2014 -året som gått

2014 inleddes med att säga hejdå till ett riktigt dåligt 2013. Det var väl egentligen inte det att året var dåligt, det var mest bara så jävla sorgligt. Fyllt av finala avsked vi inte alls var redo att ta. Men så är livet, enkom till låns. 2014 har också fört med sig finala avslut då vår lilla älskling Tjaboo flyttade till månen. En sorg som känts tung framför allt hos den lilla i familjen.

I övrigt har det varit ett fenomenalt jävla bra år. Troligtvis det bästa hittills i mitt liv om man ska räkna stora och bra händelser. Kreta, London, förstelärartjänst, husköp och nyheten om ett aprilbarn inom familjen. Den egenvalda bör tilläggas så att syskon inte rings ner av nyfikna och chockade släktingar. Så vitt vi vet är de i nuläget obefruktade. Men i april föds alltså en liten och det är det bästa jag fått höra under hela 2014. Att vi blev beviljade banklån till husköpet var den nästbästa nyheten och på tredje plats hittas förstelärartjänsten. Ni hör ju själva. Ett sjukt bra år.

Alla dagar med Molli är bra dagar. Inte som i att de är rosa och underbara, nejdå ungen är ibland till salu, men det är sjukt häftigt att vara förälder. Se henne utvecklas och ta sig an världen. Under 2014 har en färgsprakande, generös, empatisk och underhållande personlighet trätt fram. Det vackraste barnet, det är mitt barn. Jag är så stolt över henne att det ofta känns som att jag är nära att explodera av just den känslan. Stolthet. Som när hon lärde sig bokstäver under våren. Som när hon skrev sitt eget namn i somras. Som när hon numera kan skriva såväl sitt eget som flera andras. Tre år gammal och redan svensklärarens favoritelev.

Låt oss hoppas att 2015 blir minst lika bra, vilket jag är säker på att det gör. Det ska om inte annat firas in med riktigt god champagne. Det går inte att inleda ett nytt år på ett bättre sätt. Champagne är i särklass det godaste som finns.

Annonser

Visst är det juletider.

Feber, förkylning, magsjuka och en sinnessjuk hög av jobb. Finns det ett bättre sätt att inleda jullovet på månne? Skulle inte tro det. Vore om inte annat jäkligt dumt att byta ut en sådan väletablerad tradition. Dessutom blir man tokduktig på att hantera nässpray av olika typer. Får väl erkänna att jag fortfarande har lite svårigheter med menthol, men ge mig ett par dagar till så är vi garanterat oskiljaktiga. Lite som det där med värktabletter. Jag har varit sjukt duktig och hållit mig till en alvedon här och var, men i morgon blir det banne mig en tur till apoteket för att återförenas med ipren.

Det viktiga är att dottern är på bättringsvägen. Minnena från julen för två år sedan då vi tävlade i kapp om vem som kunde spy mest, well, det är något jag ogärna vill återuppleva igen. I år är en jäkligt viktig jul. Molli ska ge sina nappar till tomten. Det är något vi har förberett väldigt länge och det är viktigt att hon är i så bra balans som möjligt för detta. Det kommer att bli jobbigt nog som det är. Den stora frågan är väl för vem det kommer att bli jobbigast. Jag har bölat flera nätter i rad över det hela. Kan dock vara en biverkan av feberdimman, hur eller hur har det lipats. Min lilla tjej börjar bli stor.

God Jul & Gott Nytt År

IMG_0472

Jul, jul, strålande jul.

Nja, det är nog snarare glansen från svetten av stressen här hemma som strålar. Om nu något strålar. Visserligen skiner det om ljusstakar, granar och annat som hör säsongen till men vidare strålande känns det nog inte. Det finns ingen snö till att börja med. Typiskt dåligt när det närmar sig december. Det är flyttkartonger precis överallt. Inte för att de direkt syns, men jag vet att de finns och självklart bli jag därmed störd. Flyttkartonger symboliserar oordning i min värld vilket är något som stressar halvt ihjäl mig. Jag försöker hänga mig fast vid att det faktiskt är jullov snart. Bara några dagar kvar och så är jag åtminstone ledig från ett av mina jobb. Det är skönt. Tråkigt nog är det sjukt mycket att göra på det andra så jag antar att det där med julledighet inte riktigt kommer att bli av, i år heller. Jag vet att det är jag själv som valt att ha det så, men vet ni vad? Ibland har man faktiskt rätt att klaga över även sådana saker som man har valt själv. För även det kan vara lite jobbigt. Åtminstone såhär i julstressen då allt man vill göra är att åka pulka, äta bullar och dricka varm choklad. Fast det är sant, det är ju inte direkt den minimerade ledighetens fel – det är ju den obefintliga snöns fel ju! Se där. Nu känns det genast mycket bättre. Hoho.

Jag har åtminstone kommit till ett mycket viktigt beslut. Jag tänker aldrig flytta igen. Ever. Förutom den gång vi flyttar tillbaka till Kvarnholmen förstås om en herrans massa år. När vi är gamla och grå. Det är viktigt att ha mål i livet, och det är ett av mina. Men fram tills dess tänker jag faktiskt inte flytta igen. Jag vägrar. Nåväl. Nu ska jag ta och jobba några timmar till, därefter ska jag banne mig ta ett glas rött och packa en kartong eller två. Det är enda fördelen med att flyttpacka – rödvinet.

STORT paket på posten

Sjukt stort paket kan tilläggas. Inte helt lätt att kånka hem en 15 kilo tung brevlåda otympligt paketerad på barnvagnen, men hey, jag och Molli fixade det hela galant. Floder gräts och blickar gavs men hem kom vi minsann, helskinnade dessutom. Molli var trots allt väldigt nyfiken på vad som var i det stora paketet, även om hon var skitförbannad över att detta något stulit hennes vagn. Väl hemma och uppe för trapporna svalnade intresset när hon insåg att det inte var ett direkt roligt paket. Jag tog fram och visade henne skylten som ska sitta på brevlådan och möttes som resultat av fnys och den evigt återkommande frågan ”Vart är min glass mamma?!”. Jag hade naturligtvis längs vägen lovat henne glass om hon slutade att skrika och gråta så vansinnigt högljutt. Glassen var dock slut, ni förstår därmed att glasslöften är något jag ofta slänger ur mig, och ungen blev vansinnig och hällde ut ett paket blåbär över golvet som hämnd. Hon skyllde på att paketet var öppet så att det inte var hennes fel, för att hon är ett snällt barn. Ett snällt barn som inte får någon glass av sin elaka mamma. ”Du hade fel mamma, det fanns ingen glass. Jag har ätit upp den redan. Du ljugade mamma”.

Ett päron senare och lite pyssel så var vi vänner igen. När pappan i familjen kom hem packades hela brevlådan upp och det konstaterades att den är vrålläcker. På riktigt alltså. Vanligtvis är postlådor väldigt fula och väldigt likadana. Tack vare ett fräsigt färgval behöver jag framöver inte känna mig fullt ut lika boende i en Svensson Svensson film. Idag är med andra ord en av de där dagarna jag verkligen ser fram emot att flytta till huset. Kommer bli grymt coolt att få hämta post i den däringa plåtlådan. Jag har varit fast med en plastig grön i 11 år, det är på tiden att jag får mig en update till plåtlandet. Bäst av allt: dottern gav den nya postlådan tummen upp. Det gjorde inget att den fått åka vagnen istället för henne.

Lagom till läggdags kom hon dock ihåg att jag är en hemsk mamma och spenderade kommande halvtimme med att utförligt förklara för mig att hon älskar sin pappa mer än sin mamma. Hon nöjde sig inte heller med att bara konstatera detta faktum, nejdå, hon gav sig på en detaljrik förklaring till varför hon älskar pappa mest. Efter pappa kom kompisen Ellen. Därefter ringade hon in typ hela släkten och alla vänner och sist, men inte minst antar jag eftersom min ”stora gosiga mage” också kom på tal, kom alltså jag. Hon har inte lärt sig ordet minst ännu, men det var kontentan av utläggningen. På frågan varför framkom det att jag köper tråkiga saker, tar för många kort och ljuger om glass och den nya ödlan som aldrig kommer. Han bor säkert också på månen med Tjaboo och en sak är då säker – man kan faktiskt inte bo på månen så det har jag också ljugit om. Jag har gett bort honom. Det kändes inte som rätt läge att förklara att han ligger död i frysen.

Klagomuren

Jag borde troligtvis byta namn på bloggen till just klagomuren. Det är ju i själva verket det enda jag tycks använda den till. Nu är Frida bitter igen så ojsan, där kom visst ett till sådan där argt och frustrerat inlägg. För er som läser i hopp om livstecken från dottern kan jag meddela att hon lever, frodas och mår bra. Växer gör hon också, på såväl längd som bredd. Hade det inte varit för den nyfunna självständigheten och leka-själv-med-stängd-dörr-fasonerna hade jag nog gett henne betyget A+. Men så länge hon envisas med att hon inte behöver mig så får hon bli utan plusset.

Livet på Norra Långgatan är bättre än någonsin och på frågan hur mycket jag älskar min lägenhet är svaret: som aldrig förr. Banankartonger har jag packat i plural men lyckats gömma undan väl. På så sätt kan man låtsas att den stundande flytten inte existerar. Missförstå mig rätt, de flesta dagar vill jag faktiskt flytta till det där huset som vi ändå har köpt. Det är min separationsångest som ställer till det så in i bövelen för mig. Var och varann dag kommer jag på mig själv med att böla över helt onödiga ting. Ikväll handlade det om träden utanför sovrummet. Nu är de kala och inte mycket för världen, men de månader de grönskar bjuder de på världens grönaste och skönaste utsikt. Jag kommer inte att få se det igen. Visst, jag kommer få se dem grönska till sig igen. De står ju för tusan på en allmän gata inne på Kvarnholmen. Men jag kommer inte få se dem från mitt sovrumsfönster och det är en rätt så väsentlig skillnad. Jag kommer visserligen att ha ett eget träd, men det lär ju ta typ 20 år innan det ens kan försöka se sådär mäktigt ut.

Att jag idag ordnat med elavtal, sophämtning, tv, telefoni och bredband gör mig inte direkt muntrare. Det är sjukt dyrt att slänga sopor ska ni veta. Då ska vi inte ens tala om vad det kostar med vatten. Herre min skapare, där snackar vi en rejäl omställning. Hejdå långa och varma och underbara duschtillfällen. Hej snabba, kalla och fruktansvärda bli ren så fort det bara går duschtillfällen. Som om inte det vore droppen över i:et, vad vet jag om ved? På riktigt alltså? Vart köper man det? Hur gör man för att inte elda upp sitt eget hus? Hur vet man hur mycket man ska elda och hur mycket man ska låta det där vita skåpet stå för gällande värme? Här hade det ju faktiskt suttit rätt bra om jag till att börja med ens visste vad det vita skåpet var för typ av uppvärmning. Jag har både hört och läst det flera gånger men det fastnar liksom inte. Det är som hebreiska för mig.

Upptäckten av att Telia dessutom är den enda leverantören av tv och bredband gjorde mig till på köpet inte direkt glad. Det är inget fel på Telia, förutom att de är värdelösa. Till mitt försvar visste jag inte detta innan jag ringde, men jag fick lära mig ett och annat under samtalets gång. Exempelvis kan de inte leverera den hastighet på bredbandet som jag behöver för att kunna utföra mitt jobb så smärtfritt som möjligt. Telefonisten var dock supergullig och sa att jag kunde få pröva det i 30 dagar, och om jag inte ville ha det så kunde jag säga upp det. När jag informerade om att de ju var de enda leverantörerna så menade han i sin tur då på att jag vunnit storvinsten. För det lilla de kan erbjuda är ju faktiskt grymt bra i jämförelse med ingenting. Sant. Du har en poäng. Jag skulle dock inte kalla det storvinst. Lika lite som jag skulle kalla vårt nya kanalpaket på TV’n som hälften så bra som det vi har i dag. Det är dock lite dyrare i alla fall. Tack Telia, ni lyckas med att erbjuda mindre för mer pengar. Jag gillar er. Särskilt tack vill jag också ge er för att ni tvingar på mig hemtelefoni. Jag kan ta bredbandet och kanalutbytet, men hemtelefoni? Ser jag ut som en sådan människa som vill ha en hemtelefon som prydnad i hallen? Seriöst? Nej, jag skulle inte tro det.

Imorgon är dock en ny dag. Då ska jag kirra med vatten och barnomsorg. Vattnet är säkert lika enkelt som el och sopor, men barnomsorgen är knivigare. Vi kommer inte att flytta Molli från hennes dagmamma detta läsår och förhoppningsvis inte överhuvudtaget. Men, efter detta läsår återstår endast ett till innan det är dags för fem-årsgruppen. Kommer hon att få följa med sin kompis från dagmamman till Lindö eller tvingas hon byta till det område vi då kommer att tillhöra? Om hon inte får följa med till Lindö är det naturligtvis bäst att omplacera henne redan efter sommaren. Men det är inte bara det, det rör även hennes extradagis. Just nu ligger hennes extradagis långt ut på söder, vilket är rätt osmidigt redan nu och kommer att bli osmidigheternas osmidighet när vi väl har flyttat. Går det att ha extradagis i närheten av där vi bor istället? I så fall skulle det ju vara ett bra sätt att fasa över henne så att hon är lite inne i gruppen redan innan sommaren. Om hon nu måste gå i fem-årsgrupp där vi bor vill säga. Ni fattar. Mitt huvud är ett enda stort frågetecken och det enda jag vet med säkerhet är att det här med att flytta inte riktigt är min grej. Det går inte ihop med min personlighet.

Just det. Något annat jag numer vet med säkerhet är att jag inte tycker om Telia. Det visste jag exempelvis inte när jag vaknade idag. Se där. Man lär sig något nytt varje dag.