Hej höstterminen!

Wow, det är helt klart lite av en rejäl kalldusch det här med terminsstart. Jag är fullkomligt överväldigad. Men det går över. Varje år är det samma visa i några veckor med sena kvällar och långa helger, sen lugnar det ner sig. Men i år är jag inte riktigt lika duktig på att hantera stressen som jag brukar vara. Jag får liksom lite panik, för jag förstår verkligen inte hur min hjärna kan vara så trögtänkt. Jag menar, det är precis som om hjärncellerna gått upp i rök. Poff. Väck. Borta. Tomt.

Men så tar jag några djupa andetag och påminner mig själv om varför det är annorlunda i år. Varför jag plötsligt är så trögtänkt. Jag har ju en tvååring. En tvååring som liksom trotsar 24/7. Det är inte det att hjärncellerna har gått upp i rök, de är upptagna med att outsmarta en tvååring. And boy, oh boy – det är ingen lätt match. Men, jag skulle inte byta en sekund av den mot någonting annat. Ungen är ju helläcker.

Annonser

Update

Jag hatar att springa. Framför allt när det medför att jag måste kryssa mig igenom, både fram och tillbaka, varenda triathlet i stan. De ska snart simma, cykla och springa typ 23 mil, och en annan typ dööör av ynka fem kilometer.

Bra tänkt där Frida. 4,2 mil kommer ju vara som att käka blå sockervadd och dingla med benen från ett rosa moln.

”Man måste leka försiktigt med flickor”

I förmiddags cyklade jag och tösen iväg för massor av bus på Skälby gård. Molli älskar att vara där, utöver alla djur så finns det även en fenomenal lekplats. Perfekt för ett riktigt busigt troll. Särskilt som där oftast finns massor av andra busiga trollungar att hoppa, leka och springa runt med.

Det fanns det idag med och Molli var inte sen att joina in några äldre pojkars hopp- och springlek. De tyckte att hon var jätterolig och började genast lära henne allt de kunde. Några pojkar mer i Mollis ålder joinade även de leken och buset var i full gång med skratt som avlöste varandra. Ett sant nöje att bevittna – men så kom det. Det där som gör att man vill kräkas rakt ut som hon i Exorsisten. Pojkar! Pojkar! Var lite försiktiga. Man måste leka försiktigt med flickor! Ursäkta?! Vadå leka försiktigt med flickor? Visst, det kan tyckas som en vänligt menad kommentar, att de skulle ta det lite lugnare eftersom det fanns mindre barn med och lekte. Men så är det ju just det, Molli var inte ensam om att vara mindre. Det enda hon var ensam om var att vara just flicka. Så varför skulle de vara försiktiga mot henne och inte de andra småttingarna? Molli klarar sig knappast sämre än andra för att hon är en flicka? Är hon på något sätt ömtåligare? Mindre kapabel till att hoppa, springa och skrika högt?

Det är sjukt. Och det är fel. Så jävla fel. Och skrämmande. Kom igen! Barn är barn, och om de ska ha någon chans att ha lika rättigheter i livet är det bra fördelaktigt om vi inte tvingar in dem i uråldriga könsroller. För det är just sådana där små, till synes oskyldiga kommentarer, som sätter sig.

Semester – over and out

Det känns minst sagt lite tungt att semestern är över nu. På ett sätt betyder ju faktiskt det att även sommaren är på väg att ta slut, och jag är så inte redo för höst. Jag vill ha mer sol och fler dagar med plask i poolen. Långa cykelturer och spontana springa ner på stan utan tretton lager kläder – det är livet på en pinne.

Nåväl, jag ska inte klaga. Jag inleder ju faktiskt första arbetsveckan med tre dagars föräldraledigt. Vilket förhoppningsvis innebär tre dagar av lek, bus, hopp och skutt i poolen med det bästa sällskapet på jorden.

20130812-004912.jpg

Att sätta upp personliga mål…

…och därefter genomföra dem kräver sin ansträngning. Särskilt om man som jag sätter upp orealistiska mål inom områden man till att börja med inte ens är förtjust i. Inte ens det minsta, alls. Jag pratar om löpning och det är bland det tråkigaste jag vet. När jag bestämde mig för att lära mig att springa en mil så höll jag halvt på att dö på kuppen. Inte bokstavligt, men av tristess. Men känslan, känslan efteråt var fullkomligt obeskrivlig. Jag var så jävla stolt över mig själv att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jag klarade det, jag är så jävla bra!

Någonstans där föddes en tanke. En idé. En fullkomligt galen sådan. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men uppenbarligen något riktigt stort. Normala människor gör inte såhär bara för att de plötsligt får ett infall. Men jag gör det. Jag ska fan springa ett maraton. Inte i år, troligtvis inte i nästa år men definitivt året därpå. Say what? Sakta i backarna, rulla tillbaka bandet. Vad tusan är det jag säger? Jag kommer att dö. Men eftersom jag är jag så vet vi ju alla hur det här kommer att sluta. Har jag väl bestämt mig så finns det ingen återvändo, oavsett hur korkat det är. Oavsett hur orealistiskt det är. Eller tidskrävande. Eller dyrt. Jag bestämde mig samma sekund som jag första gången tänkte tanken. Och nu är tanken uttalad. Inte bara hemma, eller här. Den är uttalad med en personlig tränare. Och det är ett jäkla år jag har framför mig, det vill jag lova.

Det är en himla tur att jag inte har mer tid till övers för träning, för då hade jag bestämt mig för maraton redan nästa år. Om jag är sur över samma faktum? Obeskrivligt. Sådär så att jag seriöst funderar på hur mycket sömn man egentligen behöver. Svaret är nog mycket. Och ett halvmaraton nästa år är ingen dålig målsättning. Right? Vi kör på det.

Idag saknar vi pappan

Att ha semester är det bästa som finns. Och denna sommar har varit fenomenal. Om det, och tonvis av bilder, kommer det ännu. Men idag, då saknar vi pappan som är på jobbet. Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är som upplagt för en dag på stranden. Med hela familjen. Så vi tjurar lite.

Trots tjurandet har dagen inte spenderats i soffan. Vi har haft en sådan där sagolikt bra dag istället. Tidig promenad, fika, plask och lek med de nya bollarna, en lång cykeltur och smaskig lunch bestående av makaroner, ost och tomater. Väldigt nyttigt har jag hört. Efter det blev det Rio – världens bästa film just nu – och en middagslur. I väntan på vaken dotter har det lapats sol och nu ska det skivas melon. Ni hör ju, vi har det för jäkla bra. Men det hindrar oss inte från att sakna den bästa människan vi vet.

20130805-142453.jpg