Jakten på den perfekta julen

Okej, jag erkänner. Det är inte den perfekta julen jag jagar efter. Det är den perfekta jävla granen. För mig är det vad jul handlar om, en riktigt snygg gran som lyser upp hela tillvaron och gör en sådär varm inombords. För det är vad julgranar gör. Åtminstone mammas gran. Det är med andra ord mammas gran jag vill ha, den är så sjukt vacker. Men, det är mammas gran. Jag måste ju ha en egen. En som inte kliar, barrar och påverkar lägenhetens perfekta doft av sköljmedel. Det hade liksom inte fungerat för mig. Så en snygging i plast är vad jag är på jakt efter.

Här har vi då dagens i-landsproblem. Egentligen inte bara dagens, det har upptagit hela mitt fokus sedan jag fick det glädjande beskedet att jul ska firas här i år. Jag förstår att vanliga människor går crazy på all mat som ska lagas. Eller att allt ska fungera smärtfritt och att alla gäster ska vara nöjda och glada. Det är ju klart att det är en fördel om maten är ätbar och gästerna är nöjda. Men det är väldigt sekundärt i min värld. Eller åtminstone helt beroende av den där granen. För om jag inte har en perfekt gran, då blir det ingen perfekt jul. Och har jag ingen perfekt jul, nej då kan ni räkna med att ingen som är här får en bra jul heller för den delen. För sån är jag. Charmigt till tusen, jag vet.

Nu bubblade jag bort mig själv. Poängen är alltså att det inte finns några snyggingar i plast. Alla ser ut att vara gjorda i papper och är allmänt skitfula. En sådan gran kommer inte ens på tal. Jag dör hellre än tvingas titta på en jäkla pappersgran hela julen. Jag vet att den är i plast – men kom igen! Även en plastgran kan se riktig ut. Något som Sverige uppenbarligen missat helt. I Holland däremot, där har man koll! Jesus! De vet minsann hur järnet ska smidas. Nu vill jag ju dock inte flytta till Holland för att få den perfekta julen, så jag får väl nöja mig med att importera en gran. Eftersom jag har världens bästa make så har han gått med på att vi ska ge varandra en julgran i julklapp. En som vi kan ha i minst 20 år, för det är vad man får när man betalar för kvalitet. Man får mammas gran. Nu kommer dock problem nummer 2. Vi behöver en väldigt smal gran. Det finns en väldigt smal gran som ser sjukt vacker ut. På bild. Det står dock att den är lite blå, för det är en blå kungsgran. Så låt oss ponera att granen är blå, hur ska det fungera med mina nyligen inhandlade rosa antika julgranskulor? Alltså, ågren! Ni förstår, jag har väldigt många problem. Som jag skapar heeeeelt på egen hand. Jisses.

Annonser

En helt magisk helg

Vi har haft mommo och (gammelmommo) Ina på besök över helgen. Molli har med andra ord befunnit sig i himmelriket, lycklig från morgon till kväll. Dessa tu tjatas det alltid om här hemma. Hon ska ta båten, eller de ska ta båten – någon ska i alla fall ta den där båten så att det blir leka av. Det är helt enkelt kärlek, och helgen har varit helt magisk. Man vill aldrig att den ska slut, men ändå går den för jäkla fort fram. Något som gjort madame rätt ledsen. Så pass att hon packade sin väska igår och sa att hon skulle åka hem. När jag förklarade att hon redan var hemma fick jag en arg blick tillbaka. ”Nej mamma, åka båt hem till mommo!”. Varför är det så långt till Gotland säg? Fy bubblan!

20131029-215519.jpg

20131029-215538.jpg

BACON

Denna stjärna åt minsann bacon idag! Och avslutade middagen med att sätta i sig allt som återstod av de rårörda hallonen. Vilket blev en del. Underbara unge!

20131020-212607.jpg

20131020-212622.jpg

20131020-212634.jpg

En missnöjd böna

Det är inte världens gladaste barn jag kommit hem till. Det där med att mamman är iväg i två dagar, det var då ingen höjdare. Inte för att hon har haft det tråkigt, nejdå, hon har haft två helt fenomenala dagar med pappan. Men det är ju ändå viktigt att visa mamman att man är skitförbannad.

Så, nu blir det till för mamman att hon kan leverera sitt yttersta. Bring the A-game so to speak. Pannkakor, grädde, hallon, bananer, sylt och bacon känns som en bra kombination av fjäsk. Fast det bästa fjäsket ligger i bus, lek och massor av mys. Kanske i en och annan karamelliserad chokladboll också, men jag intalar mig själv att hon gillar kramarna bättre. Det gör i alla fall jag.

Livskris hos en tvååring

Hon är ju ändå två nu, så det är väl dags för den första livskrisen. Vi visste ju alla att något dylikt skulle komma förr eller senare. Naturligtvis hade jag väl hoppats på senare snarare än förr, men hey, nu är den här och då gäller det bara att tackla den. Det kunde ha varit värre. Hon har ändå aldrig tyckt om kött, så att hon slutar med det helt och hållet är ju inte hela världen. Hon äter ju bönor, linser och grönsaker som om det vore godis. Okej, okej. Jag vill helst att hon äter kött. Så låt oss hoppas på en jäkligt snabbt övergående livskris. Hur bra minne kan en tvååring egentligen ha?

Så hur skapar man en livkris hos en tvååring då? Jo, det hela är rätt enkelt. Tänk er att ert barns favoritdjur är en pippifågel. Inte bara en, utan liksom alla fåglar. Och kycklingar. Och att barnet vet att kyckling är just en pippifågel. När tillfälle ges – tala då om för barnet att köttbullarna hon sitter och gnager på är just pippifåglar. Jajjamen, det fixar biffen. Bara sådär och en vegetarian är född. En kan ju inte äta djur! Hallå! Jag skulle gärna vilja vara lite småarg på maken min för att han lyckades med detta, men jag vet allt för väl att det lika gärna kunde ha varit jag. Makarna Löwemo, ja, såna är vi.

14 oktober

En dag att minnas. Ett beslut är fattat, och samtidigt som det är lite läskigt så känns det så jäkla spännande. Det känns bra liksom. Att vid hemkomst dessutom mötas av levande ljus och champagne får det ju inte att kännas mindre bra. Jag är inte riktigt redo att säga vare sig bu eller bä, men jag vill minnas den här dagen.

Ni vet hur man ibland möter människor som tar fram det absolut bästa i en? Som driver en framåt? Piff till ens Puff? Det är en obeskrivligt bra känsla, och det är precis vad min Piff gör.

Min älskade farfar

Dostojevskij, Gogol, Tolstoj, Gorkij, Babel och Tjechov. För mig är det inte namn på Rysslands största författare, för mig är det namn som jag minns från min barndom. Kanske inte min yngre barndom, men allt kan man kalla det barndom. För hemma hos farmor och farfar fanns det minsann böcker, i mängder. Och inte vilka böcker som helst, utan riktiga böcker. Klassiker. Sådana där som man i regel somnar av eller på riktigt aldrig tar sig igenom. Särskilt den ryska sektionen, där samtliga karaktärer heter samma sak och det krävs ett personregister i början av boken så att man kan hålla koll på vem som är vem. Komplicerad litteratur. Men ack den bästa litteraturen någonsin författad. Någonsin.

Röda rummet är den första klassiker jag någonsin försökt läsa. Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag minns ändå dagen jag fick boken i mina händer. Vi hade precis smakat av honingen ute i garaget och jag berättade stolt för min farfar att jag läst en bok av Strindberg. Han blev rätt stolt, tills han förstod att det var Hemsöborna som jag läst och snabbt togs jag ner på jorden igen. ”Ska du läsa Strindberg så ska du åtminstone göra det rejält, inte något skitverk han skrev för småslantar”. Min farfar var alltid rak, och han hymlade aldrig om någonting. Så han gav mig Röda rummet. Bevare mig väl, första sidan innehöll ju knappt någon punkt. Jag gav upp rätt fort och fick istället en annan bok. ”Det här Frida, det är en riktig bok, en av de bästa som någonsin har skrivits”. Den första klassiker som jag någonsin läste var därmed Anna Karenina. Visst hade farfar rätt, det var en riktig bok.

Jag har alltid tyckt om att läsa, och det vore lögn att påstå att det var min farfar som etablerade detta intresse. Men att påstå att min kärlek för finlitteratur kommer annorstädes ifrån, det vore desto mer lögn. Och det var farfar som jag ringde när jag försökte klura ut tema och motiv i Brott och straff, det var farfar som jag ringde när jag försökte skriva en fabel till Duellen. Det var även farfar jag ringde när jag för mitt liv inte kunde förstå Processen. Han och jag var lika på det sättet. Det var något som han och jag delade. Under mina litteraturstudier så förälskade jag mig i Pappa Goriot. Så jag gav den till farfar. Han tyckte att Kejsarn av Portugallien var bättre, men som han sa ”Det är ju ändå samma bok”. Just den meningen lånade jag, och för min briljans fick jag högsta betyg. Jag har läst Selma Lagerlöfs verk flera gånger, men inte hade jag upptäckt det min farfar på direkten såg. Hon hade kopierat Balzac.

G11Tack för att du var du, tack för att du inspirerade mig. Tack för att du visade mig vägen till något som blivit så viktigt för mig. Tack för alla de böcker som jag har fått, de är mer värdefulla för mig än vad jag tror att du någonsin fick möjlighet att förstå. Precis som du. Du är saknad.