30 år

Ett år mer eller mindre, vad spelar det för roll? Man är väl egentligen bara så gammal som man känner eller gör sig? Men det är inte sant. För hemligheten ligger i just detsamma. Känner eller gör sig. För mig är 30, enkom för mig själv och inte andra som passerat denna dödsdom, något oerhört frustrerande. Precis som om det på dagen kommer och stjäl det jag kallar min ungdom. Som att det per automatik gör mig till pensionär. Min ungdom har jag inte sett av på många år, och lika glad är jag för det. Den glimtar väl till ibland, men det är sällan med stolthet som jag ler tillbaka mot den. Inte för att jag på något sätt och vis anser min ungdom som något negativt eller ångerfullt, tvärtom – det var en väldigt rolig tid av mitt liv. Men den är passé. Jag har gått vidare.

Detta gjorde jag för flera år sedan. Jag blev en mamma. Ingen idé att krypa runt bland buskarna, (jag har gjort det tillräckligt många gånger för att veta att man både blir skitig och vaknar upp med blåmärken), jag blev en mamma. Den lyckligaste dagen i mitt liv, den dagen då mitt liv fick vad jag idag kallar för en mening. Mitt liv saknade inte mening innan jag blev mamma, det var bara annorlunda. Mitt liv, mina tankar, mina handlingar återspeglades enkom på mig själv. Så är det inte längre. Jag har Molli. Hon är min första och enda prioritet. Men inget av detta får mig att känna mig gammal, inget av detta får mig att vilja sluka en flaska vin på stående fot och dansa ostadigt igenom hela natten lång. Att närma sig trettio däremot, oj. Det får mig att krulla tårna och fullständigt önska mig tillbaka till denna till synes ansvarsfria tillvaro. Fy fan säger jag bara, trettio är rena dödsdomen.

För det är precis vad det är. Det är första gången i mitt liv som jag känner mig riktigt dödlig. Jag vet vad mina kommande tio år kommer att innehålla. Molli. Hon kommer att vilja ha sleepovers, hon kommer att börja skolan, hon kommer att komma hemsläpandes med matematikböcker, hon kommer att ha kompisar och hon kommer att bli typ en tonåring. Det är vad mina 10 år innan 40 kommer att handla om. Jag kommer älska varenda minut av det. Men. Så jävla förutsägbart. Sen är jag 40. Snart därpå är jag 50, och då har jag säkert levt mer än halva mitt liv. HALVA mitt liv. Inte tusan är jag då en 25-åring som vinglar omkring utan ett endaste bekymmer i livet, förutom vem som sa vad till vem och om killen i långt hår är söt eller inte. Så förbi det man bara kan bli. Men missförstå mig rätt, ingenstans häromkring vill jag på riktigt vara 25 igen. Jag älskar mitt liv. Jag ser fram emot varje dag och vad den har att erbjuda. Okej, jag är kanske inte jättesugen på att gå till badhuset imorgon, men dottern lär sova tungt därefter och det är definitivt något att se fram emot efter två sömnlösa dygn.

Så, trettio suger. För jag kommer aldrig att bli 25 igen. Inte för att jag gillade att vara 25 mer än jag gillar att vara 29. Men jag gillar tanken på att vara närmre 20 än 40. Då det fortfarande är okej att bete sig som 25, trots att man inte riktigt är det, för man är ju ändå i tjugoårsåldern. När man är 30 bör man ha hus eller bostadsrätt, man bör säkerligen ha ett körkort. Jesus! Att lägga pengar på att resa istället för att investera – det är garanterat uteslutet. Sjukt förutsägbart. Galet tråkigt. Sanslöst vuxet. Jag kräks. Nej. Vet ni vad? Jag beklagar sorgen för alla er som fyllt 30. Jag kommer inte joina er. Jag behöver bara skaffa ett falsk-id. Tills den dag jag hittar min lägenhet eller mitt hus som är värt mer för mig än några veckor då och då i USA. Men om jag känner mig själv rätt, ja, då kommer det aldrig att hända. Och om jag gör det – jag gillar vita tulpaner. Som kondoleansblommor vill säga.

Annonser

Jag är så trött på er dubbelmoral

Rättare sagt, jag är så jävla trött på er förbannade dubbelmoral. Vakna! Slå upp ögonen. Stå upp för vad ni tror på, eller bara håll tyst. Bara var tyst. Jag kan ta det, inga problem, men vad jag inte kan ta är er dubbelmoral. Det funkar inte på det sättet. Det går emot allt. Precis allt.

Att OS hålls i Ryssland i år är för mig helt oförståeligt, och mina åsikter om IOK’s beslut är inget som vi ens behöver gå in på. Det må vara roten till mycket ont, men det är inte där min sko skaver. Min sko skaver hos alla er, och ni är många, som i flera månaders tid har delat videor, protester och bilder rörande HBTQ-personers situation i Ryssland. Ni som fyllt era statusar och väggar på FB, Instagram, Twitter och Tumblr om vilket jävla pucko Putin är. Ni som för era liv inte kan förstå hur ett land i dagens tid kan införa dessa lagar. Ni som inte kan förstå hur denna fruktansvärda omänsklighet kan få lov att fortgå. Ni som vägrar att acceptera att homosexuella dagligen trakasseras, misshandlas, dör och begår självmord i Ryssland. Ni som hatar Putin. Ni som inte vill ha ett Putins OS. Ni är många. Men vad gjorde ni ikväll? Ni tittade på hockey. Det är ju bra märkligt hur alla era bestämda åsikter slängdes ut genom fönstret så fort pucken släpptes ner.

Jodå, jag har sett just era statusar och era väggar i den virtuella världen ikväll. Era glädjerop. Era hyllningar till vilken fantastisk match det var. Bilder på ölen ni drack, korven ni åt, chipsen ni dippande och kramarna ni varandra gav. Få saker binder oss samman som den fenomenala glädje som sport utgör. Ännu färre ting skänker oss sådan känsla av nationalitet och stolthet som när det går bra för Sverige i dessa sammanhang. Och jag kan till fullo, tro mig – jag är en fruktansvärt inbiten hockey-fantast, ha förståelse för att detta är något man vill vara delaktig i. Men, jag vägrar att vara en del i någon slags eventuell reinkarnation av 1936. Det är mitt val. Inte ett val jag förväntar mig av alla andra. Det är heller inte en syn på situationen som jag förväntar att andra delar med mig.

Men vad jag förväntade mig var att alla ni, NI som protesterat så jäkla högt och fortsätter att opponera er, att ni faktiskt var principfasta. Att ni står upp för den bojkott ni förordat. Att ni står upp för de åsikter ni kungjort. Att ni ställer upp för det ni säger är så viktigt. Att ni inte stödjer denna propagandafestival ni så villigt har slängt skit på den senaste tiden. Att NI inte är en del av, eller på något sätt och vis, stödjer vad ni tillskrivit vara Putins OS. Nej, det är inte nödvändigtvis att stödja Putin att titta på OS. Det är inte det jag försöker säga. Jag försöker heller inte säga att alla som tittar på OS hatar homosexuella. För så är det inte, det går inte ens att dra den parallellen för det vore fullkomligt vansinnigt. Vad jag försöker säga är att man inte kan säga ditt för att sedan kunna göra datt. Vad jag försöker säga är att er fruktansvärda dubbelmoral gör mig fullkomligt spyfärdig. Stå upp för vad ni tror på, var konsekventa, var principfasta – eller håll tyst. Det är inte svårare än så. Lägg upp en bild på en en rosa fluffig enhörning. Men lägg inte upp material om att det är SKANDAL att OS hålls i Ryssland och hur detta bör bojkottas – för att sedan sitta där fastklistrade framför TV’n och följa just detta. Putins OS.

Det kan endast likställas med Jag är inte rasist MEN… och så delas en artikel från Fria tider. Tro mig, jag har sett er också.