Att vara stolt över sig själv – BIG NO NO!?

För en tid sedan publicerade jag att målet var nått med projekt fläsksvål. Kanske aningen skrytsamt, men med tanke på mängden stolthet som låg bakom var det svårt att inte bara gallskrika rätt ut av glädje. Ännu mer glädje fick jag av alla de mejl som trillade in, vissa inkluderande gratulationer och egna berättelser medan andra tackade för en motivationskick. Men det var ett mejl som stod ut bland alla andra. Ett mejl som varken var särskilt positivt eller trevligt. Jag har som vana att alltid svara på de mejl jag får, men rent ut sagt helvetiskt förbannad och en aning sårad så klickade jag det rakt in i papperskorgen.

Jag har nu haft god tid på mig att smälta dess innehåll, ta till mig av det och komma till insikt med att det alltid finns två sidor av historien. Att bara för att ett synsätt inte överensstämmer med just mitt, så behöver det ju faktiskt inte vara fel. Ej heller behöver det i grunden vara menat som något elakt, personen i fråga kanske bara är fullkomligt usel på att formulera sin kritik på ett trevligt vis. Är man väldigt upprörd över något så är det lätt hänt den dag det svämmar över. Jag antar att det helt enkelt blev min lott att få ta del av just en dylik översvämning. Det är fortfarande inte okej, men det är med en viss förståelse jag nu öppet replikerar. Fast med exakt samma mått av översvämning.

Snedvridna kroppsideal och viktstress är något vi möter varje dag, på ett eller annat sätt precis hela tiden. Skyltdockor är minimala och benknotor sticker ut lite varstans i all den reklam vi matas med. Jag förstår till fullo att detta är något fruktansvärt, att det är ohälsosamt och kanske framför allt väldigt illavarslande. Jag vill att Molli ska få växa upp i en värld där det är okej att vara nöjd med sig själv, oavsett hur man ser ut. Men! Och det här är ett stort MEN, och ett av mina största ansvarsområden som förälder, jag vill att hon ska växa upp och vara hälsosam. Att vara hälsosam inkluderar vare sig att vara underviktig eller att vara överviktig. Det är min fullständiga övertygelse att det är fel, fel, åh så fel, att låta sitt barn växa upp med en ohälsosam kosthållning som resulterar i antingen det ena eller det andra. I ett samhälle där barnen dessutom spenderar all sin tid inomhus och väldigt sällan rör på sig så är det än viktigare som förälder att ta ställning. Barn måste röra på sig. Barn måste få leka utomhus, upptäcka naturen och bara vara barn. Barn ska inte ha Facebook, barn ska inte ha den senaste modellen av iPhone och barn ska framför allt inte spendera all sin lediga tid framför tv’n eller datorn – oavsett vilken ”lämplig” barnvakt det än kan tyckas vara. Som förälder måste man till på köpet leva som man lär.

Om jag inte äter fisk kommer Molli med stor sannolikhet inte att äta fisk. Jag avskyr fisk och det händer att jag kräks av bara doften. Men jag äter fisk ungefär en gång i veckan, och på sistone tycker jag att det smakar helt okej. Ibland till med hur gott som helst. För inte kan jag säga åt mitt barn att hon ska äta fisk om jag inte själv gör det? Samma princip är det med kost och hälsa. Inte kan jag förväntas förmedla en hälsosam livsstil om jag aldrig rör på mig? Eller om jag inte äter rätt? Nej, det kan jag faktiskt inte. Det är ytterst viktigt att man lever som man lär. Vidare tycker jag att det är fullkomligt urtråkigt att hålla på och upptäcka naturen, kom igen! Fine, den är grön och häftig men jag ser hellre en bra film. Likaså äter jag hellre en påse chips än en apelsin. Men mest av allt vill jag leva, och jag vill leva så länge som det bara är möjligt. Och let’s face it, så som jag missbrukar nikotin har jag redan minskat årtalen avsevärt. Ingen bra idé att korta ner årtalen ännu mer bara för att få äta lite chips och slippa röra på sig. Sedan kan man ju diskutera mitt val av att bruka nikotin med tanke på att det är ytterst ohälsosamt, men alla måste få ha sin akilleshäl och detta är uppenbarligen min. Den dag jag verkligen vill ge upp det, då gör jag det. Det är inget fel på viljestyrkan i denna dam.

Okej, okej, okej. Nu har jag ramlat in på 70 minst sagt irrelevanta områden för sammanhanget. Men det är svårt att låta bli när man kommer upp i varv. I det mejl jag mottog kritiserades jag djupt för mitt val att offentligt söka erkännande för min viktnedgång. Jag vet inte riktigt om det var så mycket ett offentligt erkännande jag var ute efter, utan kanske snarare som så att jag i min personliga blogg uttryckte en stor glädje och öppet var stolt över mig själv. Oavsett så fanns det ju i alla fall åtminstone en person som tog fruktansvärt illa vid sig av detta. Det jag vill säga till dig är att jag kanske hade tagit dig på mer allvar om din slutpoäng inte hade varit att min viktnedgång var ett bevis för att jag inte älskar mitt barn. Att jag inte är stolt över att ha burit henne. Tro mig, jag har inte raderat alla tecken på att ha burit ett barn. Till att börja med så har jag ju själva barnet som jag konstant dessutom pratar, skriver och skryter om. Jag har till på köpet tigerränder lite varstans på kroppen som tydligt visar att jag har burit ett barn. Men vare sig dem eller de 30 kilo jag drog på mig under graviditeten är något som jag efteråt önskade stoltsera med. Jag tycker inte alls om mina tigerränder, men de är där för att stanna och jag har förlikat mig med tanken. För det finns inget som jag kan göra åt det. Men den där övervikten som fick mig att må dåligt, som fick mig att pusta när jag skulle gå upp för en trappa och som fick mig att andas som ett lokomotiv när jag åt – den kunde jag göra något åt. De resterande 10 kilona som rök kom som ett resultat av den förändrade livsstilen, och jag saknar inget av dem. Jag är inte på långa vägar underviktig, gode gud, jag har fortfarande en liten bilring och på gymmet gavs jag rekommendationen att gå ner lite till. Det är dock inget jag strävar efter. Jag är så fruktansvärt nöjd där jag är just nu. Jag mår så bra! Jag är glad, jag är full av energi och vet du – jag älskar mitt barn om möjligt ännu mer. För helt plötsligt har jag all energi i världen att lägga på henne. Jag orkar leka med henne, jag orkar springa efter henne och jag orkar upptäcka världen med henne.

Så nej, min viktresa handlade inte om att stressa andra att gå ner i vikt eller att på något vis förmedla ohälsosamma viktideal. Den handlade om mig. Att stolt bära upp sina mammakilon som ett kvitto för hur mycket man älskar sitt barn tycker jag är urbota korkat. Bär istället stolt upp dina kilon för att du älskar dig själv, för att du är nöjd med dig själv. Hur mycket man väger eller hur man ser ut har inget att göra med hur mycket man älskar sitt barn. Det är en fullkomligt befängd tanke. Men till dig som tog så illa vid sig – jag ber tio gånger om ursäkt för att min personliga resa mot ett hälsosamt liv upprörde dig. Det var absolut inte min mening. Jag kan dock helt och hållet förstå om du blir ytterst upprörd av just detta inlägg, men kom då ihåg att jag tänkte på just dig när jag kryddade det med några extra teskedar av klarspråk och spydighet. Avslutningsvis – jag kommer att fortsätta att använda min blogg till att stoltsera, skryta och vara nöjd med saker som gör mig glad och lycklig. Jag har världens finaste dotter, jag har världens i särklass snyggaste man och jag har på 1,5 år förändrat hela min livsstil till det bättre. Jag är med andra ord apbra, och det är något jag är förbannat stolt över. Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig.

Annonser

3 Responses to Att vara stolt över sig själv – BIG NO NO!?

  1. Johan(na) says:

    Underbart skrivet!!!! Du har all rätt i välden att vara stolt över dig själv och att skriva det på er blogg! Fler borde göra så, många som inte är stolta över sig själva eller som inte våga säga det! Du är en förebild för oss andra =) Puss puss

  2. allisandersson says:

    Jag tycker att den här människan, vem det nu än är, kan slänga sig i väggen för det är inte bara du som är stolt- vi är ganska många som är stolta äver dig. Och du är inte den enda som skryter, så fort det pratas om motivation och sjuka prestationer piper jag ”min kompis Frida…”. Och att man måste visa stolthet över att vara mamma genom att må dåligt känns som en idé som platsar bland folket på mitt jobb. Så det så.

  3. krakelfnas says:

    Fy tusan så jäkla in i bubblan vad underbara ni två är!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: