Årets sämsta lördag

Om inte årets sämsta dag. Ja, utan tvekan. I år har vi haft den underbara glädjen att få ha haft jul i Kalmar. Mormor, morfar, Ina och Rocky har varit här i nästan en hel vecka. Vår unge har således varit lyckligast i världen. Hon har stimmat och stojjat från morgon till kväll. Hon har kramats, pussats, hoppat, dansat, lekt och spelat från det att hon vaknat till det att hon somnat på kvällen. Inte ens en middagslur har hon tagit sig, förutom på julafton, för tänk vad man då hade kunnat missa. Det första hon har gjort på morgonen är att rusa in till gammelmormor Ina med böcker och spring i benen, och jisses vad de två har lekt. Mitt hjärta har svämmat över otaliga gånger av att se dem. Mitt hjärta har svämmat över precis lika många gånger av att se henne med sin mormor och morfar. Kärleken i hennes ögon går inte att ta miste om, som de har gnistrat och så roligt hon har haft det.

Så ikväll, ikväll är årets sämsta dag. Varje gång man skiljs åt är fruktansvärt jobbig. Jag avskyr det och är alltid nere i flera dagar efteråt, det är helt enkelt jättejobbigt att bo så långt ifrån. Men idag, idag var det ändå värre. Hon har tagit sådana kliv i utvecklingen och medvetandet att det är ofattbart att hon endast är 2,5 år. Att hon dessutom utan minsta tvekan kan förmedla varje känsla hon känner gör det hela ännu värre. Barn som inte kan tala är faktiskt att föredra i vissa stunder, och ikväll var en sådan.

Allt gick ändå rätt bra, hon var ledsen och klängig när mormor och Ina höll på att packa ner Inas saker. Klart hon var ledsen, hon förstod allt för väl vad som var på väg. Men vi lyckades ändå vända humöret och när morfar kom för att hämta Ina, mormor och Rocky var tonerna ändå goda. De skulle ju åka bil och allt det där, skoj liksom. Hon kramades, pussades, följde med ner och vinkade och håvade iväg slängpussar och allt kändes sådär okej. Hon fixar det här. Men så kom vi in i lägenheten och det där som inte får lov att hända, ja det händer. De åka i Mats bil. De hem ti Apa och Oivia. Komma imojon ien. Fast det gör ju inte det, och eftersom jag inte vill ljuga så säger jag helt enkelt att det får bli en annan dag, för de har åkt hem till Gotland. Ögonen spärras upp, skriket från tårna spränger sig ur truten, dörren slits upp och hon rusar ner för trapporna. Verkligen rusar, som i att jag inte ens lyckas hålla jämna steg. Hon når portdörren och börjar banka allt vad hon kan. Mats! Mats! Molli åka Mats bil! Molli me med! MOMMO! Det finns liksom inget man göra i den stunden mer än att ta en gråtandes, skrikandes och sparakde tös under armen och bära upp henne igen. Fy fan.

Väl uppe i lägenheten kämpade hon sig loss och tog sig in i Snickerboa, stängde dörren, satte sig i bilstolen och skrek DUMMA DUMMA MAMMA i vad som kändes som en evighet. Men det var bara en kvart. Världens längsta kvart i mannaminne vill jag lova. Själv stod jag utanför dörren och grät hjärtat ur mig. Nej. Det här är inte okej. Så ja, det här är årets sämsta kväll. Min dotter är jätteledsen och allt jag kan göra är att ge henne ischoklad till kvällsmat så att hon ska sluta gråta och komma ut ur garderoben. Det är ju bra, lära en 2,5-åring att äta upp sina känslor i choklad. Så inte nog med att det är årets sämsta kväll, jag är dessutom årets sämsta mamma. För vad jag gör jag själv? Jo, jag stoppar i mig after eight som om det vore syre. Men, faktum återstår att vi helt enkelt saknar dem. Alldeles för mycket. Lite tröst finns i att vi imorgon eller på måndag åker ner till hennes farmor och farfar. Lyckan kommer åter igen att vara återställd. Men som ni förstår, även där kommer ett fasligt farväl att vänta oss efter ett par dagar. Och ja, jag fasar redan lite inför det.

Länge leve telefoner, Skype och all annan form av teknik. Det erbjuder åtminstone någon form av närhet, även om det inte kan slå en kram, en puss och en pressa sönder morfars hand i nötknäckaren. Men, tänk så mycket kärlek ett sådant litet hjärta ändå rymmer. För på samma gång är det ju ändå vackert, för det bevisar ju samtidigt att oavsett hur jobbigt det här med stora avstånd är – så påverkar det inte kärleken det minsta. För jisses vad hon älskar.

Annonser

Musikalartisten Bus

Jag vet inte hur ni ser på det, men jag tycker att Bus är ett klockrent artistnamn. I år kom nämligen tomten med såväl gitarr som mikrofon med tillhörande stativ. Hur fräckt som helst, och ni kan ju förstå att vi har fått höra på skönsång och höga tonarter sedan dess. Det är så att man smälter – klart att hon ska bli artist!

_MG_2407 _MG_2410

xoxo

Härmed önskas en riktigt God (som i att äta för mycket julgodis) Jul och ett Gott (som i en blodig nyårsbiff) Nytt År från Löwemosarna!

IMG_2177 2 IMG_2185 2

En mysig kväll

Prick klockan 22.00 stämplade jag ut. Eller ja, hade jag haft ett stämpelkort så är det vad jag hade gjort. Istället klickade jag ner mina jobbfönster, drog igång en skiva med Elvis (julsånger, såklart) och började slå in lite paket. De flesta är sedan en tid tillbaka inslagna, men konstigt nog har Mollans hög fortsatt att växa. Idag kom dessutom ett paket till pappan i familjen, och den tråkiga kartongen behövde definitivt piffas till med lite papper. Om inte annat så att den matchar alla andra paket. För just det där med att det ska matcha, det är jäkligt viktigt.

Jag har noga valt ut årets papper förstår ni, likaså snören och självklart ådragit mig ett alldeles för stort projekt med att scrappa ihop samtliga etiketter. Typiskt mig, eller som maken säger – klassisk Frida. Men för mig handlar julen enkom om kärlek. Och kärlek är att engagera sig i även de minsta av detaljer. Fast vänta nu här, är det verkligen den sanna anledningen? Det kan inte ha något att göra med min perfekta bild av den perfekta granen med de perfekta paketen – och får inte jag den perfekta julen får ingen en bra jul? Typ. Men det behöver vi ju inte tala om i sånt där klarspråk. Så hysch hysch. Problemet är att mitt perfekta papper med det perfekta snöret med de perfekta etiketterna inte alls faller dottern i smaken. Sedan när blev beige en tråkig färg? Det är ju för tusan leksaker från 20-talet på ett av papperna? Riktigt kräsen liten tjej, med noll koll på vad som är snyggt på riktigt. Nej, för enligt henne ska det glittra i tusen olika färger och vara så färgsprakande att en kan bli blind. Ja, hujedamig sånt barn hon är.

Så, faktum är att jag nu liksom befinner mig i mitt egna personliga helvete. Måste jag slå om alla klappar? Skapa en färgexplosion under granen? Eller köper jag bara lite nya paket, slår in dem i fyrverkerier och ger henne dem pö om pö under dagen? För klart att hon ska ha sitt papper. Det är ju faktiskt jag som inte fattar. Hur kul är det att öppna beigea paket när man kan öppna röda paket med glada tomtar på? Åter igen, som vanligt, som alltid, så inser jag att min dotter på 2,5 år är bra mycket smartare än vad jag själv är.

Men – för trångbodda barnfamiljer har jag alltså världens bästa tips: slå in alla paket i beigea papper. De kan stå framme. Orörda. Ointressanta. Barnen kommer inte ens att titta på dem. För hur kul kan det vara när det ser ut så?

Världens tokigaste karl

Min karl är journalist, en sådan där som liksom skriver. I en tidning. Som folk läser. Ibland skriver han även krönikor, och då gäller det att rannsaka sig själv. Har jag på sistone gjort något dumt som kan tänkas hamna på pränt? Svaret är naturligtvis SJÄLVKLART, naturligtvis har jag gjort något dumt och naturligtvis kommer det att hamna på pränt. Men jag erkänner, jag älskar att läsa om mina egna knasigheter. Kanske mest för att hans ord rymmer så mycket kärlek. Det som står mellan raderna liksom. För står man ut med det här, det här som är jag, ja – då måste man ju ändå vara rätt kär ändå. Och tro mig – det är inte jag som häller upp glöggen, det är faktiskt han.

Så, vad är det då jag bubblar om? Well, jag bubblar om makens krönika Svårartad julfrenesi, publicerad i Kalmar Läns Tidning den 12/12-2013.

Svårartad julfrenesi

Hemma hos oss är det aldrig någon tvekan om att julen står inför dörren när 1:a advent passerat. Min fru är nämligen tokig. Jag vet att jag nämnt hennes egenheter tidigare, men allra värst blir hon när julen närmar sig. Hon är nämligen drabbad av svårartad julfrenesi.

De första tecknen på denna kroniska åkomma börjar synas redan i oktober, när de modigaste butikerna börjar lägga fram lite julprylar för att testa marknaden. Folk säger alltid att det är på tok för tidigt och fnyser åt eländet. Men alla fnyser inte, ånej, sanna mina ord, alla fnyser inte. Somliga får istället ett speciellt lyster i ögonen och ett leende i mungiporna som vägrar att försvinna. Strax efter det möts man plötsligt av Elvis Presleys julskiva White Christmas när man kommer hem från jobbet. Och när den skivan åkt i spelaren är det på allvar dags att stålsätta sig. Hög lavinfara föreligger och den oförberedde löper stor risk att överrumplas.

Jag möter varje år lavinen med rak rygg och stadig blick. Nej älskling, säger jag myndigt, vi julpyntar inte förrän 1:a advent. Punkt.

Men det är mycket svårt att stoppa den lavin som börjat rulla, rent av omöjligt skulle somliga hävda och nog är det så. Veckan innan 1:a advent brukar den oftast slutligen nå fram, vågen av julpynt. Lätt att göra på en helg kan tyckas, men nej, det är det inte. Det tar i bästa fall en vecka, i värsta fall två. Jag är givetvis delaktig, främst som bärhjälp när de två kubikmetrarna pynt ska bäras upp från källaren. Ja, två kubikmeter. Dukar, kuddar, porslinstomtar, lyktor, fönsterstjärnor, adventsljusstakar, julfat, garntomtar, glitter, adventskalendern, julgranskulor och julgranspynt. Just det, granen, i vårt hem står ingen ”ful pappersgran” som hittas i svenska hemmafixarbutiker, i vårt hem står en praktfull blå kungsgran i plast hitforslad från Winschoten, i Holland.

Inte heller vår 2,5 år gamla dotter är förskonad. När den gångna helgens första snö föll tittade hon exalterat ut genom fönstret, pekade och skrek Jul! Något som fick hustrun att hoppa av stolthet.

Fast visst, jag älskar vårt hem under julen. Det är verkligen hypermysigt med intensiv julstämning när hösten lagt sina mörka blöta vantar över världen. Men när hustrun i oktober-november får det där röda skenet i ögonen är det bara att hålla fast, naturkrafter är mäktiga ting. Swosch säger det bara. Sedan sitter man plötsligt i ett rött och vitt hem och dricker glögg ur julmuggar som står på julduken. Bakom ryggen har man en julkudde, på huvudet en tomteluva och på tv:n rullar en julfilm. I det läget är det bara en sak man kan säga:

God jul!

Tomas Löwemo

Alltså, jag dör.

Inte på det sättet, men jag håller på att trilla av pinn av hur jävla söt min dotter är. Jag vet, så får man inte lov att skriva. Men det gör jag ändå, för idag har mitt mammahjärta bubblat över ungefär en triljon gånger.

379711_10152442039593625_1935266345_n

Borde, borde inte

Jag bör gå och lägga mig, alltså bör jag inte vara vaken. Jag har på sistone blivit väldigt dålig på att göra den avvägningen, när det är dags att gå och lägga sig alltså. Tio är en bra tid, då är man sådär trött att ögonen går i kors och allt man egentligen kan tänka på är huvudkudden. Men just där och då finns det så mycket som man borde göra – lite snabbt sådär – innan man går och lägger sig. Vilket slutar med att man sitter här klockan elva och är klarvaken. Jag blir så trött på mig själv. Men, till mitt försvar, så fick jag ju jäkligt mycket gjort under denna timme. Visst, som resultat kommer jag i vanlig ordning att däcka ihop fullkomligt runt lunch imorgon. Men det är okej, för jag har rätt nära till Konsum och där säljer de godis. Mitt liv är väldigt bra på det sättet. Här inne i stan bor jag i samma byggnad som Konsum, och från jobbet är det endast ett stenkast till ytterligare ett übermysigt Konsum. Ja ni ser, Konsum är svaret på ekvationen helt enkelt. Ja, faktiskt. De säljer både Burn och nikotin. Och skulle det krisa rejält har de snabbkaffe och det kan ätas med sked.

Ja ni hör ju – jag är tidernas förebild. Molli har sådan sabla tur som får växa upp med mig som sin mor. Skämt å sido (eller?) så bör jag verkligen gå och lägga mig nu. Jag har börjat yra. Just det ja – en trevlig andra advent hade vi också. Halvt upptinade lussebullar fullproppade med madelmassaklet och så lite saft på det. Schmarrigt! Årets julkort klickades också fram och bönan vart en alldeles förträfflig modell. Så söt att man fick femton hål i tänderna av att bara titta på henne. Tur att jag har tandförsäkring, annars hade det blivit dyrt i längden att ha så bra syn. Alltså seriöst, jag är nog tröttare än vad jag ger sken av.