Att sätta upp personliga mål…

…och därefter genomföra dem kräver sin ansträngning. Särskilt om man som jag sätter upp orealistiska mål inom områden man till att börja med inte ens är förtjust i. Inte ens det minsta, alls. Jag pratar om löpning och det är bland det tråkigaste jag vet. När jag bestämde mig för att lära mig att springa en mil så höll jag halvt på att dö på kuppen. Inte bokstavligt, men av tristess. Men känslan, känslan efteråt var fullkomligt obeskrivlig. Jag var så jävla stolt över mig själv att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jag klarade det, jag är så jävla bra!

Någonstans där föddes en tanke. En idé. En fullkomligt galen sådan. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men uppenbarligen något riktigt stort. Normala människor gör inte såhär bara för att de plötsligt får ett infall. Men jag gör det. Jag ska fan springa ett maraton. Inte i år, troligtvis inte i nästa år men definitivt året därpå. Say what? Sakta i backarna, rulla tillbaka bandet. Vad tusan är det jag säger? Jag kommer att dö. Men eftersom jag är jag så vet vi ju alla hur det här kommer att sluta. Har jag väl bestämt mig så finns det ingen återvändo, oavsett hur korkat det är. Oavsett hur orealistiskt det är. Eller tidskrävande. Eller dyrt. Jag bestämde mig samma sekund som jag första gången tänkte tanken. Och nu är tanken uttalad. Inte bara hemma, eller här. Den är uttalad med en personlig tränare. Och det är ett jäkla år jag har framför mig, det vill jag lova.

Det är en himla tur att jag inte har mer tid till övers för träning, för då hade jag bestämt mig för maraton redan nästa år. Om jag är sur över samma faktum? Obeskrivligt. Sådär så att jag seriöst funderar på hur mycket sömn man egentligen behöver. Svaret är nog mycket. Och ett halvmaraton nästa år är ingen dålig målsättning. Right? Vi kör på det.

Annonser

4 Responses to Att sätta upp personliga mål…

  1. E-M says:

    Hej Frida!
    Du är så uppfriskande! Det är självklart att du ska springa ett maraton, för om någon kan klara det så är det du. Förra veckan sprang jag en halv mil, det är aldrig för sent att starta. Det handlar om att bestämma sig som du skrivit så många gånger. 50 år är jag och igång, tack vare dig och andra motiverande bloggerskor. Tack Frida!

    Skriv gärna på bloggen om detta äventyr du nu ger dig ut på, det ska bli spännande och jag hejar på dig! Många kramar från Eva-Marie, Västerbotten.

  2. Frida says:

    Eva-Marie!
    Tack snälla, vad glad jag blir! Det känns skönt att höra att du hejar på mig, ytterligare en anledning att inte ge upp längs vägen. Bloggen kommer garanterat att uppdateras med denna resa 🙂

    Massa heja på dig också och en stor kram!

  3. Elin says:

    Åååååh vad kul att få följa dig i detta! Hade gärna hängt på, men ja. Jag har lite annat som kommer 🙂 KÖR HÅRT!!! You rock!

    • krakelfnas says:

      Att du har! Och det ska bli än mer spännande att följa din resa – så jäkla mysigt! Så mycket kärlek liksom!

      Stort tack för ditt stöd, det behövs 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: