100 dagar

Idag är det 100 dagar kvar till avresa mot Amerikat. Som jag tidigare berättat är jag känslomässigt schizofren inför denna resa. Jag både vill och vill inte åka. Jag vill åka, men jag vill inte åka utan Molli. Det positiva är dock att jag inte längre är särskilt schizofren angående detta. Jag har bara en känsla men den består dock av fullkomlig panik. Jag kan inte åka. Jag vill inte åka. Jag tänker inte åka. Det kändes rätt fel från första början, men på något sätt intalade jag mig själv att det visst skulle gå hur bra som helst. Jag ville så himla gärna åka. Det är bara två veckor. Men det är två veckor av hennes liv jag aldrig någonsin får igen. Det senaste halvåret har jag så gärna velat vilja åka, intalat mig själv att det blir bra så fort jag stiger på planet, och kanske är det så. Men det är två veckor jag aldrig får igen. Två veckor som jag troligtvis kommer att spendera med att må åt helvete och böla sönder mig själv från morgon till kväll. Särskilt med den inställningen, jag vet. Men jag känner mig själv, och jag vet hur dåligt jag mår av att bara vara ifrån henne några timmar. Jag kommer att förstöra resan för samtliga inblandade. Det är inget bra utgångsläge.

Det andra alternativet är att ta med henne. Att tvinga en 2-åring att åka flyg 20 timmar vardera riktning är vare sig snällt mot henne eller de övriga 298 medresenärerna. Att låta ett barn befinna sig i 45-gradig hetta är inte heller särskilt bra. I övrigt är både Los Angeles och Las Vegas väldigt barnvänliga orter. Man behöver faktiskt inte hänga på inrökta casinon, inte heller är man förpassad till hotellrummet efter klockan sju. Det går hur bra som helst att gå ut och äta middag och njuta av ett glas rött, hon sover bra i barnvagnen. Kanske inte det lättaste att få henne att somna, men när hon väl gjort det så sover hon. Till på köpet finns det mängder av barnvänliga aktiviteter, nöjesparker och annat som en 2-åring skulle älska att få uppleva.

Det andra alternativet kräver dock ombokning av icke ombokningsbara biljetter. Därför är vi tillbaka på det första alternativet. Jag vet att Allis lovat att dränka mig i rödvin så att jag faktiskt kommer ombord på planet, (vi flyger ju från Danmark, så huvudsaken är väl att jag har någorlunda koll på vad jag heter), men hur gör vi med de resterande 14 dagarna? Att spendera 14 dagar i konstant vindimma när man istället kan vara hemma med sitt barn och njuta av den svenska sommaren. Well. Det har helt enkelt kommit i fatt mig. Jag säger inte att jag inte kliver på det där planet om 100 dagar. Men jag säger heller inte att jag gör det. Allt jag säger är att det nu är 100 dagar kvar, och jag önskar innerligt att det kunde vara åtminstone 1000 dagar kvar.

Annonser

One Response to 100 dagar

  1. allisandersson says:

    Vi tar med henne! Ärligt, vi 6 ska väl kunna underhålla sötnöten under flygresan. Och visst att det är varmt men vi kommer hänga mycket vid poolen eller inne på hotellen med AC. När vi lägger så här mycket pengar på en resa så ska det kännas bra. Från början till slut. Helst utan att dränka sig i vin. Så jag röstar för att vi tar med Bus. Tänk bara på hur mycket hon kommer kunna skryta i sandlådan sen, vilken annan tvååring har spenderat 14 dagar i Amerikat?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: