Är det verkligen värt det?

Molli var inte så värst många veckor gammal i magen när jag för första gången blev tilldelad ”domen”. Ni heltidsarbetande mammor vet säkert vad jag menar. Domen som i att man som kvinna efter det att barnet är fött naturligtvis inte kan gå tillbaka och arbeta heltid. Okej om man vill komma tillbaka till jobbet på deltid, (naturligtvis) för barnets skull så att de får socialisera några timmar i veckan på förskolan. Det accepteras. Det är okej. Att komma tillbaka på heltid däremot, det är ett beslut som faktiskt måste ifrågasättas och påpekas och vridas och vändas på.

  • Är det verkligen värt det? Jag vet inte hur många gånger jag i ärlighetens namn fått den frågan. Vad är värt vad undrar jag då? Jag förstår faktiskt inte frågan.
  • Vilken underbar man du har som ställer upp på det sättet. Ett minst lika vanligt konstaterande som ovanstående fråga. På vilket sätt ställer han upp? Jag vet att min man är fantastisk och stöttar mig, precis som jag stöttar honom och anser mig vara minst lika fantastisk tillbaka oavsett vad det handlar om.
  • Vad duktig han är som har så fin hand med Molli. Och så snäll han är som ställer upp när du jobbar kväll! Ställer upp på vad? Tar hand om och uppfostrar sitt barn menar ni? Agerar som en förälder?
  • Ett barn behöver sin mamma, det är ju vad ditt jobb är. Ett barn behöver båda sina föräldrar. Det är lika mycket mitt jobb som Tomas jobb att vara föräldrar. Ett barn behöver dessutom mat på bordet, kläder som passar och goda förebilder i sitt liv.

Ni får ursäkta, men jag är så fruktansvärt förbannad på detta att det liksom lite kokat över hos mig. Det är inte som att jag skickat iväg mitt barn på internat, hon spenderar för bövelen max 8 timmar om dagen hos sin dagmamma fyra dagar i veckan. En dag i veckan är hon ledig alternativt går några enstaka timmar som vi inte fått att gå ihop. Hennes vakna timmar i hemmet spenderas tillsammans med mig och Tomas. Det är en helig tid. En tid då vare sig jag eller Tomas jobbar. Ibland måste någon av oss göra just detta, exempelvis när det är dags för utvecklingssamtal eller kvällsreportage, men då är ju den andre av oss med just Molli istället. Att formulera det som att Tomas gör mig en björntjänst som tillåter mig att arbeta är fullkomligt absurt. Är det inte lika mycket hans ansvar att vara förälder?

Att hon behöver mig i sitt liv är lika självklart som att jag behöver henne i mitt liv. Mitt val av att vara heltidsarbetande småbarnsförälder är inte grundat i ett minskat behov hos vare sig mig eller Molli. Det är heller inte grundat i att jag ska ha någon slags make som står ut med eller tillåter mig detta. Även om vi skulle ha en sådan ekonomi som tillät mig att vara deltidsarbetande, föräldraledig eller hemmafru så är det ett val jag inte skulle ha gjort. Jag vill arbeta. Jag tror att det är bra för Molli att jag arbetar. Dels för att jag mår bra av det, dels för att det är viktigt att hon växer upp under förhållanden där det inte görs olika på män och kvinnors förutsättningar eller möjligheter. Goda förebilder med andra ord. Synen på vad en god förebild är skiljer sig naturligtvis åt människor emellan. Men en god förebild i min mening är ingen som ger upp sig själv bara för att en utdaterad norm en gång sa så. Kvinnor som väljer att deltidsarbeta, vara föäldralediga eller vara hemmafruar är också goda förebilder – förutsatt att detta är baserat på vad de själva önskar sig och inte vad samhället säger till dem att göra. Eller ger dem dåligt samvete till att göra.

Det är just det där dåliga samvetet som gör mig så förbannad. Det där påtvingade dåliga samvetet som jag inte anser mig vara det minsta förtjänt av. I själva verket är jag motsatsen till förtjänt av det. Jag är, enligt mig själv, den bästa version av mig själv jag kan vara. Jag har mål i livet och jag jobbar stenhårt för att få dessa uppfyllda. Tro fan inte att det är enkelt som småbarnsförälder. Jag sover dåligt, jag tänker konstant på hur det är med mitt barn; fick hon med sig rätt jacka? Har hon verkligen sovit bra? Vad får de till lunch idag och kommer hon att äta? Mår hon bra? Har hon roligt? Behöver hon något och hur var det nu med de där skorna, behöver vi köpa nya kanske? Kom jag ihåg att säga till dagmamman att… Allt detta ska jongleras samtidigt som jag ska vara mitt bästa jag på jobbet. Allt som har med jobbet att göra ska vidare jongleras samtidigt som jag ska vara den bästa mamman för mitt barn. Det dåliga samvetet att inte alltid känna att man räcker till eller man stressar för mycket FINNS redan där. Tro mig, det är något man skapar åt sig själv. Så nej, jag behöver inte till på köpet bli påtvingad ytterligare dåligt samvete.

Men vet ni vad? Det här är inte enkelt för någon förälder, oavsett könstillhörighet. Men enligt min erfarenhet är det en stor skillnad när det kommer till det påtvingade dåliga samvetet och det eviga ifrågasättandet. Det är bara mammor som ifrågasätts, nedvärderas och tvingas på ytterligare dåligt samvete medan deras karlar hyllas för sina ställa-upp-fasoner och förmåga att leka med sina barn. Hyllas för sin förmåga att vara förälder. Är inte det egentligen också fruktansvärt nedvärderande? Att hylla någon för att de klarar av något som enligt dem själva är självklart? Jag tycker på riktigt synd om min man när han får dessa kommentarer eftersom det så tydligt framkommer att det inte är något som förväntas av honom. Något man inte tror eftersom han just råkar vara av det manliga könet. Vad är detta om? Varför beter vi oss på det här sättet? Är det verkligen dessa könsroller vi vill att våra barn ska fostras in i?

Avslutningsvis. När jag i somras fick en tjänst som förstelärare på min skola blev jag överlycklig. Det betydde för mig att jag uppenbarligen är rätt grym på vad jag gör ändå. Att jag på något sätt lyckas med den här jongleringen. För när jag tittar på mitt barn så vet jag att hon är lycklig. Hon mår bra. Trots att hennes morsa jobbar heltid. För mig var detta något att fira, en prestation jag egentligen var stolt över. Men vet ni vad? Man får inte lov att vara det som heltidsarbetande morsa. Från flera håll fick jag kommentarer som Kommer du verkligen reda ut det? Har du verkligen tid för det också? Kommer det verkligen att vara värt det? Men oj, hur mycket extra har du inte jobbat då för att få det? Så var det med den firarglädjen. För let’s face it – du ska fan inte fira att du är duktig på ditt jobb för det är enkom att fira att du valt bort ditt barn. Ett barn som behöver dig, för det är vad som är ditt jobb. Glöm aldrig det ni heltidsarbetande mammor – ert jobb är att vara hemma med era barn och om ni ändå väljer att ha ett annat arbete utöver det – se då till att inte vara särskilt bra på det. För det, det är inte okej under några omständigheter.

…och kom inte ens på tanken att arbeta mer än heltid. Då hamnar du i ”Hall of Fame” över dåliga morsor. Skit samma vad anledningen till det hela är, du blir oavsett direktkvalificerad till denna mörka grotta. Grottan som vaktas av gråtande barn och kärringar i rutiga kjolar som skriker på dig över hur kass som förälder du är. Eller rättare sagt mässar Är det verkligen värt det? Är det verkligen värt det? Är det verkligen värt det? Allt detta medan din man sitter hemma och är BARNVAKT för ditt barn. För det är vad han är, han är barnvakt. Han uppfostrar inte sitt barn eller så.

Annonser

Okej, just nu är det lite mycket.

Det har varit väldigt mycket, och just nu fortsätter det att vara väldigt mycket. Alla har ju sådana där perioder då det är lite mer än vanligt, då det börjar kännas som för mycket. Viktigt är då att sänka tempot och helt enkelt bara återhämta sig. Hösten är ingen optimal period för det. Det finns ingen som helst möjlighet att bara ta det lugnt, slappna av och göra absolut ingenting. Med absolut ingenting menar jag inte att halvdö i soffan, med absolut ingenting menar jag helt vardagliga saker och äventyr. En sväng till lekparken, badhuset eller något annat skoj. Något som får lov att ta tid för att det inte finns några andra tider att passa. Ni vet, sådär göra vad man vill när man vill hur länge man vill. En sådan helg vill jag ha. Men det är svårt just på hösten. Hösten kännetecknas som alltid av att vardagarna är det som bidrar med lugn. Helgerna är kaos och alldeles för få för att hinna med allt det man vill och allt det man behöver.

Missförstå mig rätt, jag har mycket mig själv att skylla i det här. Jag kan ju faktiskt välja att planera helgerna annorlunda tillsammans med maken. Vi måste inte göra ditt eller datt, åka hit eller dit, träffa piff eller puff – men vi vill. Det finns inte en helg som jag inte längtar till – alla kommer att bli helt fenomenala. Men det kommer kräva energi som jag för närvarande har lite svagt om. Det har varit några omtumlande veckor, allt gick bra, men istället för att stanna upp och bara ta det lugnt (vardag) drog jag på två dagars konferens och har sedan dess slitit med att jobba ikapp de 16 timmar som liksom försvann i planeringen. Jag är fortfarande inte helt i fas, men jag jobbar på det. I helgen ska vi iväg, helgen efter det ska jag iväg och helgen efter det ska jag och Molli iväg. Tre sjukt roliga helger, tre helger då det kommer att bli svårt att motivera sig själv till att smita undan för ett par timmars jobb. Vad som finns planerat den fjärde helgen vågar jag inte ens tänka på. Vad det än är så kommer det garanterat att vara sjukt kul.

Att skriva ett sådant här klagoinlägg är säkert alldeles för personligt. Men det är okej. Det här är en känsla jag vill minnas. Jag vill minnas den dag jag satte mig ner i soffan och sa till mig själv att det är dags att sänka hastigheten en aning. Dagen då jag faktiskt övertalade mig själv att det är okej att inte vara helt i fas. För er som verkligen känner mig så vet ni att det är stort. Det är faktiskt sjukt stort för att vara mig. Så låt oss minnas denna stund. Stunden innebär inte att jag kommer propsa på annorlunda planerade helger, stunden innebär snarare att jag kommer propsa på att helgerna ska planeras precis så som de gjorts. Vad som ska planeras annorlunda är hur mycket jobb jag ska ta för mig de kommande tre-fyra veckorna. Förslagsvis våga säga ”nej, jag hinner faktiskt inte det”. Helger är till för att njuta av – inte ha dåligt samvete av det jobb man inte får gjort. Särskilt när det är jobb som man skapat åt sig själv för att det vore optimalt att ligga trettiofyra steg framför. Så ja, det här är dagen när jag insåg att mitt ”inte-i-fas” kanske inte egentligen betyder ”inte-i-fas” utan snarare ”inte-där-Frida-vill-ska-vara-i-fas”. Påminn mig gärna om detta om tre dagar då jag glömt bort denna insikt. Eller imorgon, har en känsla av att den kan komma att bli rätt kortvarig. Nåväl, jag hade den åtminstone ikväll.

Där står ett hus!

Jag har lite svårt att förstå det, men ja, där står ett hus på vår kommande adress. För några veckor sedan var där bara jord och ett stort hål, några veckor dessförinnan var där bara en väldigt ovårdad skogstomt. Helt sjukt vad fort det går. Förra söndagen stod helt plötsligt ett hus uppställt på tomten, inte alls vad vi förväntade oss när vi skulle köra förbi lite snabbt. Det är hur häftigt som helst. Lite läskigt är det också, okej, mycket. Men mest häftigt. Väldigt svårt att ta in allting men nu börjar jag känna på riktigt att jag längtar. Det är inte längre med panik och sorg jag tänker på den dag jag ska lämna den här lägenheten, helt ärlig känner jag mig rätt färdig. Vi får väl se hur länge den känslan stannar, imorgon kommer första spekulanten på lägenheten på visning. Vem vet, jag kanske får psykbryt och målar fan på väggen.