Bus eller godis?

Vad sägs om en MolliBus med en kittel full av gottigottgott?

 

Det där med majskrokar, popcorn och marie-kex är minst lika bra som alvedon mot feber. Sicken lycka!

 

Annonser

Fruktstund

Ett nyvaket bus njuter av lite frukt vid sitt alldeles egna bord. Vilken lycka!

image

Shape it up!

Den 21 juni 2011 var jag så pass stor att jag inte ens kunde ta på mig strumporna själv. På riktigt alltså, jag var gigantisk. Självfallet på smällen, men fortfarande överjävligt fet. Men i mina drömmars värld skulle all denna ‘giganthet’ försvinna i samma sekund som jag pressade ut ungen. Borta! Med enkel matematik hade jag dock kunnat lista ut att det aldrig skulle hända. Som tack för min naivitet gick jag nästan inte ner någonting efter att Molli var född. Lite som om jag faktiskt gick upp. Jag hade ju räknat med att tappa säkert 10 kilo vid första skriket, men nej. De och de resterande 15 kilona satt stadigt kvar och dallrade likt aldrig förr som geléaktig leverpastej. En överjäst degklump.

Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att jag inte var särskilt sugen på att se ut sådär resten av livet. I själva verket var jag faktiskt sanslöst motiverad till att så fort som möjligt bli av med degklumpen och ersätta den med något mindre och fastare. Och det var med just den motivationen som min projekt fläsksvål-resa tog sin start. En resa som blivit bemött av många frågor och funderingar längs vägen. Några av er har nu i efterhand frågat just hur jag har gått till väga, föga förvånande med tanke på hur mycket kakor jag samtidigt proppat i mig. Så ja, här kommer väl den nakna sanningen helt enkelt. I ord. Jag fotade inte min degklump, men tro mig. Den var inte särskilt vacker att se på så ni missar faktiskt inget.

Under de första sex veckorna efter en förlossning får man inte lov att träna sådär överjävligt mycket. Jag hade lite ”otur” och fick som resultat en rätt lång läketid så för mig var det till på köpet en omöjlighet. Till trots kände jag att jag inte kunde fortsätta som vanligt. Det är väl en sak att inte riktigt kunna gå ut och motionera, men då måste man balansera upp det med bättre matvanor. Så under den första tiden så åt jag mindre och nyttigare. Jag var inte nitisk, men jag var betänksam med vad jag stoppade i mig. Det räcker med en bit paj, man behöver inte slicka rent hela pajformen. Som tack för dessa fantastiska ansträngningar tappade jag snabbt 3 kilo. En helt okej start, ett halvt kilo i veckan kan man knappast klaga på.

På 6-veckorsdagen skrev jag in mig på Aftonbladets Viktklubb och köpte mig en stegräknare. Jag räknade kalorier helt nitiskt och var riktigt noggrann med att få i mig rätt mängd fetter, protein och kolhydrater i förhållande till varandra. Jag traskade även dryga milen varje dag och såg till att utöver det få mig några lite mer lugna promenader. Jag började köpa mjölk och andra dagligvaror borta på Giraffen istället för nere på Konsum City. En promenad på sammantaget 5-6 kilometer som gick både fort och var rätt trevlig att bege sig på. Jag menar, vem har något emot att gå i butiker liksom? Men ja, i början är det väl alltid enkelt, man är motiverad och man ser kilo efter kilo rasa vecka för vecka. Lite som en smekmånad. Den riktiga utmaningen är att behålla den där fantastiska motivationen i stunder då det går mindre bra.

Efter 2-3 månader av nitiskt kaloriräknande beslutade jag mig för att försöka återgå till en mer normal kosthållning. Vid det här läget hade jag tappat över ett kilo i veckan och det kändes som om jag var redo för en ny utmaning. Jag slutade inte att räkna kalorier helt, men jag började unna mig saker lite oftare. Det säger sig självt – sörplar du i dig 3 dl sås behöver du minst en extra runda i motionsslingan. Men vad jag framför allt märkte var att intresset för fet och onyttig mat inte längre var lika närvarande. Det berodde nog som mest på att jag inte gick omkring och var sådär vrålhungrig längre. Tidigare har jag haft svårigheter med att äta frukost, så den har ofta skippats. Likaså lunchen vilket mynnat ut i snabb energitillfredsställelse och massor av mat på kvällen. Genom att vara riktigt noga med att äta på rätt tider och välbehövliga mellanmål – ja, då rasade jag även fortsättningsvis i vikt. Det tog sin tid innan den polletten trillade ner hos mig. En sådär 28 år, men bättre sent än aldrig.

De kommande månaderna gick jag ner ungefär ett halvt till ett helt kilo i vikt per vecka. Det rasslade med andra ord fortfarande på ganska så bra. Till slut, efter 7 månader, nådde jag -25 kilo. Mitt mål. Min seger. Allt som jag ville och det jag hade strävat efter. Jag kände mig världsbäst och var sådär löjligt stolt över mig själv. Fast det är inte alls sant. Jag var visserligen tillbaka på min startvikt, men jag såg inte ut som jag ville. Jag kände mig fortfarande överviktig och ALL JÄVLA HUD som spelade dragspel så fort man rörde sig ökade inte riktigt på självkänslan. Huden hann liksom inte med. Den var chanslös. Det är klart att den senare gick tillbaka och återfick lite av sin forna fasthet, men det tog längre tid än vad jag räknat med. Och mitt uppe i allt blev jag rätt låg. Varför gå ner så mycket i vikt om man ändå ska se ut såhär? Då kan man ju lika gärna äta upp sig igen? Det var faktiskt snyggare. Eller? Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kan ärligt säga att det hängde lite på en tråd där ett tag, valet var inte alls sådär självklart som man skulle kunna tro. Men efter mycket stöttning från min fantastiska make togs steget att tänka om. Gym. Jag behövde gå på gym. Bygga muskler, träna kondition, hålla nollan och hoppas att huden skulle bli lite fastare.

Så, under de kommande 4 månaderna gjorde jag allt jag kunde för att hålla nollan samtidigt som huden gjorde sitt och började dra ihop sig. Tror jag har väldigt mycket att tacka för all (med betoning på inte alls jättemycket, men för att vara jag – hur mycket som helst) styrketräning som bedrevs. Att bygga upp muskler är ett roligt (sägs det) sätt att förbränna fett på. Huden mår bra, kroppen formar sig och man mår bättre. Som bonus tappade jag dessutom 3 kilo under denna period och var då nere på -28. De resterande 4 kilona har ramlat av mig i samband med att jag tog upp löpning. Faktum är att det är det värsta jag vet, det finns inget värre. Bara springa där som ett fån och fullkomligt halvdö på kuppen. Så kändes det under de första veckorna. Men allteftersom det gick bättre så tyckte jag att det blev hur kul som helst. Känslan av att springa milen är obeskrivligt underbar. Avslutningsvis, att börja jobba igen har definitivt bidragit en del till viktminskningen. Jag var nog kanske inte helt redo att börja jobba igen, inte alls faktiskt, och det gör ju sitt för vikten. Men jag vill gärna tro att löpningen är det som haft störst inverkan.

Sådär, där har ni det -32 kilo. Eller ja, -34 kilo stod vågen på imorse. En helt klart trevlig upptäckt. Tror dock att de senaste kilona beror på att jag inte kunnat träna på evigheter tack vara förkylning och virus, dessvärre försvinner ju de söta musklerna om man inte tränar. Är du nu sådär nöjd nu? Känner du dig vackrare och självsäkrare än någonsin? Kanske inte helt, men bra nära! Jag är nöjd så till vida att jag är stolt över mig själv, över att jag faktiskt klarade det. Jag ser dock inte alls ut som jag hade föreställt mig. Huden må ha gått ihop sig riktigt bra, men att kalla den fast vore ju ett skämt. Den är allt lite skrynklig och inte håller den in en endaste fettcell inte. MEN! Jag är faktiskt rätt smal nu, något jag inte har kunnat kalla mig själv på väldigt många år, och det är en rätt häftigt känsla som verkligen gör sitt för självförtroendet. Jag trivs med mig själv. Jag vill fortsätta att se ut såhär. Jag vill inte vare sig bli mindre eller större – precis såhär är jättebra. Helt plötsligt så handlar jag kläder som inte är helsvarta. På riktigt alltså. Den senaste månaden har jag inhandlat 5 plagg som inte är just rakt av svarta. Mer än vad jag sammanlagt gjort de senaste 5 åren. Jag antar jag helt enkelt är mer bekväm med mig själv, i kläder som jag tidigare aldrig ens skulle ha provat, för jag vet att de sitter bra trots att de inte är svarta. Det är inte massa fett som väller över, för det finns ju inte så överdrivet mycket av just den varan. Och det mina damer och herrar – det är ett jäkligt mycket trevligare sätt att leva livet på.

Få dock inte för er att den här Fridan helt plötsligt drunknar i färger. Jag har gått ner i vikt, inte tappat förståndet.

Hmm…

En helg i Skåneland har kommit till ända och vi är åter i Kalmar. Bilresorna från helvetet (den första i synnerhet) kompenserades mer än väl av massor med mys och tårta. Men nu är det oundvikligt, vi måste verkligen installera någon slags filmvisare bak i bilen till madame. För det är inte hållbart att förlita sig på mina underhållningskunskaper nonstop i allt mellan 4-6 timmar. Jag är inte så rolig.

Kvällen har därmed spenderats med att undersöka diverse olika dvd-spelare. Men vem vill ha en jävla dvd-spelare när man istället kan ha en ipad? Det är väl fullt normalt att köpa en ipad i julklapp till en ettåring?

Bullfika

20121017-210210.jpg

Virusinfektion-ER

För några veckor deklarerade jag krig mot min förkylning. Nog får vara nog. Jag är självklart fortfarande förkyld. Id-i-o-ti. Vansinne. Virus heter det tydligen. Underbart, fruktansvärt otillfredsställande att höra. Bara att härda ut. Kan sitta i upp emot 11-12 veckor. Skjut mig.

Men det är inte bara jag som åkt på virus. Hela bloggen är infekterad. Det är dock inget som ska påverka er läsare, eftersom de stoppas innan de når ut. För en annan däremot… Idag har jag nekat och anmält 76 virusinfekterade kommentarer till diverse inlägg. 76! Så kan en ju inte ha det. Av ren lathet/irritation/frustration kommer kommentarsmöjligheten därmed att plockas bort, åtminstone tillfälligt. När jag listat ut hur man gör vill säga…

Skrattar så att tårarna sprutar

Känner att jag haft en väldigt produktiv lunchpaus. Hittade chokladdraperade nötter i väskan som inmundigades till världens sötaste video på repeat. Som min mamma sa, vad ska det bli av henne egentligen? Jag gissar på clownskola. Söte!