En mer eller mindre

Vad spelar det för roll? Läses i falsett, precis som det sjungs av Smaklösa. Ett dygn, två armfrakturer och en operation. En mer eller mindre, ja, det spelar jävligt mycket roll. Detta inlägg i bloggen är främst för vår egen dokumentations skull, så det kommer att vara överjäkligt långt och späckat av känslor. Men framför allt förekommer inga skönskrivningar. Den som skriver har nämligen inte sovit sedan natten mellan måndag och tisdag. Och då jäkligt dåligt, med tanke på en inneboende feber hos den lilla.

Tisdagen startade precis som en tisdag sig bör med feber på besök. Upp klockan sex och därefter fullkomlig frukostvägran. Damen var av i de flesta ändar och ville inte alls lyssna på sina föräldrars smått irriterande förmaningar. Någonstans efter klockan åtta, medan maken gjorde sig i ordning för jobb så flyttade damen fram sin tripptrapp-stol till köksön och klättrade upp. Ingen direkt fara, hon satt fint och lekte med ett trasigt armband. Plötsligt ville hon klättra upp på köksön och jag säger till henne att Molli, så gör man inte. Gå genast ner därifrån. Skitförbannad sätter sig damen i protest på ryggstödet och de få sekunder som hinner passera känns som en evighet. Mina ben som inte vill ta mig fram tillräckligt fort, hennes panikslagna grepp om köksön med ena handen och hur hon tappar greppet precis som jag kommer på rätt sida av köksön. Hon rasar i golvet och jag är då knappt en meter ifrån henne. Jag noterar hur hon tar emot fallet med sin armbåge och först därefter slås huvudet mot trägolvet. Panik, gråt, skrik, panik, är hon hel? Är allt ok? Andas hon? Tomas tar med sig henne till soffan där hon genast lugnar ner sig, allt är ok. Vi kan andas och hon slutar genast att gråta och fokuserar istället på tv’n.

Tomas åker iväg till jobb och jag börjar göra mig redo för dagen. Damen verkar lite av och mitt hjärta svämmar över. Vad sägs om lite cheese puffs hjärtat? Klockan är typ kvart i nio på morgonen, men hey, det är sommarlov. Hon tar tacksamt emot skålen men rör dem inte. Hon bara sitter där. Efter ett tag bestämmer jag mig för att lyfta upp henne och läsa en bok, och de skrik som kommer mig till mötes är hjärtskärande. Jag sms’ar maken och vi bestämmer att ringa moster Olivia så att hon får köra in mig och Molli till akuten, bara för att stämma av läget. Jag försöker klä av henne pyjamasen men inser fort att det inte är något idé. Hon har så ont att man inte ens kan snudda vid armen. Jesus, tänk om den är stukad? Eller av? Maken rusar hem från jobb och bilen styrs mot akuten.

IMG_5447

Väl inne på akuten går allt snabbt. Vi bemöts så som sig bör, nervösa föräldrar som tror att deras barn ska dö även fast ingenting med största sannolikhet är fel. Efter en snabb undersökning får vi träffa en annan läkare, som även han konstaterar att allt verkar bra. Både med huvudet och armen. Men eftersom hon är så liten så kommer de ändå ner från ortopeden bara för att verkligen säkerställa att allt är okej. Läkaren har med sig en elev, och språket som brukas överstiger vårt förstånd. Vad som dock står sig klart är att han vill ha röntgen på armen så fort som möjligt. Något är inte rätt kring armbågen och handleden. Han påpekar att det är viktigt att det skyndas på eftersom det närmar sig lunch och fröken förmodligen har både en mat- och sovklocka som man inte ska kringgå.

Vi förflyttades strax därpå till röntgen, och på vägen mötte vi en styck Elin som berättade att vår Elin var på barn och väntade på oss. Det kändes tryggt att se ett ansikte man kände igen och få veta att ens egna Elin var på avdelningen härnäst. Efter lite väntan blir det vår tur att ta bilder och Tomas är den som stannar för att ta bilder med tösen. En styck hysterisk moder hålls med fördel utanför låt oss bända på armen där det gör som mest ont för att få en bra bild-rummet. Det känns som de är där inne i tolv timmar och hennes gutturala och hjärtskärande skrik trasar sönder varenda liten beståndsdel av både mig och Tomas. Det är inte meningen att ens dotter ska behöva känna sådan smärta. Det är mitt fel. Jag skulle ha plockat ner henne innan hon ens hann klättra upp. En triljon anklagande tankar senare kommer de ut och vi förflyttas till barn. Väl där möts vi upp av Elin och vi alla tre lugnar ner oss. Det är är tryggt, Elin är här och allt kommer att bli bra.

IMG_5450

Mat äts av mig och maken i smyg och viktiga personer rings och informeras via sms att jorden har gått under. Eller ja, att vi är där vi är helt enkelt. Några timmar passerar, Molli är dåsig och tittar på filmen Bilar och en trevlig sköterska kommer in och berättar att armen är helt av. Hon drog handen längs sin egen arm och sa Hela armen är av, liksom helt av. Ehm, va? Helt av? Tomas konstaterar snabbt efter att sköterskan gått att det finns typ 18 ben i armen och att alla omöjligt kan vara av. Helt omöjligt. Någon timme passerar och vi kallas upp för ny röntgen. Om de gutturala och hysteriska skrik jag tidigare hört ansetts som hjärtskärande så var dessa fullkomligt förtärande. Jesus! Stackars barn! Men för sin fenomenala insats belönas hon med en stickad katt vilken helt klart var bättre än det första hästklistermärket.

Vi förflyttas tillbaka till barn, sköterskorna kommer in med en mjukiskyckling som låter lite roligt och filmen Bilar spelas än en gång upp på tv’n. Vi är nämligen satta lite i karantän, vi befinner oss på den infektionskänsliga avdelningen på grund av att det inte fanns plats någon annanstans för oss. Molli är förkyld och har feber. Vi får alltså inte lämna rummet. Länge leve filmen Bilar. De hade visserligen hundratals titlar att välja på, men kom igen, hon vill bara se på Bilar. Hon somnar, och vi får strax besked om att det kommer att bli operation då armen utan tvekan är helt av. Ortopeden kommer upp och informerar om operationen som tydligen ska innehålla inte endast gips, utan även stödskena och skruvar. Från axeln ner till fingrarna. Hjärtat lämnar kroppen och vi inser att hon kommer behöver sövas. Narkos.

bildIMG_5462

Ytterligare några timmar passerar, klockan både passerar och går långt förbi den utsatta tiden och bönan börjar bli ledsen. Hon har varken ätit eller druckit något sedan klockan sex på morgonen. Frånsett några droppar saft runt nio-snåret. Helt plötsligt är klockan närmare nio på kvällen och från ingenstans blir vi hämtade. Jag och Molli rullas i sängen, vilket hon förövrigt tycker är hysteriskt roligt efter att ha tittat på Bilar hela dagen, upp till operation. Vi kläs på roliga mössor och jag får en fantastiskt vacker kycklingdräkt på mig. Det är många människor runt omkring oss, men alla är lugna. Fenomenalt pedagogiska och sådär viktigt och härligt oprofessionella så att vi alla tre kan andas ut. Dockan Julia får mössa och när jag och Molli går in i operationssalen går de igenom allt som ska göras på dockan först. Molli tittar med stora ögon, skrattar och är väldigt nöjd med all uppmärksamhet som hon får. När sömnmedlet väl förs in genom slangen tar det två sekunder och hon sover, vi flyttar över henne till operationssängen och jag guidas tillbaka till Tomas. Om någon var i behov av narkos just då, ja, då var det banne mig jag. Eller tre liter vin. Men, den oerhört fina damen som ska vara med på operationen pratar lugnande med oss och försäkrar att de ska ta god hand om henne. Jag ville ge henne världens största kram men låter bli. Istället går vi ner till barnavdelningen och startar den långa väntan.

bild(11)

Någon skär i mitt barn. Någon öppnar hennes fina hud och drar och sliter i saker som inte ska dras i. För att jag lät henne klättra på stolen, Så enkelt är det. Och i detta då finns det inga andra tankar. Vi försöker jobba, vi ringer lite samtal men väntan är olidligt lång. När vi slutligen, någon gång närmare tio-halv elva kallas upp till uppvaket får vi besked om att allt gått bra. Bättre än förväntan. Hon slapp skruvar, de hade inte behövt vare sig skära eller skruva i henne utan det räckte med några stift. Hela armen är täckt av gips, en röd gasbinda och fina nallebjörnmärken. Hon har fått några söta fingerdockor, som de lekte med innan hon sövdes, och hon sover lugnt. Det tar över en timme innan hon vaknar, och när hon så väl gör så är hon lugn. Vill bara sova mer. Vi rullas ner till barn, hon äter välling och sover sig därefter igenom natten. Själv sitter jag vaken som en hök, ligger bredvid henne, klättrar lite på väggen och plötsligt blir det dag. Tomas och Molli vaknar och vi inser  att vi har överlevt.

IMG_5490

Duktigare, modigare och tuffare tjej får man leta efter. Hon kunde ha gråtit sig igenom allt men var helt lugnt. Nästan som om hon tröstade oss mer än vad vi tröstade henne. All den personal vi kom i kontakt med var helt gudomlig. Bättre bemötande får man leta efter och ja, det är för mig ofattbart hur så många underbara människor kan vara samlade under ett och samma tak. De förtjänar att fullkomligt bada i guld, men eftersom så inte är fallet så hoppas jag att de åtminstone får bada i tacksamhet från alla oss som haft turen att ha dem som i vår närhet under dylika jobbiga situationer.

bild(6)bild(9)

Det är inte bara den fantastiska personalen som vi har fått äran att skåda, utan även alla fantastiska människor i vår närhet. Jag kan inte räkna hur många gånger jag brustit ut i gråt av andras fenomenala omtanke och stöd. Vi har sådan tur att vara omringade av så överjäkligt mycket kärlek. Jag älskar er allihopa och kan utan att överdriva säga att det var just ert stöd och ert lugn som fick mig att hålla mig någorlunda lugn själv längs vägen. Tack. Ord kan inte beskriva den tacksamhet vi känner. Att vid hemkomst dessutom överösas av krya-på-dig-presenter har gjort övergången för liten så mycket enklare. Det är helt okej att armen inte vill som hon vill för det finns presenter att öppna. En tröja som går att ha över gipset, bilar att köra, en gris att krama och ett armband som glittrar. Men framför allt så finns det lugna föräldrar, tack vare er. Ni är fantastiska!

IMG_5526IMG_5521

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: