Min älskade farfar

Dostojevskij, Gogol, Tolstoj, Gorkij, Babel och Tjechov. För mig är det inte namn på Rysslands största författare, för mig är det namn som jag minns från min barndom. Kanske inte min yngre barndom, men allt kan man kalla det barndom. För hemma hos farmor och farfar fanns det minsann böcker, i mängder. Och inte vilka böcker som helst, utan riktiga böcker. Klassiker. Sådana där som man i regel somnar av eller på riktigt aldrig tar sig igenom. Särskilt den ryska sektionen, där samtliga karaktärer heter samma sak och det krävs ett personregister i början av boken så att man kan hålla koll på vem som är vem. Komplicerad litteratur. Men ack den bästa litteraturen någonsin författad. Någonsin.

Röda rummet är den första klassiker jag någonsin försökt läsa. Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag minns ändå dagen jag fick boken i mina händer. Vi hade precis smakat av honingen ute i garaget och jag berättade stolt för min farfar att jag läst en bok av Strindberg. Han blev rätt stolt, tills han förstod att det var Hemsöborna som jag läst och snabbt togs jag ner på jorden igen. ”Ska du läsa Strindberg så ska du åtminstone göra det rejält, inte något skitverk han skrev för småslantar”. Min farfar var alltid rak, och han hymlade aldrig om någonting. Så han gav mig Röda rummet. Bevare mig väl, första sidan innehöll ju knappt någon punkt. Jag gav upp rätt fort och fick istället en annan bok. ”Det här Frida, det är en riktig bok, en av de bästa som någonsin har skrivits”. Den första klassiker som jag någonsin läste var därmed Anna Karenina. Visst hade farfar rätt, det var en riktig bok.

Jag har alltid tyckt om att läsa, och det vore lögn att påstå att det var min farfar som etablerade detta intresse. Men att påstå att min kärlek för finlitteratur kommer annorstädes ifrån, det vore desto mer lögn. Och det var farfar som jag ringde när jag försökte klura ut tema och motiv i Brott och straff, det var farfar som jag ringde när jag försökte skriva en fabel till Duellen. Det var även farfar jag ringde när jag för mitt liv inte kunde förstå Processen. Han och jag var lika på det sättet. Det var något som han och jag delade. Under mina litteraturstudier så förälskade jag mig i Pappa Goriot. Så jag gav den till farfar. Han tyckte att Kejsarn av Portugallien var bättre, men som han sa ”Det är ju ändå samma bok”. Just den meningen lånade jag, och för min briljans fick jag högsta betyg. Jag har läst Selma Lagerlöfs verk flera gånger, men inte hade jag upptäckt det min farfar på direkten såg. Hon hade kopierat Balzac.

G11Tack för att du var du, tack för att du inspirerade mig. Tack för att du visade mig vägen till något som blivit så viktigt för mig. Tack för alla de böcker som jag har fått, de är mer värdefulla för mig än vad jag tror att du någonsin fick möjlighet att förstå. Precis som du. Du är saknad.

Annonser

One Response to Min älskade farfar

  1. Jag fäller en liten tår för din saknad. Jag beklagar sorgen. <3<3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: