345 391 människor

345 391 är antalet människor som röstade på SD i år. 345 391. Närmare trehundrafemtiotusen människor. Det är inte en handfull. Det är en stor andel av Sveriges befolkning som valt att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti. Och skippa skitsnacket om att de inte är farliga. Det är dem. Att de kanske inte kan göra så mycket med sina mandat i EU borde kännas betryggande, men med tanke på den frammarsch högerextrema partier har haft runt om i Europa känns inget längre tryggt.  Att SD önskar hänga med Dansk Folkeparti är ju knappast något överraskande, ej heller att de i dagsläget inte valt att motsätta sig samarbete med vare sig franska Nationella Fronten eller brittiska UKIP. Skrämmande är dock vad det är. 345 391 svenska medborgare har valt att rösta på ett främlingsfientligt parti. 345 391 människor har medvetet röstat på ett främlingsfientligt parti med förhoppningar att gruppera sig med andra främlingsfientliga partier inom EU. Och skippa även skitsnacket om att SD är ett missnöjesparti. För har man röstat på SD för att man är missnöjd, well, då kanske man bör köpa sig ett lexikon och slå upp vad missnöjd betyder. Eller hur man hanterar en situation där man är missnöjd. Att rösta på ett främlingsfientligt parti är, utifrån allt sunt förnuft i hela världen, inte resultatet av missnöje.

SD är ju inte så farliga om man jämför med andra högerextrema partier. Sant. Hitler var inte så farlig i jämförelse med Stalin heller för den delen, om man krasst ska titta på antalet dödade individer. Men vi kan väl alla komma överens om att Hitler var rätt farlig ändå. Värt att tillägga är ju att ett parti som ifrågasätter Hitlers vetskap om förintelsen förövrigt precis röstats in i EU. Kommer SD gruppera sig med dessa om möjlighet ges? Jag vet inte, men jag vågar knappast hoppas på annat med risk för att bli besviken. SD vill ju liksom inte döda alla invandrare, de vill ju bara begränsa invandringen och se till att de som kan faktiskt kan få komma hem igen. Det är ju rätt nobelt. För det är ju därför de valt att komma till Sverige, för att få hjälp med att återvända till det hemland de flytt ifrån. SD har ingen krass kvinnosyn, de vill bara öppna upp fler möjligheter för kvinnan att faktiskt få lov att vara hemma med barnen. Åter igen, väldigt nobelt av dem. Vi vet ju alla att jämställdhet är något som blivit påtvingat oss stackars kvinnor som inte gör annat än att försöka leva upp till manliga ideal, på vilket vi faller. Ty, vi är ju endast en halvmänniska som käre Strindberg en gång uttrycket det, på 1800-talet. Så tänk vilken befrielse att inte längre känna sig tvungen att leka man och göra karriär. Tänk om jag kunde få slippa vidare studier, leva på min man och låta denne sköta alla beslut? Då skulle jag inte behöva tänka på så mycket annat än hushåll och barn. Skönt. Då behöver jag ju egentligen inte rösta längre heller för den delen, för det är min hushåll- och barnhjärna säkert inte kapabel till ändå. Enligt polska Nya Högern, som för övrigt också röstats in i EU och är en tänkbar grupperingspartner för just SD, så bör vi kvinnor ändå inte ha rösträtt. Åter igen, verkligen nobelt av SD. Det skänker mig enorm trygghet och glädje att detta kan bli den framtid Molli kan tänkas få.

Nej, det skänker mig vare sig trygghet eller glädje. Det ger mig kalla kårar. Riktigt kalla och otäcka kårar som skakar om hela mig. Till er 345 391 människor som valt att sympatisera med detta nobla parti: må ni alla någon gång hamna i en situation där ni är i behov av andras medmänsklighet, och i er tur bli bemötta av just detta. Så att ni förstår. Så att ni lär er. Fast kanske bör jag istället säga att ni bör bli nekade just denna medmänsklighet? Eftersom det ändå är en begränsad medmänsklighet som ni själva sympatiserar med? Men eftersom jag personligen tror väldigt starkt på villkorslös medmänsklighet så innefattar denna tro faktiskt även er.

Annonser

En helt vanlig fixarsöndag

Synd det där med regnet bara, det gör fixandet begränsat till inomhus. Men, en fixarsöndag är ändå en fixarsöndag och det är något halvt magiskt över just det. Fint ska här bli! Eller rättare sagt, sommar ska här bli. Framför allt ligger fokus på att plantera om samtliga plantor, få i ordning de nymålade väggarna med tavlor och annat, organisera skrubben och slänga minst fjorton kassar strunt vi faktiskt inte behöver. Igår passade jag på att använda upp bottenskrapet i den grå färgbyttan så att ytterligare en ”vägg” fick vara med i den nya gemenskapen. Jag gillar det här med att ta en liten bit i taget. För att vara jag är det en rätt så big deal, jag brukar nämligen inte kunna hantera att göra lite då och då. Men nu känns det konstigt nog okej.

Utöver det ska här lekas och busas med detta lilla charmtroll. Charmtrollet som för övrigt går runt och pratar med sin lillebror i telefon. Igår var lillebror ledsen, Molli hade tydligen knuffat ner honom från studsmattan. Lillebror heter tydligen lilla vän, och Molli saknar honom och han henne. Det är faktiskt väldigt sött. Makalöst viken fantasi ungar ändå har. Värt att förtydliga kan ju dock vara att denna lillebror är helt imaginär. Mitt utökade midjemått baseras enkom i godis, bullar och rödvin. Men ja, hon har alltså fått sin första fantasikompis. Magiskt!

10258923_10152797013613625_1894345381740772479_n

Avstånd

Säga vad man vill, om vad man vill, men avstånd suger. Jag och Molli har spenderat fem underbara dagar på ön, och vi kan väl alla enas om att söndagen kom alldeles för hastigt. Tiden går så så fort. Tick tack, tick tack, over and out Jag vet att jag alltid klagar på just detta, men samtidigt hyllar teknikens framfart och hur underbart det är att man liksom ändå kan pratas vid och ses trots alla mil som separerar. Men let’s face it, it’s all bullshit. Ingen typ av teknik kan på något sätt kompensera för avstånd. Det bara går inte. Helt omöjligt. Jag har vridit och vänt på det hela men svaret är alltid detsamma. Bullshit.

Ju äldre Molli blir, ju duktigare hon blir på att kommunicera sina känslor och tankar, desto tydligare blir det. Ikväll var en sådan manifestation. Jag måste ringa mormor, Matsen, Ocky och Ina. Absolut, det fixar vi. Sagt och gjort. Det var underbart. Men efteråt var hon ändå ledsen. För hur man än försöker så kan man vare sig kramas eller pussas på riktigt över denna fantastiska teknik. Det bara går inte. Och för en treåring – ja, då är liksom det rätt viktigt. Men samtidigt, samtidigt, känner jag en sådan enorm lycka över att avstånd inte påverkar den kärlek en treåring känner. Inte bara känner, utan omger sig med. För henne är det såhär livet ser ut. Far- och morföräldrar finns inte tillgängliga nästgårds. Men hon älskar och känner sig älskad lika mycket ändå. Jag bara önskar att vi faktiskt hade dem alla nästgårds.