Just idag är det mycket

Mycket som snurrar, mycket som händer, mycket stress. Så kan man nog sammanfatta min tisdag. Typ ganska så exakt. Det som snurrar mest i mitt huvud är tapeter. Vi måste snart bestämma tapeter, och beställa. För det tar tydligen tid. Det kan ju tyckas vara en simpel utmaning, men kom i flock när ni båda avskyr rosa och står inför utmaningen att välja just rosa tapeter till dotterns rum. Helt omöjligt. Men, efter att ha målat hennes nuvarande rum i mintgrönt är vi skyldiga henne ett rosa rum. På riktigt alltså, hon verkar ha fått men för livet av detta fruktansvärda övertramp av mintgrönt. Det enda hon pratar om är att hon vill ha ett rosa rum i huset så vi kunde gärna inte annat än att gå henne till mötes på denna punkt. Det är en stor omställning hon har framför sig, så om ett rosa rum gör det enklare – why not.

Men låt oss lägga tapeterna åt sidan. I sammanhanget förstår jag inte ens hur jag ens kunde få för mig att skriva om det. Det är en bagatell. Det är verkligen inte därför jag skriver av mig. Det har varit en sådan där riktigt dålig dag idag. Tjaboo, vår 19-åriga leopardgecko som först var Adams, sedan blev mammas och pappas, därefter min och numera är Mollis, har varit sjuk väldigt länge. Det har varit så jobbigt för Molli att se eftersom hon verkligen älskar det där lilla pyret. Lilla, lilla Tjaboo. Trots sina krämpor har han ändå gjort sitt bästa att komma fram till rutan när hon pratar med honom, eller de senaste veckorna åtminstone lyft på huvudet. Idag när jag kom hem gjorde han inte det. Han var helt stilla. För hans skull känns det skönt att denna utdragna process äntligen är över, så att han inte behöver lida. Men alltså. Det suger. Hur man än vrider och vänder på det så har han varit en del av vår familj de senaste åren. För mig har han funnits i 19 år, det är en jäkligt lång tid. Så nej, det är en fruktansvärt sorglig dag idag. För Molli blir det nog som mest jobbigt de kommande dagarna, då han ”flyttar till månen” imorgon. Hon tror för närvarande att han sover, vilar upp sig inför morgondagens flytt. Jag har flyttat in honom i boet så att hon inte märker att han är helt stilla. Vet inte om det är fel gjort, men alltså, nej. Man kan inte snacka död med en treåring. Eller det är klart att man kan, men jag vill inte. Lilla älskade pyre, du kommer bli så saknad.

Annonser

Norra Långgatan 28

Idag slog det mig: jag måste säga upp lägenheten. Det är inte så att jag är helt dum i huvudet, till och med jag förstår att detta husköp innebär att jag måste flytta dit liksom. Det är ju lite själva tanken med detta husköp till att börja med. Det och att det för var dag som går känns mindre och mindre okej att låta vår treåring växa upp mitt emot Systembolaget. Inte för att det är något fel på bolaget, tvärtom, i butiksväg tycker jag att de har det bästa sortimentet som går att finna. De slår alla andra butiker med hästlängder, till och med Indiska som jag har en rejäl crush på. Men alltså, det är de där stammisarna. De som hänger utanför och sådär lagom tills när jag hämtar hem Molls från dagmamman hunnit bli rätt rejält på lyset. Det har blivit mycket bättre, avsevärt bättre, men de är fortfarande där.

När jag minns min barndom så minns jag bestämt inte a-lagarna, ljudet på nätterna från nattklubbar och att lära mig cykla längs en shoppinggata. Jag minns det där lugna och mysiga villakvarteret, med grannar och lek och skoj. Att springa i skogen, bli smutsig och bygga snökojor. Det är också den barndom jag vill att Molli ska minnas. Att köpa hus var därmed ett rätt genomtänkt och rätt så länge efterlängtat beslut. Det har tagit sin tid men vi har hittat vårt hem. Det var just detta som träffade mig likt en käftsmäll i 200km/h idag. För, i all ärlighet, så är den här lägenheten det bästa jag vet med Kalmar. Jag ÄLSKAR den här lägenheten. Det var kärlek vid första ögonkastet och med åren så har jag liksom växt fast. Den är en del av vem jag är. Det liv jag älskar att ha. Och takterrassen! Herregud TAKTERRASSEN! Vår oas, vårt paradis. Det går inte riktigt att ta in att denna lägenhet om några månader inte kommer att vara vårt hem längre. Sjukt orättvist. Det är lite sådär så att jag önskar att jag innan den sista november lyckas snubbla över en sådan där vinstlott som ger mig 25.000 extra i månaden i 25 år så att jag kan behålla lägenheten som typ ett sommarhus. Folk har sommarhus – varför kan då inte vi ha en sommarlya inne i stan? Fullt logiskt om ni frågar mig.

Men ja. Sista november är alltså dagen då jag senast måste säga upp lägenheten. Då jag måste göra slut. Så ja, ni fattar. Innan vi nått det datumet, för att inte tala om innan vi nått februari, så kommer denna blogg att förvandlas till ett enda stort kärleksbrev till denna lägenhet. Vi snackar separationsångest deluxe. Jag har faktiskt bott här i 11 år.

24 timmar senare

Eller ja, nästan ett helt dygn senare åtminstone. Jag kan fortfarande inte smälta det. Jag minns min frustration och min djupa sorg från maj månad när SD kammade hem ett flertal mandat i EU. Jag minns hur jag ifrågasatte siffran 345 391 svenska medborgare som medvetet lagt sin röst på ett främlingsfientligt parti. 345 391 är en piss i Östersjön i jämförelse mot antal individer som i val av riksdag lagt sin röst på exakt samma främlingsfientliga parti.

Hela dagen har passerat i en slags dimma. Jag befinner mig i chock. Säg mig, varför är jag chockad? Det här är igen nyhet, det är ett faktum som vi allt för länge har varit medvetna om. Främlingsfientligheten växer i Sverige. Den växer i samma takt som behovet av vår medmänsklighet ökar. När behovet av vår medmänsklighet behövs som mest. Var tionde röstande svensk har lagt sin röst på SD. Var tionde röstande svensk har lagt sin röst på ett främlingsfientligt parti. Många av er förstår troligtvis inte att ni lagt er röst på ett parti som bäddar för rasism. Många av er förstår troligtvis inte att ni är rasister. Precis lika lite som Tyskland för en himla massa år sedan förstod vad de var. Problemet är att det inte bara är ert problem, det är även mitt problem. Jag lever i detta land förstår ni. Jag försöker uppfostra mitt barn i detta land. Jag försöker med näbbar och klor uppfostra ett framtida barn i detta land. Ett barn som må vara fött i skrivande stund, men inte av mig. Ett barn som inte skulle finnas här om det hade fått stanna där. Ett där jag inte vet vart det är förutom att det inte är här. Ett barn som inte längre är uttalat välkommet av en stor del av vårt lands medborgare. Ett barn som med största sannolikhet inte är välkommet av ett flertal människor som jag känner. Jag vet att SD säger att de vill att vi ska hjälpa på plats. Den hjälpen är utöver att vara rent skitsnack inte värd någonting. Hur många liv kan räddas, eller mer exakt levas, under de situationer som detta handlar om?

Slutsats: Ett flertal människor som finns i vad jag kallar mitt liv har med största sannolikhet röstat på SD. Att hävda att det inte är någon jag känner som röstat SD vore inte bara naivt, det vore urbota korkat. Vi snackar var tioende valsedel i detta land – så säg mig vem som med säkerhet kan säga annat? Säg mig vem som är förskonad från var tionde svensk som gjort detta val?

Jag vet inte vem ni är, jag vet inte ens om jag vill veta. Men vad jag vet, av hela mitt hjärta oavsett vem ni är, är att jag innerligt hoppas att ni en dag befinner er i behov av andras medmänsklighet och möts av er själva. Inte av mig, ty jag skulle ta emot er med öppna armar oavsett. Risken är att jag känner er förstår ni, och jag är alldeles för subjektiv för att kunna göra en objektiv bedömning i den situationen. Jag är alldeles för mycket mig själv för att kunna handla utifrån någon annan princip än den jag tror mest på: medmänsklighet. Oavsett om jag känner er eller inte för den delen. Ni är dock inte värda den. Inte för fem öre. Kom ihåg det. Glöm aldrig det. Inte förrän den dag ni lever och lär medmänsklighet är ni själva värda att möta den. Det må kännas avlägset i ett land som Sverige 2014, men kom ihåg att det kändes lika avlägset i ett Tyskland 1930. I ett Tyskland där en politiker sa att ”judarna är det största hotet i vår tid” (Hitler). Låt oss samtidigt påminnas om att Åkesson i nutid faktiskt uttalat att ”islam är det största hotet i vår tid”. Vad är skillnaden?

Kom heller inte och påstå att världen förändras. Att människan förändras. Skriftspråket kom till världen under antiken, likaså genrerna och de ämnen som behandlas i våra texter och verk. 4000 år av historia och människan har inte förändrats ett dugg. Att komma och tro att vi är bättre än 1930-talets Tyskland är därmed lika korkat som att tro att förintelsen inte existerade till att börja med. Något vi alla, sorgligt nog dock med en del undantag i världen, kan komma överens om att den faktiskt gjorde. Så. Vem kan säga att de inte känner någon som röstat SD? Oavsett vad ni kan och inte kan säga i den frågan: hur gör vi för att stoppa denna främlingsfientliga framväxt?Det är vad jag vill veta. Det är vad jag vill kämpa för.

Med en fruktansvärd klump i magen…

…går jag nu och lägger mig. När jag vaknade i morse var jag inställd på att jag skulle gå och lägga mig med vetskapen om att Sverige röstat in en vänsterstark regering. Tycka vad man vill om det, och tro mig – jag tycker en hel jävla del om just det och denna oförberedda nya regering, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag tar en vänsterstyrd regering ANY DAY framför ett Sverige där ett främlingsfientligt parti är det tredje största. Vad vi behöver är ett enat land, vad vi behöver är ett land där vänster och höger och allt där emellan går samman i kampen mot främlingsfientlighet. Ett land där vi vågar ta tag i de frågor, oavsett hur obekväma de än är, som uppenbarligen resulterat i att ett främlingsfientligt parti är vårt lands tredje största parti.

Grattis Sverige, ni har nämligen precis röstat in ett parti på tredjeplats som mer eller mindre varannan dag hamnar i klaveret med tydlig rasism, obefintlig medmänsklighet och Hitler-retorik. Det är ingen skillnad på ”judarna är det största hotet i vår tid” (Hitler) mot ”islam är det största hotet i vår tid” (Åkesson). Exakt samma mening, exakt samma religionsförtryck. Enda skillnaden ligger i religionen som förtrycket avser. Jag har ofta tackat min lyckliga stjärna för att 40-talets Tyskland inte är en plats där jag behövt uppfostra mitt barn. Med det sagt, 2010-talets Sverige är inte ett plats där jag tackar min lyckliga stjärna för att få uppfostra mitt barn. För varje val som går verkar vi hamna just närmare detta 40-talets Tyskland. Det är skamligt.

Avslutningsvis: tack Reinfeldt. Tack för att du håller ditt ord. Tack för att du imorgon lämnar in din och regeringens avskedsansökan. Tack för att du inte avvaktar. Tack för att du ser förlusten i vitögat och samtidigt slår ett slag för kampen mot främlingsfientlighet. Tack för att du stått upp för dina värderingar, tack för att du in i det sista gör just detta. Måtte dina efterträdare, såväl inom moderaterna som partiledare som Löfven som statsminister, leva upp till just detta.

En obeskrivligt underbar känsla

Det här är en dag jag vill minnas. Oavsett hur det går, oavsett vad som blir, så är det här en dag jag vill minnas. Rättare sagt: en känsla jag vill minnas. Jag vet vart jag är på väg. Oavsett om det blir snart eller om det tar sin tid, nu vet jag. Det om något är en känsla värd att minnas. Ni vet, den där känslan av att det bara känns rätt. Så jävla självklart. Så rätt.