Påsklov, året runt

Jodå, det är nog något jag skulle kunna tänka mig. Det här med påsklov året runt, för det är ju rätt trevligt ändå hur man än vrider och vänder på det. Att vakna och inse att man liksom inte måste stressa ihjäl sig, att man inte behöver bli ovänner över tandborstning och kläder, det är rätt oslagbart. Man stiger liksom bara upp, pyjamasen får sitta kvar och frukosten kan intagas i lugn och ro. Man kan till och med ta med frukostbrickan till tv’n och bara mysa. Verkligen njuta av morgonkaffet medan dottern med stora ögon smaskar i sig frukosten samtidigt som hon tittar på den senaste barbiefilmen, och på ett drömskt sätt inskolas i könsroller alá 1872. Okej, den där sista biten är jag inget fan av, verkligen inte, men just därför älskar hon troligen såväl barbie som rosa. För mamma gör det inte. Ungefär som när mödrar säger åt sina döttrar att killar med långt hår, tatueringar och motorcyklar är farliga, hallå! Så jag gjorde troligen lite fel när jag försökte förbjuda såväl rosa som barbie. Men hey, jag har lärt mig. Numera är garderoben rosa och viasat’s utbud av barbie är en ständig campadre.

Åter till poängen, oavsett könsroller alá 1872, det här påsklovet har verkligen gjort sitt. Det har öppnat mina ögon. Det har fått mig att inse vad tusan det är jag missar. Varje dag. För faktum är att de få timmar jag spenderar med dottern på vardagarna är oerhört stressade, likaså helgerna som alltid är galet sönderplanerade med alla måsten. När får man egentligen tid till att bara vara? Vara tillsammans och njuta av var minut utan massa måsten? Typ aldrig. Okej, jag vidhåller att det är sjukt drygt det här med att laga mat två gånger om dygnet och planera en jävla massa mellanmål, men alltså, det är okej. För allt det där man får ta del av under dagen, det är oslagbart. Idag sov exempelvis Molli en och en halv timme i min famn. I min jävla famn! Att jag höll på att dö jag-kissar-på-mig-döden fem minuter efter att hon somnat, well, vem bryr sig. Jag blev blå i ansiktet och hon sov tills hon var redo att vakna, för sådana där stunder, de inträffar allt för sällan för att riskera att väcka henne.

Så ja, jag vill ha påsklov året runt. För let’s face it, det HÄR är vad som är viktigt i livet. Det HÄR är vad som är livet. Det är okej att klockan är 00:37 och att jag har jobbat sedan 18:30 – för vår dag, vår dag har varit oslagbar. Liksom gårdagen och dagarna innan dess. Det är inget fel på vår vanliga vardag. Alla timmar vi kan få tillsammans maxas totalt, men de stressas. Morgonen är sällan lika harmonisk som en kellog’s-reklam och resten av dagen spenderas isär tillräckligt länge för att stressa ihjäl sig med nattningen. Du måste sova nu så du orkar med hela dagen imorgon, och jag får då minsann inte somna med dig för då är kvällen förstörd och jag hinner i-n-g-e-n-t-i-n.g. Så harmoniskt, verkligen. Men efter en dag tillsammans, efter en dag av upptäckter och äventyr, då är det okej att jobba. Jag vet inte, men det känns som att ordinarie dagar är grymt felplanerade. Jag behöver fler timmar fria på morgonen och eftermiddagen så att stress inte är en påverkade faktor. Eller så behöver jag påsklov året runt. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag ha världens häftigaste och charmigaste dotter, vars vakna timmar jag inte spelar huvudrollen i. Sjukt tråkigt är vad det är. Men, det gör åtminstone en vecka av påsklov till något extremt värdefullt och inte vardag.

Annonser

Arga toner från fröken Löwemo

Mommo, Matsen och Rocky har åkt hem ikväll. Det mottogs sådär. Okej, det mottogs inte alls bra. Mommo göra det, Matsen göra det, mommo göra så, Matsen göra så, mommo kissa med mig, Matsen springa där, mommo sova med mig, Matsen pussa Molli på kinden och Ocky sova där. Ocky vara där, Ocky äta där, Ocky ligga där, MAMMA!

Det skänker mig stor glädje att se att avstånd inte påverkar kärlek. Det skänker mig stor sorg att avstånd är just avstånd. Som tur är så ska vi till ön nästa helg. Så tiden kommer åtminstone att gå fort tills nästa gång. Vilket Molli redan har börjat göra sig redo för. Vi ska ha med oss springskor och cykel. Annat behöver man inte. Särskilt inte mamman och pappan. På frågan om hon ändå inte ville att vi skulle med, i alla fall jag, blev svaret ett solklart ”Nej, tack mamma. Du åka med båten sen hem igen”. Jaha du, fast jag vill ju liksom gärna också med. ”Okej mamma, men jag sova med mommo och Matsen, inte dig”. Okej, det är okej för min del.

Glad Påsk

Liten trynar djupt och drömmer om sin nya cykel. Hon delar nämligen en egenskap med ”Apan”, hon pratar i sömnen och i två nätter har vi nu fått höra om cykeln. Vi kan ju enas om att mormor och Matsen inte kunnat hitta ett bättre påskägg. Lyckan är total. Ikväll tog vi en riktig långtur, i pyjamas, och jäklar vad snabbt det går. Jag förstår hennes glädje. Jag önskar endast att hon tittade lite mer på vägen än på sina fötter, men hey, vad ska man annars ha en mamma till? Min kondition kommer att maxas genom att springa bredvid.

20140418-232058.jpg

På vift utan mamman

Jag har rätt rejäla svårigheter med att vara ifrån Molli. Timmarna vi spenderar ifrån varandra på dagen är mer än tillräckligt för att jag ska börja klättra på väggarna. Det spelar ingen roll hur mycket jag svurit över minimal nattsömn och uttjatade öron till Maria på väg till Torsås – på väg hem så längtar jag ihjäl mig. Allt är glömt. Mitt enda bekymmer på vägen hem från Torsås är huruvida Molli kommer vilja följa med hem eller inte. Det skär alltid lite (okej, obeskrivligt) i mammahjärtat när hon totalt vägrar, vilket let’s face it, ändå är rätt ofta med tanke på hur mycket hon älskar sin dagmamma och kompisarna där. Mamman är helt enkelt inte lika rolig hur man än vrider och vänder på det. Så det här med att vi nu ska spendera en helg på varsitt håll, det kan komma att bli en utmaning.

Just nu, liksom hela veckan, så kan jag ärligt säga att jag längtat efter denna helg. Jag ska få sova. Alltså på riktigt sova. Jag planerar att gå och lägga mig direkt efter att de åkt vid klockan sju och stanna kvar i sängen hela lördagen. Jag kanske kommer att gå upp och hämta en chokladbit, men pyjamasen, pyjamasen kommer banne mig att sitta på hela dagen tills det är dags för sömn igen. Vilket, jag planerar kommer att bli minst lika tidigt som på fredagen. Fast, det kommer naturligtvis inte att ske. Min helg är långt ifrån den helg som jag i mitt inre har föreställt mig. Enda anledningen till att vi faktiskt kommer spendera helgen isär är för att jag måste jobba. Hade jag inte behövt jobba så hade jag följt med maken och dottern till Skåne för att fira världens bästa faster Mik på hennes 25-årsdag.

Så. Jobb var det. I massor. Prov i mängder ska rättas och lektioner i plural ska spelas in. Var lugn, jag tänker inte spela in några lektioner i pyjamas. Endast dem jag inte behöver vara med på bild på, de övriga får jag spara till på söndagen då jag faktiskt planerar att klä på mig något annat än en mjuk tröja och mjukisbyxor. Nejdå. För låt mig tala om för er hur min helg kommer att se ut: på fredag kommer jag mest troligt bli sittandes riktigt sent med att rätta diverse prov. Därefter kommer jag förhoppningsvis att somna, men mest troligt endast för att vakna sjuttioelva gånger och sova riktigt dåligt eftersom jag inte kan sova bra utan Molli. På lördag kommer jag att vakna okristligt tidigt, göra mig i ordning och börja jobba innan jag fått i mig tillräckligt med kaffe för att tänka klart. Jobbet kommer mest troligt att varvas med tvätt och detaljstädning. Putsa samtliga fönster står också på agendan. Liksom att plantera om ungefär 47 smultronplantor och 21 jordgubbsplantor. (I retroperspektiv hade det varit klokt att inte så HELA påsarna). Efter ytterligare en natt av minimal sömn kommer söndagen att vigas åt jobb, lite mer städning och eventuellt några kapitel i favoritboken.

Det här är Frida i ett nötskal. Men var lugn: jag har bokat in en tid hos frissan på lördag. Så tre timmar av garanterat himmelrike finns åtminstone med på schemat. Just det, gråta en hel del lär jag också göra. Dels av saknad, dels av vad den där frisören än kan tänkas göra med mitt hår. Första gången man är där så lyssnar dem alltid, andra gången. Andra gången visar de sitt rätta jag och sågar av en håret.

Lov’in it

Helgen har varit sådär fenomenal som endast helger på våren kan vara. Det gillar vi. Nu längtar jag något alldeles förbaskat till påsk, för efter det går det undan och så är sommaren plötsligt här. Så jag har lite ändrat inställning till det här med våren. Tidigare har jag sett på den som en rätt så dryg transportsträcka, men den har helt klart sina fördelar. Allt blir ljusare, allt blir varmare och alla blir på något sätt gladare. Det gillar jag. Att få vara ute och äventyra en massa utan att frysa halvt ihjäl är vidare rätt fantastiskt. Och att få cykla, det är ju helskoj.

Visserligen har jag upptäckt att jag inte är smart nog att pumpa in ny luft i däcken på min cykel, men jag skyller på att senast jag pumpade ett däck så såg luftventilerna inte alls ut på det sättet som de gör nu. Det kanske inte ens heter luftventiler. Nåväl. Tomas fixade biffen så nu kan jag och Mollsan cykla massor, eller åtminstone tills luften tar slut igen. Och Molli älskar att åka cykel, så det får mig att längta ännu mer efter påsk för då ska hon få pröva på att cykla själv. Därefter lär kvällar och helger med andra ord spenderas med att cykla gata upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Men innan det är dags för påsk så står det två veckor av jobb på schemat. Massor av jobb. Sådär mycket jobb att jag för en gångs skull kan känna att det där med lov är en nödvändighet.

Disney, det räcker faktiskt nu.

Disneyfilmer är egentligen bland det bästa jag vet. De är sådär mysiga, fylld av underbar musik och oftast väldigt vackert tecknade eller animerade. Men, nej. Det räcker nu. Hur svårt är det att skapa en film som inte handlar om prinsessor? Och om det nu är omöjligt, hur svårt är det då att skapa en film som inte handlar om prinsessor som i slutändan hittar sin drömprins? Visst, en eloge till att prinsen inte behöver vara kunglig längre. Vidare är det ju ett framsteg att den stackars prinsessan ändå kan sköta sig själv någorlunda okej. Men alltså. De är fortfarande prinsessor. Prinsessor som sjunger och dansar, prinsessor med obefintlig midja, prinsessor med perfekt hår och prinsessor med stora tindrande ögon. Prinsessor som i slutet får sin prins.

Så ja, jag blev rätt till mig ändå när jag såg trailern till Frost. En film om en snögubbe och en ren. Hur rolig som helst. Vem vill liksom inte se den? Så vi gjorde det, jag och Molli. Föga förvånande så var detta ytterligare en prinsessfilm, där snögubben och renen sken med sin frånvaro i större delen av filmen. Besviken är bara förnamnet. Så nej. Det räcker nu. Jag är så trött på alla dessa osunda ideal som våra barn matas med från så tidig ålder. Det kan inte vara bra för någonting, och framför allt inte för jämställdheten. Så till alla er som är så till er av filmen Frost: det är en prinsessfilm. Precis som vilken som helst som Disney producerat de senaste 50 åren. Trollen är väl rätt charmiga, men karln är fortfarande ett muskelberg och prinsessan fortfarande söt som socker och 3 kilo tung.