30 år

Ett år mer eller mindre, vad spelar det för roll? Man är väl egentligen bara så gammal som man känner eller gör sig? Men det är inte sant. För hemligheten ligger i just detsamma. Känner eller gör sig. För mig är 30, enkom för mig själv och inte andra som passerat denna dödsdom, något oerhört frustrerande. Precis som om det på dagen kommer och stjäl det jag kallar min ungdom. Som att det per automatik gör mig till pensionär. Min ungdom har jag inte sett av på många år, och lika glad är jag för det. Den glimtar väl till ibland, men det är sällan med stolthet som jag ler tillbaka mot den. Inte för att jag på något sätt och vis anser min ungdom som något negativt eller ångerfullt, tvärtom – det var en väldigt rolig tid av mitt liv. Men den är passé. Jag har gått vidare.

Detta gjorde jag för flera år sedan. Jag blev en mamma. Ingen idé att krypa runt bland buskarna, (jag har gjort det tillräckligt många gånger för att veta att man både blir skitig och vaknar upp med blåmärken), jag blev en mamma. Den lyckligaste dagen i mitt liv, den dagen då mitt liv fick vad jag idag kallar för en mening. Mitt liv saknade inte mening innan jag blev mamma, det var bara annorlunda. Mitt liv, mina tankar, mina handlingar återspeglades enkom på mig själv. Så är det inte längre. Jag har Molli. Hon är min första och enda prioritet. Men inget av detta får mig att känna mig gammal, inget av detta får mig att vilja sluka en flaska vin på stående fot och dansa ostadigt igenom hela natten lång. Att närma sig trettio däremot, oj. Det får mig att krulla tårna och fullständigt önska mig tillbaka till denna till synes ansvarsfria tillvaro. Fy fan säger jag bara, trettio är rena dödsdomen.

För det är precis vad det är. Det är första gången i mitt liv som jag känner mig riktigt dödlig. Jag vet vad mina kommande tio år kommer att innehålla. Molli. Hon kommer att vilja ha sleepovers, hon kommer att börja skolan, hon kommer att komma hemsläpandes med matematikböcker, hon kommer att ha kompisar och hon kommer att bli typ en tonåring. Det är vad mina 10 år innan 40 kommer att handla om. Jag kommer älska varenda minut av det. Men. Så jävla förutsägbart. Sen är jag 40. Snart därpå är jag 50, och då har jag säkert levt mer än halva mitt liv. HALVA mitt liv. Inte tusan är jag då en 25-åring som vinglar omkring utan ett endaste bekymmer i livet, förutom vem som sa vad till vem och om killen i långt hår är söt eller inte. Så förbi det man bara kan bli. Men missförstå mig rätt, ingenstans häromkring vill jag på riktigt vara 25 igen. Jag älskar mitt liv. Jag ser fram emot varje dag och vad den har att erbjuda. Okej, jag är kanske inte jättesugen på att gå till badhuset imorgon, men dottern lär sova tungt därefter och det är definitivt något att se fram emot efter två sömnlösa dygn.

Så, trettio suger. För jag kommer aldrig att bli 25 igen. Inte för att jag gillade att vara 25 mer än jag gillar att vara 29. Men jag gillar tanken på att vara närmre 20 än 40. Då det fortfarande är okej att bete sig som 25, trots att man inte riktigt är det, för man är ju ändå i tjugoårsåldern. När man är 30 bör man ha hus eller bostadsrätt, man bör säkerligen ha ett körkort. Jesus! Att lägga pengar på att resa istället för att investera – det är garanterat uteslutet. Sjukt förutsägbart. Galet tråkigt. Sanslöst vuxet. Jag kräks. Nej. Vet ni vad? Jag beklagar sorgen för alla er som fyllt 30. Jag kommer inte joina er. Jag behöver bara skaffa ett falsk-id. Tills den dag jag hittar min lägenhet eller mitt hus som är värt mer för mig än några veckor då och då i USA. Men om jag känner mig själv rätt, ja, då kommer det aldrig att hända. Och om jag gör det – jag gillar vita tulpaner. Som kondoleansblommor vill säga.

Annonser