Hur man effektivt hämmar sitt barns utveckling

Well, heter man Frida så sker det hejdlöst och utav av bara farten. Det är sån jag är. Det är så vi är kanske bör tilläggas. Ni minns väl hur maken på två röda förvandlade dottern till vegetarian? Det är en talang som vi delar, han och jag. Makarna Löwemo. Idag föll dock lotten på mig. Idag var det jag som sabbade allt. På två röda förvandlade jag dottern till en analfabet. Jag förstår att det kan tyckas vara både oartigt och opassande att driva om analfabetism, det är inte min mening. Vi bör kanske istället formulera det som så att jag idag avsevärt kan ha påverkat hennes möjligheter till att uppnå funktionell alfabetism.

Föreställ er att ert barn under en längre tid har fascinerats av bokstäver. Att ert barn istället för att vilja se er måla, istället vill se er skriva olika ord. Om och om igen. Vidare vill ert barn lära sig dessa bokstäver som används, och det ljudas för fullt medan pennan sakta formulerar dessa bokstäver. Well, så har vi till min stora lycka haft det under en längre tid. Som ni förstår har jag varit tvungen att fullständigt lägga band på min hysteriska iver. Det är naturligtvis en svensklärares högsta dröm att barnet tidigt ska förälska sig i alfabetet. Något ni troligt snappade upp när Molli fick en bok och en c-skiva om varenda bokstav i hela jäkla alfabetet i 2års-present. Lite tidigt kanske, kan man tycka. Hur eller hur, jag har faktiskt gjort ett rätt bra jobb med att lägga band på mig själv, faktiskt. Tills idag.

Om vi återgår till det scenario som jag precis höll på att måla upp: Föreställ er vidare att ert barn för första gången ljudar fram ett helt ord korrekt och samtidigt skriver ner det med sin version av hur bokstäver ser ut. Exempelvis: Em, Aaaa, Em, Em, Aaaa. Mera exakt: Mamma! Mamma! Titta! Jag skriva mamma! Em, Aaaa, Em, Em, Aaaa! De stå där, mamma”. Här har man alla möjligheter att agera som en duktig och stolt förälder. Göra ett wow-ljud, applådera, överösa barnet med komplimanger för hur duktig hen är och både kramas och pussas. Allt detta är vad som kan anses som uppmuntrande och bra föräldraskap. Vad man istället gör om man är en Frida är: flyga upp från stolen, ge i från sig konstiga ljud som i sin iver att efterlikna wow snarare låter som en krampande apa, flaxa med armar och ben – det vill säga även se ut som en krampande apa, för att sedan avsluta allt med att släppa lös syndafloden genom tårkanalerna. Yepp. That’ll do it. Ungen kommer aldrig att titta åt en bokstav igen.

1506001_10152551643538625_1528374665_n

Annonser

Första klippet

Typ. Hon har ju faktiskt klippt luggen en gång innan. Men den gången var det ett bedrövligt misstag. Ett resultat av himla massa tjat från andra om hur långhårig hon var, om hur luggen låg i ögonen på henne. Well, jag sa det då och jag säger det igen: det är därför det finns något som kallas hårspännen. Men, till slut gav jag med mig och luggen klipptes. Resultatet var en böna som inte alls såg ut som sig själv, och en väldigt missnöjd sådan på köpet. Hon tyckte inte alls om att ha lugg, och den gick ju liksom inte riktigt att klistra dit igen. Så vi har sparat, och sparat och svurit att någon sabla sax icke ska få röra håret oavsett vad andra må tycka och anse. Hon är ju vår trollunge.

Men, långt hår blir slitet. Väldigt slitet. Så i lördags begav vi oss slutligen mot Hans & Jan för lite toppning. Frisören var helt underbar, och Molli var hur duktig som helst. Hon satt precis stilla hela tiden och höll pappan hårt i handen. Luggen rördes inte utan endast det slitna klipptes bort. Som resultat har hon ett mycket mindre trassligt hår, vilket vi gillar. Det finns ju liksom bara så mycket balsam kan göra. Och, hon ser fortfarande ut som vår coola lilla trollunge. Med flätad lugg, precis som hon själv vill ha det.

1743542_10152546538148625_243654026_n

”Min mamma är allas mamma”

Så lyder rubriken på den fantastiska insändare som min svägerska författat. Det är en insändare med ett budskap av yttersta vikt: nämligen att dagbarnvårdare behövs. Inte bara att de behövs, de gör ett fantastiskt pedagogiskt och utvecklande arbete med våra barn. Förskolan, liksom dagbarnvårdare, styrs av skollag såväl som diverse styrdokument. Däri finns ingen skillnad. Det gör mig ont i hjärtat när människor ifrågasätter den pedagogiska verksamheten hos dagbarnvårdare, när det förutsätts att det endast är ett ”daghem”. Det är en plats där ett barn får vara en individ, bemötas som individ och bli sedd som individ. Det är en plats där ett barn får känna trygghet, det är en plats där ett barn får utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, det är en plats där exakt samma pedagogiska verksamhet – och därigenom även kunskapsutveckling – som man förväntas finna på förskolor bedrivs. Enda skillnaden är storleken på barngruppen och kontinuiteten i personalen. Barnet träffar samma pedagog varje dag. Barnet blir sett av, och kramad av, samma pedagog varje dag.

Genom ett samarbete med andra dagbarnvårdare och förskolor träffar barnet även andra pedagoger, och ges möjlighet att socialisera och vara en del av större barngrupper. Men inte hela tiden. Långt ifrån hela tiden. Forskning visar att barn utvecklas som bäst när de befinner sig i lugna, trygga och individuellt stimulerande miljöer. I miljöer där de både blir och upplever sig själva att bli sedda. Säg mig, i en barngrupp på 15 individer i ungefär samma ålder med varierande personalgrupp – var återfinns detta med självklarhet?

Jag är visserligen überpartisk i sammanhanget. Jag har själv gått hos dagmamma (för så hette det då) fram tills det att min egen mamma blev dagmamma. Min dagmamma var min extramamma, världens bästa Gunna. Min mamma, liksom min makes mamma, var allas mamma. När det blev så att jag och maken själva fick barn så fanns det inget annat val än dagbarnvårdare (för så heter det nu) för vår del. Det var antingen det eller att stanna hemma tills Molli var tre år, såsom vi såg det. Men vi fick plats hos en dagbarnvårdare, och hon är också Mollis mamma. På dagarna. Enda skillnaden är att hon, till skillnad från mig, bedriver en fenomenal pedagogisk verksamhet som Molli utvecklas av och som redovisas kontinuerligt till oss som föräldrar. Precis som sig bör, enligt skollag och styrdokument. Mitt barn blir sett för den hon är, varje dag. Mitt barn är tryggt, men framför allt är mitt barn trygg i sig själv.

Jag hoppas att denna fenomenalt författade insändare går att läsa i och med denna bild, och till dig Marika: förbenat bra skrivet!

1619400_10153770244865055_1502302723_n

En sak till.

Jag tycker det är fruktansvärt onödigt att behöva gå och bli förkyld. Alltså riktigt jäkla onödigt är vad jag tycker att det är. Helt oförtjänt till på köpet. För första året, sen jag vet inte när, har jag en riktig vinterjacka. Ni vet, en sådan där ful som gör att man ser ut som en Michelingubbe. Jag har även fodrade skinnhandskar, vilket är både obekvämt och just det – fult. Jag har vid flertalet tillfällen även lämnat hemmet med en mössa på huvudet, jag vet, hemskt. Kan hända att jag har hål på ena knät i ett par av mina jeans, men de tio minuter om dagen jag vistas utomhus bör kunna hantera en kallkysst knäskål på dessa dagar. Jag har även abdikerat till kängor, istället för Converse. Okej, kanske inte alla dagar. Men! Ändå fler än en dag. Slutsats: jag är oförtjänt förkyld och aningen bitter med svårandad näsa.

Söndag

Trots prisande väderlekar så kom det minsann ingen snö. Tre flingor i timmen räknas inte, och även om det räknas som snö så skapar det då banne mig inget krispigt snötäcke. Trots besvikelsen, hos både mig och dottern – naturligtvis LOVADE jag henne snö, så har vi ändå överlevt helgen. I fredags var Mollan på sitt extradagis för första gången. Fram tills nu har vi lyckats ordna det själva, med stor tumme upp för fenomenala barnvakter. Men, hon är ändå två och ett halvt och då det rör sig om nästan en dag i veckan så börjar det bli knepigt. Naturligtvis, som den extrema hönsmamma som jag är, tog jag säkert tempen på henne nitton gånger innan vi gick dit. Den feberfria ungen hade hur eller hur det jäkligt bra och hela helgen har vi fått höra om att hon vill vara där igen. Så det känns tryggt.

I övrigt har helgen spenderats så som sig bör. I fredags kväll hade vi Johan här på mys, och i lördagens införskaffades äntligen äppel-tv. Med tanke på att vi har en smart-TV så kan det säkert tyckas onödigt, men eftersom vi är sådana apple-människor på exakt alla andra fronter så spelar det ingen roll hur smart vår TV är. Den är ändå inte tillräckligt smart för att komma åt vårt iTunes-bibliotek. Och jag gillar mitt iTunes-bibliotek, ty det har jag fyllt med alla mina favoritfilmer. Sådana där som man kan se 137 gånger utan att tröttna. Jag vet att det är en egenskap som är få förunnat efter åldern av fem, men jag är i alla fall en sådan. Så igår hade jag maraton med mig själv, maken hade inte alls någon lust att se samma film som föregående kväll (och kvällen innan det och kvällen innan det och kvällen innan det…). Så jag kan endast konstatera – filmerna gör sig precis lika bra på TV’n som i paddan. Fenomenalt! I LOVE IT.

Snö?

Jag börjar bli rätt trött på det här. Ju mer jag tänker på det, ja, desto större jäkla besvikelse visar sig det nya året att vara. Jag menar, vart tog snön vägen? Det är januari, och vi har plusgrader. Vad är det om? Det är helt fel. Januari är månaden då man ska halka omkring, få blåmärken precis överallt och oroa sig över att istappar trillar ner och klyver en på mitten så fort man stiger ut genom dörren. Helst ska man frysa så in i sjutton att det känns som att ryggraden kristalliseras och att lungorna spricker vid varje inandning. För allt det där, allt det där som säkert kan framstå som allt annat än en kärleksförklaring till snö – det är vad det är värt när snön ligger vit på marken. När man på helgen får packa bilen full av pulkor, varm choklad och bullar för att bege sig mot backen. När man får slänga sig ner på marken och göra snöängel på snöängel, eller snölykta på snölykta. När man får rulla en snögubbe och klä den i tvivelaktiga kläder. När man får dra dottern 28 varv runt kvarteret i pulka. När man får möta det porlande och sprudlande skratt som endast kan finnas hos ett barn som upplever snö. När det inte finns något att det är för kallt eller något det räcker nu.

Jag känner på riktigt bestulen. Bestulen på min dotters fenomenala upplevelse av snö. Det är orättvist. Hon är två och ett halvt, och hon förtjänar att få åka pulka hela dagarna om hon så vill. Och jag förtjänar att förfrysa mina fingrar och få mina kinder alldeles frostbitna. Helst så att de blir lite blå. För det är så mycket jag vill ha snö.

Lite upptagen

Terminsstart. Jobb. Nya böcker. Sena nätter. Okej, vid det här laget är inte böckerna nya för mig. Jag erkänner. Jag är inne på min tredje runda, men lik förbannat är det svårt att slita sig. Jag borde sova. Jag borde förbereda mig inför morgondagen. Jag borde helt enkelt skifta fokus. Men det är lätt att säga.

Igår plockade dessutom maken bort julen, så jag är rätt allmänt irriterad. Dottern är fortfarande sådär söt så att man får hål i tänderna, även om hon är arg som ett bi. Att få komma tillbaka till dagmamman var en höjdare, sådär pass att hon liksom på riktigt vägrar att gå hem. Har jag blivit så tråkig? Tydligen. Så det finns alltså inte mycket att rapportera. Mest högljuda toner från dottern och läsning in på småtimmarna för min del. Värt att notera är att vi bemästrat pärlkonsten. Det är bland de få saker som håller henne konstant glad. Jag har av samma anledning fått slut på bokstaven F. Det är underligt vilket användningsområde just den bokstaven har, särskilt när man är inne på sin andra timma (samma kväll) av pärlande.