Årets sämsta lördag

Om inte årets sämsta dag. Ja, utan tvekan. I år har vi haft den underbara glädjen att få ha haft jul i Kalmar. Mormor, morfar, Ina och Rocky har varit här i nästan en hel vecka. Vår unge har således varit lyckligast i världen. Hon har stimmat och stojjat från morgon till kväll. Hon har kramats, pussats, hoppat, dansat, lekt och spelat från det att hon vaknat till det att hon somnat på kvällen. Inte ens en middagslur har hon tagit sig, förutom på julafton, för tänk vad man då hade kunnat missa. Det första hon har gjort på morgonen är att rusa in till gammelmormor Ina med böcker och spring i benen, och jisses vad de två har lekt. Mitt hjärta har svämmat över otaliga gånger av att se dem. Mitt hjärta har svämmat över precis lika många gånger av att se henne med sin mormor och morfar. Kärleken i hennes ögon går inte att ta miste om, som de har gnistrat och så roligt hon har haft det.

Så ikväll, ikväll är årets sämsta dag. Varje gång man skiljs åt är fruktansvärt jobbig. Jag avskyr det och är alltid nere i flera dagar efteråt, det är helt enkelt jättejobbigt att bo så långt ifrån. Men idag, idag var det ändå värre. Hon har tagit sådana kliv i utvecklingen och medvetandet att det är ofattbart att hon endast är 2,5 år. Att hon dessutom utan minsta tvekan kan förmedla varje känsla hon känner gör det hela ännu värre. Barn som inte kan tala är faktiskt att föredra i vissa stunder, och ikväll var en sådan.

Allt gick ändå rätt bra, hon var ledsen och klängig när mormor och Ina höll på att packa ner Inas saker. Klart hon var ledsen, hon förstod allt för väl vad som var på väg. Men vi lyckades ändå vända humöret och när morfar kom för att hämta Ina, mormor och Rocky var tonerna ändå goda. De skulle ju åka bil och allt det där, skoj liksom. Hon kramades, pussades, följde med ner och vinkade och håvade iväg slängpussar och allt kändes sådär okej. Hon fixar det här. Men så kom vi in i lägenheten och det där som inte får lov att hända, ja det händer. De åka i Mats bil. De hem ti Apa och Oivia. Komma imojon ien. Fast det gör ju inte det, och eftersom jag inte vill ljuga så säger jag helt enkelt att det får bli en annan dag, för de har åkt hem till Gotland. Ögonen spärras upp, skriket från tårna spränger sig ur truten, dörren slits upp och hon rusar ner för trapporna. Verkligen rusar, som i att jag inte ens lyckas hålla jämna steg. Hon når portdörren och börjar banka allt vad hon kan. Mats! Mats! Molli åka Mats bil! Molli me med! MOMMO! Det finns liksom inget man göra i den stunden mer än att ta en gråtandes, skrikandes och sparakde tös under armen och bära upp henne igen. Fy fan.

Väl uppe i lägenheten kämpade hon sig loss och tog sig in i Snickerboa, stängde dörren, satte sig i bilstolen och skrek DUMMA DUMMA MAMMA i vad som kändes som en evighet. Men det var bara en kvart. Världens längsta kvart i mannaminne vill jag lova. Själv stod jag utanför dörren och grät hjärtat ur mig. Nej. Det här är inte okej. Så ja, det här är årets sämsta kväll. Min dotter är jätteledsen och allt jag kan göra är att ge henne ischoklad till kvällsmat så att hon ska sluta gråta och komma ut ur garderoben. Det är ju bra, lära en 2,5-åring att äta upp sina känslor i choklad. Så inte nog med att det är årets sämsta kväll, jag är dessutom årets sämsta mamma. För vad jag gör jag själv? Jo, jag stoppar i mig after eight som om det vore syre. Men, faktum återstår att vi helt enkelt saknar dem. Alldeles för mycket. Lite tröst finns i att vi imorgon eller på måndag åker ner till hennes farmor och farfar. Lyckan kommer åter igen att vara återställd. Men som ni förstår, även där kommer ett fasligt farväl att vänta oss efter ett par dagar. Och ja, jag fasar redan lite inför det.

Länge leve telefoner, Skype och all annan form av teknik. Det erbjuder åtminstone någon form av närhet, även om det inte kan slå en kram, en puss och en pressa sönder morfars hand i nötknäckaren. Men, tänk så mycket kärlek ett sådant litet hjärta ändå rymmer. För på samma gång är det ju ändå vackert, för det bevisar ju samtidigt att oavsett hur jobbigt det här med stora avstånd är – så påverkar det inte kärleken det minsta. För jisses vad hon älskar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: