. Ni hörde mig – burkabärande fundmentalister – för det är min svenska jävla rättighet att slå näven i bordet och anse att alla muslimer är terroriserande fundamentalister. Det är min svenska jävla rättighet att kunna gå till affären utan att störas av några tiggande romer på gatan. Det är min svenska jävla rättighet att inte behöva utsättas för deras smuts, tjuveri och fejkade lidande. Det är min svenska jävla rättighet att anse att romer är tjuvaktiga, lögnaktiga och pengahungriga lurendrejare. Jag kan fortsätta – för om det är något jag lärt mig sedan SD valdes in i riksdagen för några år sedan så är det att jag har en jävla massa svenska rättigheter.

Det är nämligen en svensk rättighet att tycka och tänka en jävla massa i extrem främlingsfientlig anda utan att för den delen vara rasist. Åker man till Danmark kan man ju faktiskt ha alla dessa åsikter utan att behöva bli attackerad med att bli kallad för rasist, det är ett land med en rejäl stake. Ni vet en sådan där hårt pulserande manlig dolme som utöver att ha tagit vardagsrasism till en acceptabel nivå även satt ungdomsalkoholism på kartan. Det är däremot inte min svenska jävla rättighet att uttrycka mig på sådant sätt – för då är jag en vänsterpartistisk feministhora som förtjänar att bli våldtagen. Det ÄR däremot min svenska jävla rättighet att få lov att uttrycka mig på så sätt, särskilt till 17-åriga tjejer som borde veta hut.

Utöver mina svenska jävla rättigheter – som jag för fullt håller på att lära mig allt eftersom de växer fram – så har jag även svenska jävla skyldigheter. Den främsta av dessa är att det är min svenska jävla skyldighet att låta alla tycka och tänka som dem vill för att vi är ett demokratiskt land. Det är min svenska jävla skyldighet – ur en demokratisk synvinkel – att tillåta, ta del av, matas med och acceptera odemokratiska och omänskliga värderingar, åsikter, handlingar och propaganda. Det är vidare min svenska jävla skyldighet att se till att min dotter fostras in i denna ignorans och rådande rasism. Det är min svenska jävla skyldighet att uppfostra henne till att bli en individ som accepterar, håller käften och aldrig hävdar sin kvinnlighet utöver att banta halvt ihjäl sig och tränga sig i för små och alldeles för avslöjande kläder. Det är nämligen kvinnliga ideal vi i Sverige är nöjda med. Det är de kvinnliga ideal som behövs för att vi senare – i såväl folklig som laglig mening – efter en våldtäkt ska kunna skylla på den promiskuösa kvinnan som bad om det. Det är ju faktiskt jävligt svårt att be om det under en burka – jävla muslimer som tror att de kan komma hit och skyla sina kvinnor. Kom ihåg – det är aldrig den muslimska kvinnans egna val. Klart som korvspad att hon med sina nyvunna svenska jävla rättigheter vill klä av sig alla sina kläder. Hon är ju kvinna.

Som sagt – fostrar jag min dotter på något annat sätt så fostrar jag henne rakt in i en värld där hon måste acceptera att bli kallad för vänsterpartistisk feministfitta eller feministhora. Jag fostrar henne i så fall rakt in i en värld där hon behöver kunna ta att främmande människor hotar henne på nätet och anser att hon förtjänar att bli våldtagen. Jag fostrar henne in i en värld där det är okej att människor i hennes såväl indirekta som direkta närhet är öppet och agerande främlingsfientliga. Jag fostrar henne in i en värld där det är okej att hata muslimer enkom på grund av att de är muslimer. Jag fostrar henne in i en värld där islam idag betraktas som judendom betraktades i början av 1900-talet. Jag fostrar henne in i en värld där det är en svensk jävla rättighet att tro och anse att landets alla problem skulle försvinna om bara muslimerna ”skickades hem”. Jag fostrar henne in i en värld där ord som vänsterpartist, feminist, hora och fitta används som grova svordomar. Det vill säga, en värld där kvinnans könsorgan och kvinnans kamp för lika rättigheter anses nedrigt nog att göras om till skällsord. En värld där du inte kan vilja något som lika rättigheter utan att vara vänsterpartist. En värld där att vara vänsterpartist är ett skällsord. En värld där hora, ett slangord för sexyrke, används som ett skällsord mot kvinnan. En värld där det inte är min svenska jävla skyldighet att replikera med ”Din moderata jävla horbock”. Det är min svenska jävla skyldighet att inte göra just det.

Jag fostrar henne alltså – hur jag än vrider och vänder på det – rakt in i en värld där odemokratiska och omänskliga värderingar inkluderande rasism och kvinnohat är vardagsmat. Mitt jobb är att besluta på vilket sätt hon ska bemöta denna värld – med ignorans och acceptans eller med näven höjd i luften och kuraget att inte bara titta på. Ja, det är ingen svår fråga alls. För om det är något jag kan ge henne – verkligen ge henne för hennes skull – så är det ett egenvärde. För först när du kan stå upp för dig själv så kan du stå upp för andra, vilket är det viktigaste vi har här i världen: vår mänsklighet. Och just den mänskligheten förhindrar mig att såväl acceptera som nyttja dessa svenska jävla rättigheter och skyldigheter som kommit på sistone.

Det är min medmänskliga skyldighet att få fullkomlig SPUNK och FNATT på hjärnkontoret när jag vaknar till insikten om att politisk rasism numera är kommersiellt gångbart som REKLAM inom kollektivtrafiken. Reklam. Så lågt har vi alltså sjunkit som land. För den nyfikne så kan en gå på nästan vilket museum som helst och titta på hur reklam såg ut i Tyskland på 1930-talet. På riktigt alltså. Det är min medmänskliga skyldighet att inse att det var precis såhär det började, och så länge man tycker att följderna av det då var hemska – så är det alltså läge att höja rösten NU. Att tillsammans arbeta proaktivt och göra verklighet av ”aldrig igen”. Att verkligen fundera över hur mycket min rättighet att säga negerboll verkligen är värd.

Jag har en mugg.

Som av en käftsmäll levererad med fullaste kraft fullkomligt golvas jag. Till en början helt oförstående om vad som just hänt, allt snurrande i olika nyanser framför ögonen. Vad är det jag egentligen ser? Starka, blinkande och ihärdiga neonfärger. Byggnader och kreationer från världens alla hörn. En alldeles förlamande hetta som lämnar mig nästintill andlös. Det kliar i hela kroppen. Det sticker i huden. Det drar i mig som om små krokar fiffigt tagit makt över hela min kropp. Ljuden, dofterna, intrycken, känslorna och smakerna fullkomligt sköljer över mig och plötsligt är allt kristallklart. Las Vegas.

Det går inte riktigt att beskriva känslorna som sköljs över mig, men de är intensiva och det enda sättet att råda bot är att börja planera. Avresa behöver inte vara imorgon eller ens inom ett år, det kan ligga långt i framtiden. Men jag måste ha en plan, det är liksom enda sättet att behärska denna längtan. Att veta på ett lite mer kontrollerat sätt att vägarna leder dit. På ett sådant där sätt som att det växer penningar i en mugg. Penningar som inte ska användas till att bygga övervåning eller annat, utan som är helt och hållet tjingade till detta unika ändamål att få komma hem för en stund igen. Det kan ju ta rätt rejäl tid innan penningarna blir kosing som betalar kalaset, men känslan av att de växer (om än långsamt) minskar ner på kliandet och lugnar själen.