En dejt med soffan

Vad är jag för människa om inte jag också är lite onyttig? Maken kom precis hem med en underbar Lindt havssalt. Egentligen hade jag en dejt inplanerad med löpbandet, men att kura ihop sig i soffan och mumsa choklad låter som en bättre kvällsaktivitet. Jag har ju faktiskt ändå en monsterlång dejt inplanerad imorgon med både löpbandet och vikterna. Har fått mig en fix idé på det där med att springa (snarare klättra) i uppförsbacke. Muskler jag inte ens visste jag hade får sig en rejäl omgång och det är sanslöst uppfriskande. Samtidigt tränas bl.a. mage, rygg och armar stenhårt med förhoppning om att det ska ge mig nya framgångar på löpbandet. Jag vill kunna springa mer än bara milen och jag har helt klart inte musklerna för det i dagsläget.

Till på köpet har jag, efter typ ett år, gått med på att testa det här med att gå på pass. Att träna i grupp är inte min grej. Jag blir löjligt självmedveten, tycker att allt jag gör är fel och upplever mig själv som oerhört pinsam. Ja, ni förstår ju själva att jag knappast tar ut mig maximalt på det sättet. Däremot när jag tränar själv har jag inga som helst problem med att pusha mig själv till max, så det har lite blivit vad jag föredrar. Men det där med pass ska ju vara roligt, så det är kanske något jag kan lära mig att komma in i? Jag hoppas det, lite omväxling i träningen med saker jag annars inte hade gett mig på känns ändå lite lockande. Men tänk om man helt plötsligt ska göra någon konstig rörelse och jag ramlar omkull? Eller lägger av världens brakare? Det vore ju RIKTIGT pinsamt. Inte för att jag brukar braka loss på gymet, men ändå!

Annonser

En sån där stund.

20130128-113836.jpg

Pappa Tomas

På tu man hand

Herre min skapare vilken galet underbar middag! Jag har aldrig varit så mätt i mitt liv, tror jag. Men samtidigt var det så gott att det var fullkomligt omöjligt att sluta äta. Till att börja med fick vi in en korg popcorn och en flaska vin. Det var fullt med folk och sådär uppfriskande livligt vilket gjorde att stelhetskänslan vi förknippar med restaurangbesök uteblev helt. Istället var det sådär härligt avkopplande och att tiden flög iväg märktes inte. När förrätten serverades var jag säker på att det blivit något missförstånd i köket, det var ju en hel huvudrätt som kom in. Rätt snabbt konstaterade vi att vi bara kunde äta väldigt lite av den om vi skulle klara av två rätter till. Det gick sådär för mig. Det var så gott att jag mer eller mindre satt och åt tills huvudrätten kom. Mätt och väldigt belåten. Men ingen fara på taket – huvudrätten var även den gigantisk och utan några vidare problem lyckades jag få i mig den perfekt tillagade 200grams biffen och majoriteten av dess tillbehör. Fick dock lämna en hel skål pommes… Inte likt mig, men det var stört omöjligt. Att få in efterrätten tog därefter ungefär en timme. Vilket var perfekt så att de andra två rätterna hann sätta sig lite och magen få sig en anings vila. De tyckte visserligen att det var lite pinsamt, men vi var överlyckliga över denna miss. Vi kan ju komma överens om att jag hittat en ny favorit bland efterrätterna. Jesus så gott! Vi avslutade middagen med varsin god dryck, Tomas tog en öl och jag tog en drink. (Mitt huvud mår sådär idag.)

734907_10151650094958625_1090093823_n23328_10151650136348625_119381932_n196318_10151650305688625_2056264560_n554264_10151650306343625_681707877_n19391_10151650308148625_1664040526_n

En överjäkligt bra dag

För ungefär fem år sedan sprang jag på maken min i dimman. När Molli längre fram frågar hur vi träffades tänker jag endast svara Sjösjukan. Jag skulle ju kunna hitta på något gulligt om hur han klättrade upp i ett torn och räddade mig från en ful, fet och grön drake. Men nej. Sjösjukan räcker gott och väl, ett ord och så behöver man liksom inte säga något mer. Hur eller hur, det är lite mer än fem år sedan nu, och kring månadsskiftet har det väl ganska så exakt passerat fem år sedan vi officiellt blev ett par. Mycket har hänt på de fem åren. Först sambos, sedan förlovning, därefter äktenskap och kort därpå en liten Molli. Det är fem väldigt fina år att titta tillbaka på – så klart att det måste firas. På schemat står därmed ett restaurangbesök. Bara vi två. Jag tänker mig trerätters, onyttiga drinkar inkluderande chokladsås och minst en flaska vin. Kan inte ens minnas senast vi gjorde något sådant, men galet underbart ska det bli.

Uppladdningen har dessutom börjat. Just nu sitter jag här med Olivia och väntar på att sjuklingen ska vakna. Vi har förberett en fenomenal eftermiddag. Fruktsalladen är uppskuren och mimosa återfinns i glasen. Kan det bli bättre? Jag tror faktiskt inte det.

251833_10151647844563625_650071888_n

VAB-mys

20130124-110937.jpg

Nya rutiner

Nytt år, nytt schema, nya rutiner. Där ingen vecka är den andra lik. Eller ja, det rullar på sex veckor så viss likhet kan ju mellan varven återfinnas. Fördelen med det nya schemat är att Mollan får mer tid hemma, nackdelen är att det blir lite rörigt när rutinerna inte riktigt är samma som vanligt. Jag tycker om rutiner och jag ogillar skarpt när saker och ting förändras. Så har jag alltid varit, men man kan ju lugnt påstå att det maximerats sedan Molli kom till världen. Så just denna vecka kommer allt att kännas lite underlig.

Men det är ju inte värre än att man kan anpassa sig och förmodligen stormtrivas. Denna vecka jobbar Tomas kväll, 7 dagar på raken. Molli kan inte somna med mig. Det bara går inte hur man än försöker. Krokodiltårarna strömmar i 40 minuter över den elaka mamman vars famn man inte får vara i, och som resultat får man ändå inte ett sovande barn. När vi är helt själva kör jag efter några försök på uttröttningsmetoden, hon får hålla igång tills hon stupar. Och där hon somnar får hon helt enkelt ligga kvar tills det känns säkert att förflytta henne. Men fördelen med att bo många är att det finns andra om kan agera sövningsexperter, och Mollan somnar utan problem bredvid både Olivia och Adam. Helt underbart. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha dem så nära. Den dag de skapar eget bo så känns det bra att veta att det är i Kalmar. Inte bara för att tillkalla barnvakt, hämtningspatrull och sövningexpert (även om det är bra fördelaktigt det med) – utan för att familj är det bästa som finns och att ha dem nära är som honung för själen.

En annan form av honung för själen är vad som möter mig när jag nu kryper till kojjs. En styck sovandes Molli som jag kan ligga och titta på – länge. För allt är hon söt när hon sover.

431314_10151623972188625_1491446276_n

 

 

En underbar dag

Jag vet inte vad det är med söndagar, men de blir alltid bra. Min favoritdag i veckan helt enkelt. Idag är inget undantag, vi har haft en fenomenalt underbar dag. Uppfriskande stund på gym, härliga timmar i pulkabacken och en rejäl gofika såhär på kvällskvisten. Hur kan man inte älska en sådan dag?

Att hänga i Svartbäcksmåla är något jag verkligen hoppas att vi hinner med ett göra fler gånger innan snön försvinner. Det var galet roligt att se Molli och Alva i backen. Att Molli älskar att åka pulka är visserligen ingen nyhet, men att hon var en sådan våghals i backen kom som en överraskning. Kanske mest av allt för att jag själv är så feg. Underbara unge! Sluta aldrig vara du.

543835_10151636920233625_464827744_n