Nya huvudkudden

Varför använda kudde när man istället kan vila huvudet på mjukisvovven?

image

Annonser

MollBoll

20121125-220922.jpg

20121125-220933.jpg

20121125-220942.jpg

20121125-220948.jpg

Myser halvt ihjäl mig

Den bästa årstiden är utan tvekan den som innebär julfirande. Det handlar inte så mycket om just julafton, utan snarare allt runt omkring. Gatorna lyser upp och överallt är det små härliga installationer. Hemmet blir sådär gudomligt vackert och det är ljus precis överallt. Det doftar av kanel, saffran och apelsin. Människor är överlag mycket gladare av sig. Lyckligare.

Här hemma har vi som tradition att pynta lagom till första advent. Eller alltså, det är ett önskemål från alla utom mig, men det har aldrig hänt att jag lyckats hålla mig. Jag är galen i julen. I år hade jag dessutom ett legitimt skäl till att tjuvstarta, vi är nämligen bortresta över första advent. Idag var alltså lite sista chansen. Eller okej, vi hade väl egentligen kommit överens om att vi skulle göra det imorgon. Men lördagen är ju den bästa kompletteringsdagen som jag ser det. Ni vet, när man inser att något fattas för att uppnå det ultimata julmyset. Och minsann behöver vi komplettera! Om än i oerhört liten skala, det rör sig nämligen bara om några röda handdukar till badrummet. De vi har är lite väl rosa som resultat av alltför många vändor i tvättmaskinen. Kanske eventuellt en julstjärna som inte är så sned och tilltryckt, men bara kanske, för den är väldigt fin ändå.

Fjolårets nytillskott blev saker till köket från Åhléns, årets nykomlingar fyndades på Ikea. Tänkte att de tillsammans skulle utgöra en rätt frän adventsljusstake. Mycket riktigt, de gjorde sig helt otroligt bra i sovrummet. Dessvärre saknade de höjden, men det är väl därför en har samlat på Thomas Sabo askar? Mollan listade ut precis vad jag behövde när jag stod där och kliade mig i huvudet, ”hää” sa hon och gav mig en ask. Underbara unge.

För övrigt kan jag meddela att åtminstone 5 personer träffades av fönsterputs och annat lort när jag gick lös på våra fönster ut mot gågatan. Det händer varje år, och varje år får jag förvånansvärt glada miner tillbaka av de utsatta. Lite som att även de är smittade av julglädjen. För inte får man sådan trevlig respons någon annan tid på året. Tro mig, jag vet. Jag tillhör den där konstiga kategorin av människor som putsar sina fönster regelbundet. Inte för att jag riktigt förstår varför, de ser ju ändå lika skitiga ut fem minuter senare när stadens odjur/fåglar bajsat ut frukosten. Men det luktar i alla fall gott.

Vidare smart, det är jag då inte.

Maximal trötthet, noll ork, ypperlig virrighet, blodsockerfall och viktförlust. Ungefär så har de senaste veckorna sett ut för mig, mer och mer för var dag. Jag har mest viftat bort det. Sömnbrist och en väldigt stressig period på jobbet har tyckts som både acceptabla och rimliga förklaringar.

När jag däremot beklagade mig vitt och brett till mamma häromdagen blev hon lite orolig och tyckte att jag skulle ta och kolla upp järnvärdet. Sagt och gjort, ett stick i fingret och som resultat en halvt förfärad läkare. Allvarlig järnbrist. Att alla tecknen gått mig förbi var väl det som gjorde honom mest förfärad, man ska faktiskt lyssna på sin kropp. Jag är mest tacksam att mamma reagerade så att jag fick det kontrollerat, det där med järnbrist är ju rätt farligt. Det jag trodde var blodsockerfall var tydligen yrsel och jag har haft tur att jag inte tuppat av. Tänk om jag gjort det någon av de gånger jag burit upp Molli för trapporna? Livsfarligt!

Så nu knapras det järn för fulla muggar. Nästa veckas matsedel ska proppas full av det. Nog för att man kan knapra tabletter (och tro mig, jag ska), men som lillebror påpekade så är det ju bra om man får in det i kosten också. Åtminstone för vinning i det långa loppet. Det är tur att man gillar spenat, eller hur var det nu igen? Min mage vände sig precis när han läste upp en lista över järnberikad mat. BLODMAT. INÄLVSMAT. FISK. LEVER. Are you frekkin kidding me?

Konsten att fota en 1-åring

Det går liksom inte! Hon är inte still en sekund! Jag försöker så gott jag kan att hålla bloggen något sånär uppdaterad med bilder på Mollan, men det blir svårare och svårare. Hon är verkligen stört omöjlig att få till en bild på som inte är rakt igenom suddig. Så jag har inga goodies att bjuda på. Till på köpet har min kamera gått och blivit kass. Den hittar inte fokus och alla bilder blir därmed om möjligt lite suddigare. Kanske inte borde låta Molli leka och härja fritt med min mobil…

Hur eller hur. Igår var vi på drop-in-fika hos dagmamman och det var riktigt roligt att för en stund få vara en del av hennes ‘andra värld’. Dagmamman visade oss också deras fotoalbum. Tydligen har varje barn varsitt och dagmamman försöker fylla det med härliga bilder på vad de gör och så. Så fruktansvärt fint! Vilket minne det blir för henne att ha sedan! Men också fint för oss, det är ju oumbärligt att få sådana vackra kort och fina beskrivningar till varje kort på vart de är, vad de gör och vad de andra barnen som hon leker med heter och så. Wow! Hon är ett guldkorn hon, Mollis dagmamma. Och att Molli tycker så är väldigt tydligt. Dörren dras i och namnet sägs konstant när vi är hemma. Lite som, kan vi inte gå dit en liten stund i alla fall? Det känns tryggt.

A sweet day for me

Eller rättare sagt – en väldigt bra helg för just mig. Att jag älskar skor är troligtvis ingen nyhet, jag är halvt besatt och har ju skorna uppställda som ”konst” i vardagsrummet. Under helgen har denna hylla utökats med två par underbaringar och jag kan vara den mest bortskämda frun som existerar. Bara sådär så köpte maken ett par skor till mig igår, och bara sådär tyckte han att det var solklart att jag skulle få mig ett par till idag. Jag kan inget annat än att hålla med, jag behövde dem verkligen. Det var på tok för länge sedan jag köpte underbaringar. Så nu har jag minst två veckor av konstant ont i fötterna att se fram emot. Att breaka in 15-centimeters klackar är lite lättare sagt än gjort. Men snyggt är det. Lägre klackar än så, ja då kan man lika gärna gå barfota.

Lite efterlängtad bio på det och en massa dotter-mamma-mys kan vara receptet på en perfekt helg. Vi har knappt sovit en blund, men som vi har myst! Det gäller att ta till vara på de stunder man får, och det är precis vad vi har gjort. Helt galen är hon och det är så vansinnigt häftigt att umgås med henne. Idag fick även hon ett par skor, till nyårsafton, och hon fullkomligt vägrade att ta av sig dem efter att hon prövat. De var ”iiin”. Likaså fick tydligen den matchande klänningen godkänt för hon sken som en sol och speglade sig (som vanligt) i kylskåpet och pussades med sin icke existerande reflektion. Knäppgök! Alltid lika söt.

 

För att jag älskar min fru

20121118-182447.jpg

Pappa Tomas