Hur förklarar man rasism för en treåring?

Igår kom det där brevet. Det där vita. Det där vita som innehåller viktig information från kommun, landsting eller politiskt parti exempelvis. Det där man öppnar med ett stort frågetecken endast för att få främlingsfientlig propaganda som en käftsmäll rakt i ansiktet. Personligen stod jag i trappuppgången när det hände. Bredvid mig hade jag min treåriga dotter. En treårig dotter som med stora och nyfikna ögon undrade vad för roligt som kommit på posten.

Hur förklarar man för en treåring, lyckligt ovetande individ, att det finns människor i denna värld som helt enkelt tycker att det är skillnad på folk och folk? Som anser sig vara mer värd eller mer berättigad att kalla sig svensk bara för att de råkade födas i just Sverige? Eller råkade ha vit hudfärg? Människor som anser att medmänsklighet är stängda gränser? Att medmänsklighet är att se till sig själv först innan man ser till andra? Det är en uppriktig fråga jag ställer, för jag vet verkligen inte hur man förklarar detta för en treåring. Jag har inga svar. Jag försöker inte komma med några ”såhär gör ni” – jag är endast totalt jävla uppgiven med en stor dos av vilsen. Ledsen är jag också. För jag fattar verkligen inte hur det kan vara enligt lag okej att denna propaganda hamnar i min brevlåda. Jag förstår inte.

Just där och då, när det hände, förklarade jag i lugn ton att vi var tvungna att gå ut igen. Att vi var tvungna att slänga detta i sopkorgen på gatan istället för uppe i lägenheten. Att vi var tvungna att riva sönder det i småbitar för att det var ett elakt brev. Ett brev från människor som inte tycker om alla människor. Ett brev från en person som inte anser att alla är lika mycket värda, ett brev från en person som inte tycker om alla människor för att de inte ser ut som honom. Min treåriga dotter svarar då att hon inte heller tycker om alla människor. Att hon tycker att Sofia ser konstig ut. Sofia som i prinsessan Sofia på DisneyChannel. Att hon inte tycker om Sofia. En treåring som undrar om hon också är elak då? Hur bemöter man detta?

Jag vet inte vart vårt samhälle är på väg. Jag förstår mig inte på den omvärld som skapats. Varje dag på jobbet ser jag tvärs över gatan ensamkommande flyktingbarn på asylhemmet i Söderåkra. Var gång brister mitt hjärta. Var gång ställer jag mig frågan vad jag kan göra. Inte för att ta dem därifrån och bort från mitt synfält, utan snarare vad jag kan göra för att underlätta den situation de hamnat i. Inte för att jag måste för att få mig själv att må bättre, utan för att det är min skyldighet som medmänniska. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit min treåriga dotter som lekte med en trasig fotboll utan vare sig mig eller Tomas i närheten. Kanske för att vi inte hade möjlighet att följa med, kanske för att hon bevittnat oss dö. Oavsett hade hon varit där själv, utan oss. Så säg mig, hur förklarar jag allt detta för min treåriga dotter? Hur förklarar jag för min dotter att hon lever i ett land där detta ens finns på tapeten?

Jag kan förstå Beatrice Ask när hon säger att förbud mot rasistiska och nazistiska organisationer är fel väg att gå, då detta skulle gradera friheten. Att det är bättre att människor med tokiga åsikter kommer fram i ljuset så att de goda krafterna kan bemöta dem och segra. Men säg mig, hur förklarar jag detta för min treåriga dotter? Hur lär jag henne att skilja på rätt och fel när de ”goda” skriker glåpord och kastar sten mot såväl dessa partier som de poliser som enligt lag är där för att skydda dem utifrån deras demokratiska rättigheter? Enligt mig är det en ekvation som inte går ihop.

Annonser

Tajjm to säg goodnajjt

Det är terminsstart. Det är höst. Det är mörkt ute. Tomaterna må blomma och växa som ogräs, men den här sommaren är då allt över. Det kan hända att det kommer varma dagar. Dagar att njuta av. Dagar av spring och lek utomhus. Men det kommer även komma kalla dagar. Dagar att njuta av. Dagar med en värmande kopp thé och mys inne med pyssel, knep och knåp. Förhoppningsvis kommer det även att komma riktigt kalla dagar. Dagar med snö. Dagar med pulkaåkning och snöbollskrig. Dagar med den perfekta koppen varm choklad. Ni förstår: jag har äntligen lärt min dotter att uppskatta varm choklad. Sådan där på gammaldags vis med mjölk, grädde, kakao och socker. Sådan där man har marshmallows i. Vintern, vi är redo. Men innan dess är vi redo för sömn och med vi menar jag mig själv. Det är terminsstart.

BitterFrida

Jag är på lite bittert humör denna afton. Inte sådär särskilt allvarligt, men tillräckligt för att motivera mig till en dans längs tangenterna. Den senaste veckan har mina flöden på sociala medier innehållit hashtaggen #överminstoltakropp. Oinsatt som jag är så har jag inte riktigt fattat galoppen, inte mer än att alla verkar tacka någon vid namn Molly. Ikväll klickade jag mig dock vidare på såväl hashtaggen som på denna omtalade Molly, därav min bitterhet. Kanske är irritation en bättre beskrivning på vad det är jag känner när jag tänker efter.

Ni förstår, jag har gjort såväl tummen upp som hyllat många av dessa bilder som kommit på mitt flöde. På såväl smala kvinnor, kvinnor med bristningar, kvinnor med lite extra hull och kvinnor vars kroppar tydligt vittnar om en eller flera graviditeter. ALL heder åt dessa kvinnor och att de är stolta över sin kropp. De förtjänar tusenfalt med tummar upp och hyllningar av alla dess slag, det är modigt att erkänna att man är stolt över sig själv. Vidare är det jävligt modigt att våga lägga ut en halvnaken bild på sig själv, särskilt om man inte är normativt smal. Men ni förstår, det är ungefär här min irritation kommer in. Jag upptäckte vem Molly var – och nej, hon är inget annat än normativt smal. Jag förstår till fullo att hon fått ta både en och tusen kommentarer/krav inom den industri hon är verksam. Det är absolut ingen sund miljö när det kommer till kroppsideal. Men, vi har alltså ytterligare en normativt smal kändis som går ut och säger att det är okej att vara stolt över sin kropp. En normativt smal kändis som kallar sig själv för mullig. En normativt smal kändis som nu skapat en ny bild av vad mullig är. 

Jag blev med andra ord precis skitfet. Visst har jag lite kurvor, men inte skulle jag gå så långt som att kalla mig själv för vare sig mullig eller kurvig. Absolut inte fet. Vilket jag i jämförelse med Molly är om man ska utgå ifrån att hon och andra kändisar (med exakt samma kampanj genom åren) är normativt kurviga/mulliga. ALLTSÅ KOM IGEN! Vad är det för jäkla ideal vi försöker tvinga på alla kvinnor? Inte bara kvinnor, jag tänker främst på våra barn och ungdomar. Shit pomfritt, jag får en liten rynka på magen när jag sitter ner – jag är mullig. Ska en tolvåring verkligen behöva tänka på det sättet? Är det sunt?

Det är inte okej i vårt samhälle att vara vare sig kurvig eller mullig. Då ska vi inte ens tala om att vara tjock. Det är absolut inte okej under några som helst omständigheter. Det här är ett faktum som våra barn och ungdomar lever i, som vi lever i, och det är förjävligt. Att förstärka det genom att transformera det normativa smala till det normativa mulliga är i själva verket motsatsen till en positiv utveckling. Det är fruktansvärt negativt.

Dessutom, går man in på instagramflödet för #överminstoltakropp så utgör cirka 80% av bilderna (jag kollade de 50 första) just nu bilder på kvinnor och män som utan tvekan är såväl normativt smala som ytterst vältränade. Många av dem har tillika ursäktande kommentarer om hur de inte är just detta och hyllar Molly för att hon har gett dem mod att bestrida dessa skeva kroppsideal. Min slutsats: om normativt smala och vältränade människor känner sig överviktiga – hur känner sig då alla människor som inte faller inom denna ram? Nöjda eller fetare? Ja alltså, i jämförelse är ju jag som sagt skitfet. Men jag är 30 år och har kämpat mot och kommit till insikt om kroppsideal för en bra tid sedan. Jag berörs således inte av detta. Men Sveriges 12-åringar har eller går nu in i just denna kamp, och de har precis fått jävligt mycket mer motvind.

Hejdå sommaren!

Då vad alltså dagen här, den där dagen då semestern tar slut på riktigt. Jag vet inte om vi någonsin har haft en så fenomenal sommar som vi har haft detta år, men å andra sidan är det en mening jag i augusti yttrat i flera års tid. 2010 stod USA och bröllop på agendan. 2011 föddes Molli. 2012 togs de första stegen, firades den första födelsedagen och allt utforskades i detalj. 2013 får ett stort minus för en bruten arm, men resan till USA gick inte av för hackor. Hur blev det då med 2014?

Denna sommar har varit rakt av magisk. Kreta, Kalmar, Skåne, London, Kalmar, Gotland, Kalmar. Det ena äventyret efter det andra toppat med fantastiskt väder, heldagar med Bus och sex veckor gemensam semester med maken. Som sagt, magiskt. Att vardagen är här med start imorgon känns med andra ord lite trist. Samtidigt är det alltid skönt att återfå just vardagens rutiner och allt vad det innebär. Att vara ledig tar konstigt nog nästan mer på krafterna. Oavsett är det endast med glädje vi minns denna sommar och med spänning vi blickar fram emot en hittills oupptäckt höst. Bye, bye summer of 2014.

10487318_10152914874258625_2206689835854901200_n

Fem dagar av lyx

I våras bestämde jag och Johan oss för att fira vi-är-fortfarande-29 med en resa till London. Först tänkte vi försöka hitta ett så billigt, men fortfarande okej, hotell som möjligt. På hotellet sover man ändå bara så varför slösa pengar på det? Men, så såg vi bilder på ett helt jäkla fabulöst hotell. Ett sådant där svindyrt, men ändå fruktansvärt rätt. Så vi liksom. Tankarna på ett billigt hotell var som bortfluget, nu handlade det endast om hur jävla värda en lyxresa vi var. Kosta vad det kosta vill, man kan inte sätta ett pris på känslan av att bli bortskämd. Samma tankegång ledde även till att vi bokade SAS som flygbolag. Vilket, flygrädd som jag är, alltid är värt det.

Planerna för resan var rätt fria. Vi bokade bord för en middag på Gordon Ramsay @ Savoy och kände oss nöjda med att ha en spikad punkt på schemat. Det räcker. Vi ska se London, shoppa och fika mycket (dricka vin). Någonstans i slutet av maj fick vi dock nys om en festival, ungefär en timme utanför London. Guilfest hette den och på fredagen spelade The Darling Buds. Det var liksom inget snack om saken, vi bara var tvungna att fixa biljetter till fredagen. Hallå! Jamie Campbell Bower är för tusan sångare i The Darling Buds, och jag är totalt fjortiskär i honom sedan flera år tillbaka. Går bara inte att missa, och dessutom – hur kul är det inte att få åka ut en sväng till landet?

Nåväl. Det där är vad man kan kalla en bakgrundshistoria. Så att ni liksom på riktigt kan ta till er av vad som komma skall. För nu har vi varit där. Vi har spenderat våra fem dagar av lyx i London och återvänt i skapligt skick. Alltså! Jag dör. Jag vet inte ens hur man börjar att beskriva det underbara som var dessa dagar. Jag tror inte ens att det är möjligt att göra det rättvisa, men allt ska jag göra ett försök. Ni förstår – detta om något vill jag minnas för resten av mitt liv. Så ja, det ÄR på detaljnivå.

TORSDAG. Vi anlände på Kastrup i väldigt god tid, vilket är skönt. Är det någonstans man vill ha gott om tid på sig så är det på flygplatsen. Vi checkade in väskorna, drack lite heligt kaffe (Starbucks, my happy place) och strosade omkring. Snabbt därpå passade vi även på att klara av säkerhetskontrollen, skönt att ha den avklarad och slippa stressa. Så vi gjorde just det – motsatsen till att stressa. I helt lagom tid början vi även gå mot gaten, tror vi. Vi rundar hörnet och möts av en massiv kö – till en jävla passkontroll vars existens vi helt raderat ur vårt minne. Kön går dessutom olidligt långsamt. Vi kommer ingenstans. Efter ungefär 10 minuter börjar vi inse att vi kommer att missa det jävla planet. Go to gate – go to gate blinkar ilsket och plötsligt ska planet lyfta om 30 minuter. Det finns inte en endaste chans att vi hinner då det från passkontrollen tar ytterligare 10 minuter till gaten. Panik – illamående – svettningar – ångest – gråt i halsen… Vi måste med planet, det finns inga andra alternativ. Så vi börjar tränga oss, alltså på riktigt tränga oss före i kön. Det blir vår tur och därefter så springer vi. Springer för livet, trappa upp och trappa ner, rullande jäkla golv och så boom – vi ser den. Vi ser den jävla gaten och den är inte stängd. Ungefär här hade en liter vin suttit bra.

Flygresan i övrigt går riktigt bra. Vi landar på Heathrow, köper fika (vin) och andra nödvändigheter och tar därefter tunnelbanan (eller vad det nu heter) in till Piccadelly Circus. Vi vandrar en kort bit på Regent Street, svänger av till gatan bakom och viola – där är hotellet. Sanctum Soho Hotel. Fjärilarna spruttlar i magen – mer centralt läge får man banne mig leta efter. Väl inne på hotellet möts vi upp av den mest excentriska och döhäftiga man som någonsin skådats. En riktig rocker, precis som sig bör då hotellet är rakt igenom Rock ‘N Roll. Han guidar oss till rummet, informerar om att takbaren är öppen dygnet runt och likaså jacuzzin som finns belägen just där. Det är helt okej att ta med sig karlar dit, men, max 5 stycken till själva rummet. Fler än fem och det blir för trångt. Haha! Löööövely! Men alltså. Ord kan inte göra rummet rättvisa så:

10561606_10152979291158625_8096331937616457161_n 10462917_10152979358893625_2999982486324196782_n

Kom igen! Ett upplyst badkar mitt i rummet? Yeez, så amazeballs att det helt enkelt inte är klokt. Lite vin på det, en stunds piffande och komma i ordning så var det dags för en tur på stan. Mat kallas det. Mer eller mindre runt hörnet låg Jamie Olivers Italian restaurang, och de hade minsann ett bord för oss. NomNom. Apgott var det. För att inte tala om drinkarna, de var helt superba och precis vad vi behövde.

10487271_10152980141778625_3664397962842684226_n

Efter några timmar där bestämde vi oss för att kvällen spenderas som bäst på hotellet. Proviant inhandlades och vi begav oss hemåt endast för att upptäcka att vi blivit rånade. Någon hade seriöst varit inne i rummet. Men en väldigt konstig tjuv, för allt var undanplockat, tillfixat och sängen uppbäddad med fenomenala kuddar. Vänta nu här, aaaah, uppbäddningsservice. Så glada att vi insåg det. Hade ju blivit lite pinsamt att behöva få det förklarat för sig i receptionen… Men ungefär på den vägen fortsatte torsdagen. Mycket vin, dålig TV, apsköna morgonrockar och Skype med såväl varandra som med andra. Åh! Höll nästan på att glömma – vi passade även på att våldgästa en privat företagsfest uppe på takbaren.

10559695_10152979832478625_5892415057527342127_n 10421148_10152979928148625_891409110959519309_n

FREDAG. Dagen som var lite som dagen-D för just denna resa. Festival-tajjm. The Darling Buds. Vem lurar jag egentligen? JAMIE CAMPBELL BOWER FÖR TUSAN. Hur eller hur. Dagen startades tidigt eftersom vi ville mjölka festivalen så mycket som vi bara kunde på vår glamorösa endagsbiljett. Inte nog med att vi behövde fixa och trixa till oss, vi behövde också lista ut hur vi skulle ta oss från hotellet till Waterloo Station, där tåget mot just Guildford skulle gå ifrån. I England promenerar man tydligen inte, för allt tyckte de att vi var lite knasiga som skulle gå ”så” långt. I själva verket är det är en promenad på knappa 30 minuter, eller ja, det skulle kunnat vara det om man bara liksom hittade rätt från början. Våra orienteringsskills var väl kanske inte riktigt på just den nivån, men fram kom vi och eftersom vi hade gått i god tid hann vi med såväl kaffe som cigg på perrongen. Vi hann också med att spegla oss och inse att morgonens fix och trix var som borttrollat. Ingen har väl missat att det regnar konstant oavsett om solen strålar starkare än någonsin? Från platt till krull bara sådär. Men hey, jag fick åtminstone bemästra konsten att sörpla kaffe, äta bagel, brottas med ett halvsöndrigt paraply och promenera SAMTIDIGT. Det är rätt briljant av mig, faktiskt. Kanske därför jag som resultat såg ut som jag gjorde också. Vilken tur att jag inte skulle träffa någon viktig senare på dagen. Men, det viktiga var hur eller hur att vi under vår promenad fick se såväl London Eye som Big Ben. På avstånd. I förbifarten. Men det räknas väl ändå som lite typiskt turistande?

Tåget i sig erbjöd en mysig stund. Vi fick se mycket av den engelska landsbygden samtidigt som vi pillrade i oss färska bär och frukter av alla dess sorter. Vi fick också möjligheten att så gott som missa platsen vi skulle gå av på, för naturligtvis slutade tanten att prata på stationen innan. Men, av en ren slump mitt uppe i något slags skrattanfall fick vi syn på skylten och sprang av – i hopp om att inte ha glömt något på tåget. Kissnödiga som få var vi också, men toaletten på stationen var sådär trevligt ur funktion. Ingen fara på taket, enligt information från arrangörerna skulle det endast ta fem minuter att komma till festivalområdet. Det kan nog anses vara en korrekt tidsangivelse, förutsatt att man satt upp skyltarna åt rätt håll. Vi och många, många fler fick oss istället en promenad på ljuva 45 minuter runt hela området i strålande solsken och inget läskande att sörpla på. Väl framme vid insläppet visade det sig även att de var försenade, så det var bara att slå sig ner och vänta. Första bandet hann till och med börja spela innan de fick ordning på insläppet, kan inte säga att jag någonsin varit med om det förut så det får man väl ändå anse som beundransvärt. Vad som däremot var än mindre beundransvärt var att de inte sålde vatten. På riktigt alltså. När vi väl släpptes in dryga timmen senare så var vi nära att börja hallucinera av värmeslag. Det vi behövde var detta:

1525677_10152983232533625_2782383711284137256_n

Som tur var så blev vi till slut insläppta, och kunde ta oss an såväl vatten som efterlängtat toalettbesök. Likaså inhandlades såväl solkräm (klart vi inte hade tänkt på det, goddag yxskaft) och nya sandaler till moi vars fötter led av gigantiska blåsor och smått blodiga skavsår. Tacka vet jag plastiga flip-flops för fem pund, för de kommer man ju inte alls att få ännu större köttsår av? Oavsett vad som komma skulle gällande förstörda fötter, så var det något som gick helt obemärkt förbi. Ni förstår, vi hittade Pimm’s-bussen. Och Tuborg-tältet. Och vin-tältet. Och Champagne-baren. Och Somersby-vagnen. Och Champagne-baren igen. Vi hittade även mat och vin-tältet ett antal gånger mer. Men framför allt hittade vi hem.

10427278_10152983200648625_3268112592797774570_n

Guilfest är utan tvekan den bästa festivalen jag någonsin besökt. Inte för att jag besökt så värst många, men efter denna så betvivlar jag att någon annan är särskilt värd ett besök i jämförelse. Guilfest är en familjefestival, det är med andra ord en fruktansvärt soft stämning med underhållning för alla åldrar precis över allt. Det bästa är att det är lite av en sitt-ner-och-njut-tillsammans-med-vad-du-än-vill-ha-i-glaset-festival. Att sörpla rödvin, öl och Champagne samtidigt som man sitter i gräset och njuter av fenomenal musik är oslagbart. Och fenomenal musik och fenomenalt häftiga människor fanns det precis överallt. Just vi förälskade oss i vad vi kallade jazz-tältet. Unga musiker från ACM som levererade en efter en. Och med handen på hjärtat, detta tar emot ska ni veta, så var just detta band – Indigo Children- festivalens höjdpunkt rent musikaliskt. Här posar Johan med sångaren vars pipa var i stil med Steven Tyler.

10480178_10152983217258625_7788730622329511943_n

Efter att ha njutit oss sönder och samman av fenomenal jazz-musik var det slutligen dags att bege sig mot anledningen till att vi tagit oss till Guildford. Rocktältet. Eller tältet som arrangörerna glömt bort att ge luft. Lika bra att blanda värme och noll luft med ett glas champagne till, eller vad säger ni? Sagt och gjort. Framför oss hade vi två rader av galna fans, hur söta som helst. Första och enda spelningen där vi typ såg säkerhetsvakter, och gott om dem fanns det också. Typiskt, inga slänga-sig-upp-på-scenen-fasoner-här-inte-som-den-champagne-stinta-fjortonåring-jag-laddat-till-att-bli. Det går oavsett inte riktigt att beskriva känslan som denna spelning innebar, än mindre går det att sätta ord på att få träffa bandet efteråt. Jag har kramat frekkin Jamie Campbell Bower. Jodå. Det kan ni ge er tusan på att jag har. Jag är även en t-shirt rikare som Johan vänligt fångade till mig i slutet av spelningen. Det är nästan så att jag tuppar av bara att skriva om det. Okej, nu överdriver jag en aning. Men häftigt var det. Lika häftigt var det att efter spelningen få träffa och prata än mer med Roland i bandet, som blev helt till sig av att vi var svenskar och hoppade över kravallstaketet för att prata med oss. Lägg av! Här blev till och med Johan svag i benen.

10501699_10152983196758625_1629001442788331228_n 10489661_10152983229578625_2991363592308096722_n 10347798_10152997928603625_8131328224994466972_n 10565225_10152983224938625_7976233746822392973_n

Efter ett bra tag som fjortis blev det dags att fylla på glasen, äta och ta del av ytterligare fantastiska band. Helt plötsligt var klockan alldeles för mycket och vi hann inte alls med allt som vi ville. Vad vi däremot hann med var att stanna och prata med massa människor och ändå lyckas komma med tåget hem. Mirakel! Än större mirakel kan det tyckas vara att vi båda somnade på tåget med synliga plånböcker, men ändå vaknade på stationen såväl helskinnade som med plånböckerna kvar. Men efter alla våra besök i diverse dryckestält så fanns där ju i ärlighetens namn inte så mycket att hämta. Hoho. Viktigast av allt: ingen snodde våra champagneglas som vi i vår tur snott från champagnebaren. Viktigt.

Turen från Waterloo till hotellet blev även den en upplevelse då vi fick följe av en helt galen engelsman. Jag vet inte vad han gick på, men att hitta i sin egen stad kunde han då inte. Svära kunde han. Det var underbart. Ett perfekt avslut på en perfekt dag. Vi kan därmed konstatera att fröken var väldigt nöjd med sin 30-års present från Johan och Johnny.

LÖRDAG. Med handen på hjärtat var det aningen tungt att vakna. Lättare blev det inte heller av insikten att fötterna pryddes av otaliga blåsor, några små köttsår och ett rejält köttsår (courtesy of mina fabulösa 5-punds flip-flops). Den stora frågan blev därmed vem som bestämmer, jag eller mina fötter. En (diskuterbart) klunk vin, ett fjortonpack plåster och ett par rymliga ballerinas löste biffen och vi var redo för en dag av shopping. Oxford Street stod på agendan med fem förutbestämda stationer: Subway, Starbucks, Disney Store, Primark och Victoria Secret. En helt okej agenda med andra ord. På Subway tog vi varsin rejäl macka, vilka båda smakade rätt tvivelaktigt. Inte alls som hemma, men det kanske är så det ska vara? Väl framme på Starbucks insåg vi att nej, de skulle verkligen inte smaka så. Kanske inte bästa starten på dagen. Men vi överlevde. Starbucks kan bota vad som helst när som helst. Deras kaffe är så pass magiskt.

Disney Store levererade i vanlig ordning. De hade allt jag sökte efter och Pluto med stort P. Ni förstår, just Pluto var det enda Molli bett om så som resultat lovade jag henne en Pluto till hennes samling. Jättesmart att lova en treåring någonting man inte ens är säker på att det finns – vi har ju aldrig tidigare hittat Pluto i den storleken. Men, han fanns och lättnaden var total. En lättnad som resulterade i att jag shoppade halva butiken som tack. Men! Och detta är ett väldigt viktigt MEN – jag är inte alls nöjd med hur butiken är uppbyggd. Det var som att kliva in i förutbestämda könsroller utan dess like. Flickor på ena sidan och pojkar på andra. Musse hos pojkarna och Mimmi hos flickorna. Jake och Piraterna hos pojkarna och Prinsessan Sofia hos flickorna. Blått kontra rosa. Tufft kontra gulligt. Vapen kontra städmaterial. Alltså, kom igen. Disney för fan, det är 2014 inte 1897. Dinsey var dock inte ensamma om just detta, det var en tragisk syn som mötte oss på såväl Primark som Hamley’s. De hade åtminstone Pluto.

10500358_10152984534833625_2164814416846492860_n

Eftersom alla i hela världen bestämt sig för att besöka London samma vecka som vi så var det rätt trångt överallt. Att shoppa loss på Primark var inte direkt avslappnande och ej heller i någon annan butik för den delen. Vi bestämde oss därefter för att ta oss tillbaka till Regent Street. Ingen skillnad där, helt sjukt med folk. För att inte tala om trafik. Vi sprang inom Desigual och halvdog lite. Dels för att allt var så vackert, dels för att allt var så dyrt. Helt klart dags för en fika (vin), så att en inte blir så hämmad av alla prislappar. Hem till hotellet som låg mer eller mindre runt hörnet igen. Lasta av grejer, kolla kontot, ta några klunkar vin och sen vandra tillbaka till Desigual. Som resultat blev jag världens vackraste handväska rikare. Jag har dreglat över den ända sedan den nya kollektionen promotades i våras. Döläcker. Att det serverades öl inne i butiken var inte helt fel, även om ingen bjöd just oss. Vi hade tillsynes fel kön för det var endast karlarna som fick öl medan damerna provade kläder. Rätt smart koncept ändå, även om jag mer än gärna blivit tilldelad en jag också.

10534576_10152984676408625_8030039349136000351_n

Efter Desigual togs en tur till vår favoritbutik: Whole Market. Alltså. Jag vill ha en Whole Market i Kalmar. Varför har vi inte det? Som en blandning av en saluhall, en matbutik och en restaurang typ. Allt superekologiskt och organiskt (okej, kaffet smakade skit). Nachos, mera vin och vi var redo för en härlig dejt på hotellet. Lite picknick framför dålig TV, fenomenalt gott vin och en avkopplande dusch. Perfekt eftermiddag efter en hektisk dag, helt klart. Även en perfekt uppladdning inför kvällens stora planer. Gordon Ramsey @ Savoy.

10473456_10152984645803625_6650531110436592260_n

Det kan ju tyckas lite märkligt att ladda inför att äta världens godaste mat med att just äta något annat – men man kan aldrig få för mycket av kulinariska upplevelser. Kvällens dejt var själva vi-är-fortfarande-29-middagen, en kväll av ren och skär lyx. Själva var vi så vackra som vi förmådde och allt gavs vi många blickar där vi sprang gata upp och gata ner för att komma fram till restaurangen. Men vänta här nu, sprang? Varför sprang vi? Well, vad tror ni själva?

Innan vi begav oss från hotellet kollade vi noga upp vart Savoy låg. Inte alls särskilt långt från hotellet, cirka 20 minuters promenad för att vara exakt. Dessutom var det samma promenad vi hade gjort dagen innan så att hitta skulle inte vara några som helst problem. Väl framme där vi trodde att det låg så insåg vi att ”nej, här ligger det faktiskt inte”. Vi ropade på en taxi, han sa åt vilket håll vi skulle ta oss för att få tag i en taxi som gick åt rätt håll och vi i vår tur sprang i exakt den riktningen. Vi sprang. Ni vet, sådär som man gör på film. Alldeles för överklädd med fladdrande långklänning – ja, lite som ett konstverk skulle man kunna säga. Ett konstverk som inte fick tag i någon jävla taxi. Längre bort såg vi en station och vi sprang allt vad vi kunde för att ta oss dit. Vi hade exakt tre minuter på oss att ta oss till restaurangen. Tidsbrist? En aning. Taxichauffören fick sig dock ett väldigt gott skratt när vi förklarade vart vi skulle, självklart, SJÄLVKLART, låg det några hundra meter längre ner på gatan. Bara att fortsätta springa och drunkna i allas blickar. Som resultat kom vi fram alldeles genomsvett med andan i halsen. Smooth.

Restaurangen i sig såg inte alls ut som vi föreställt oss. Det fanns inga likheter what so ever med Gordon Ramsay @ Paris Las Vegas. Vad som däremot fanns var ungefär en servitör per gäst. Intressant. Champagne beställdes in, likaså Beef Wellington (hallå!) och en flarra sagolikt rödvin. Det var säkert inte alls särskilt sagolikt i jämförelse med allt annat de hade i vinkällaren, men jämfört med vad jag vanligtvis köper på bolaget så var det i en helt annan nivå. Beef Wellington smakade precis som vi mindes det, även om jag skulle välja tallriken på Paris any day framför den på Savoy. Kanske mest för att det var lite väl stelt och tillbehören var minst sagt aningen konstiga. En halv vitlök och en matsked rödvinssås? Vi hade visserligen beställt in stuvad blomkål, så det var ju lugnt, men lite konstigt kändes det. Oavsett så blev vi brutalt mätta och bestämde oss för att skippa efterrätt. Trots det så fick vi in ett fat med diverse bakverk och kakor i samband med notan. Najjs.

10394834_10152985485653625_4470896715553606011_n 10556426_10152985487523625_8324290569991972135_n

Efter den fabulösa middagen så begav vi oss till pianobaren. Savoy är tydligen ett av Londons finaste (dyraste) hotell och det märktes. Pianobaren var obeskrivlig. Jag tror heller inte att vare sig jag och Johan kan säga att vi någonsin fått in en nota på närmare 800 kronor för 2 drinkar. Drinkar som i tranbärsjuice och vodka. Vi nöjde oss därmed med varsin drink, let’s not go to crazy va. Oavsett så var det helt klart värt det. Alla verkade ta för givet att vi bodde på hotellet och blev väldigt förvånade när vi sa att vi endast var på besök. Det stod sig klart att vi såg väldigt exklusiva ut, så uppenbarligen hade vi gjort något rätt när vi gjorde oss i ordning. Just ordet exklusiv fick jag höra inte mindre än tre gånger om min långklänning från Lindex. Sweet som fanken. Damer och herrar, det var med andra ord en magisk afton. För er som har missat vad hemligheten med magiska dagar och aftnar är så stavas det C H A M P A G N E. Inte svindyra vodkadrinkar med andra ord. Även om den var rätt tasty.

10325191_10152985491038625_8823401707336507486_n

SÖNDAG. Dagen startade relativt sent, och fort gick det inte. Jag skyller på sängen, den var alldeles för bekväm för att egentligen någonsin vilja lämna. Men, lämna den gjorde vi och begav oss till Starbucks. Efter Starbucks strosade vi omkring och hamnade rätt snart på Jamie Olivers Take Out Italian. Efter torsdagens besök på själva restaurangen så kändes det perfekt att även pröva hans burgare. De såg åtminstone magiska ut. Well, tre tuggor senare och det stod klart att det här med fett och olja inte var någon bristvara i hans burgare. Det bara forsade ur dem och vi kan ju lätt konstatera att alla andra smaker övermannades av detta flott. Besöket blev med andra ord kortvarigt och så mycket mer än tre tuggor togs inte. Dags att istället starta dagen på riktigt.

10505500_10152986918453625_4371792980112911730_n

På denna dags agenda stod nämligen inget mindre än ett besök på Harrods och sedvanligt turistande. Harrods var, med handen på hjärtat, en stor besvikelse. Troligtvis berodde det mestadels på att det var så oerhört med folk att en inte kunde koppla av i två sekunder för att insupa miljön. Det blev bara för mycket. Så värst länge var vi med andra ord inte där, utan vi bestämde oss för att återvända till Regent Street där det var världens party. Traffic Free Sunday tema Fashion stod på agendan. Hela gatan var avstängd för trafik, långa catwalks prydde stora delar av gatan och evenemang av alla dess slag var i rullning. Pimm’s bussen stod även den prydligt parkerad och fröknarna blev minst sagt lyckliga i själen. Inte nog med att man slapp all trafik och kunde gå kors tvärs som man behagade, man fick även lov att dricka sprit inne i dessa lyxiga butiker. Lite skrämmande samtidigt, vem vill spilla ut sin drink inne på exempelvis Burberry? Men ett smart koncept, man är mer benägen att shoppa när det är folkfest, dans och Pimm’s. Johan hittade världens snyggaste kappa på Desigual, jag gjorde en Pinkie Pie (make a bear) till Molli inne på Hamley’s och vi lyxade till det rejält inne på Lush med såväl badbomber som ansiktsmasker. Seneftermiddagen skulle spenderas med SPA-aktivitet. Har man ett badkar i sovrummet så måste ju detta naturligtvis användas. Vi hade med andra ord bestämt oss för att skippa det typiska turistandet. Vi har sett London ur det perspektivet tidigare och det finns så mycket annat man kan göra som är så mycket roligare. Åtminstone när det är folkfest på Regent Street. LOVE it.

10451022_10152367859499232_6263375456004445569_n 10502221_10152986607288625_5844203092511842214_n 10516787_10153007187998625_6781511604762323316_n

Vinglas i plural, guldbomb och doftbomb i badkaret, kladdig ansiktsmask och en himla massa halkande omkring resulterade i en fantastiskt avkopplande seneftermiddag/tidig kväll. På agendan för kvällen stod Hard Rock Café.

10561528_10152987514843625_1609792231327580628_n 10439472_10152987510628625_4461733549263510703_n

Precis som alla andra Hard Rock vi har besökt så var det amazeballz. Vid ankomst fick vi reda på att det var ungefär en timmes kö till att få bord men att vi väldigt gärna fick hänga i baren så länge. Vilket var exakt vad vi gjorde. Mumma för sorken. En Long Island Ice Tea (klart man måste dricka te när man är i England) satt riktigt fint. Alltså, riktigt fint. Tiden bara susade förbi och plötsligt hade vi fått oss ett mysigt bås. Vi beställde in varsin gigantisk köttbit och varsin Hurricane på det. Rödvinet fick med andra ord ge vika för fabulösa (überstora) drinkar denna afton. Det var ungefär här någonstans som det började bli pinsamt. Ni förstår, jag är en sådan där som tycker att det är fruktansvärt pinsamt att skicka tillbaka mat, oavsett hur dåligt det än kan tänkas vara. Men i det här fallet hade jag inget direkt val – under min köttbit låg ett långt jäkla hårstrå och stirrade på mig. Man kan tappa aptiten för betydligt mindre. Så jag bytte köttbiten mot en till drink istället. Det behövdes för att ta sig igenom alla ursäktande samtal som såväl servitörer som någon slags chef kom och levererade. Jag dog lite med andra ord, men notan blev åtminstone billig för oss som kompensation.

10314760_10152988129353625_618508279373949488_n 10505399_10152988083778625_7148862091504213149_n

När man drinkar på Hard Rock kan man betala till en liten summa för att få behålla glasen. Eller rättare sagt få hämta ut nya glas i shoppen bredvid restaurangen. Vi var naturligtvis inte sena att nappa på detta erbjudande, en perfekt gåva till våra karlar. Servitören meddelade när shoppen stängde och strax där innan begav vi oss dit. Det var naturligtvis stängt, så det enda vi kunde göra var att vandra tillbaka till restaurangen för att få glas där istället. Så enkelt hade det säkert kunnat vara, men istället ringde de shoppen som fick öppna upp särskilt för oss. Alltså. Pinsamt. Men tillsammans med blossande kinder och fräcka glas började vi bege oss hemåt till hotellet igen. Lika bra… Lite mer fika på det tillsammans med att packa i ordning allt inför morgondagens avfärd fick avsluta den kvällen.

MÅNDAG. Finns det något mer sorgligt än en hemresedag? Nope. Förmiddagen spenderades med att inta kaffe, frukost och shoppa det sista på Regent Street. Vi upptäckte Mango, and me LOVE. Utcheckningen i sig bjöd på magsår då deras kortmaskin gått sönder, så betalningen för detta lyxiga kalas kunde inte betalas. Vi skulle få tillbaka vår deposition och hotellet skulle få ta del av sin fulla betalning. Paniken växte sig stor – kommer vi att få betala allt detta IGEN? Men icke, det gick naturligtvis att lösa senare under veckan när de fått en ny kortmaskin. Aningen lättade begav vi oss mot Heathrow. Denna gång tänkte vi minsann inte riskera att missa något plan, ty de extra flygbiljetterna hade vi minsann shoppat upp. Istället njöt vi av god mat (vin) på en av flygplatsens fina restauranger och hängde mest omkring tills det var dags för boarding.

Ja, som ni förstår var det en alldeles fenomenal resa. Vi är dock enade i att vi borde ha köpt en tre-dagars biljett till själva festivalen. DET hade varit om något än mer fenomenalt. Oavsett så vet vi ju nu vart vi ska ta med pojkarna och Molli ett annat år. Guilfest utan tvekan. De skulle alla tre avguda det. Så bra var det. Så den stora frågan: borta bra men hemma bäst? Svaret är alltid att bäst är där Molli är.

10366124_10154492791670055_7824407768309718255_n