Flyttkaos

Ordning, reda och jävligt städat är receptet för en lugn själ. Addera ett totalt klotter av fenomenala och betydelsefulla prylar tjocksmock överallt och ni har det som gör mig lycklig. Jag vet, så jävla ytligt att man kan få lust att kräkas. Men det är så jag är, det är den jag är. Jag älskar att omge mig av saker som gör mig lycklig. Jag har inget emot människor som gör mig lycklig, det fungerar förmodligen bättre. Men de tu i kombination är svårslaget. Att bo i renoverings- och flyttkaos däremot, det suger.

Det har varit ett par hårda månader för mig. De senaste veckorna har varit desto värre. Mycket som inte fallit på plats där det borde och en jäkligt stor mängd frågetecken kombinerat med småbarn och två jobb. Det är och har varit förargligt. Men vi överlever. Jag överlever. Min överlevnadsstatus medför dock inte att jag på något sätt uppskattar eller blir tillfreds av att omge mig av totalt kaos med kala väggar och flyttkartonger här och var. Jävla skit att vi var tvungna att renovera två väggar, annars hade de kunnat vara perfekt fyllda i åtminstone två veckor till. Men det är ju just det. Varje ledig stund måste spenderas med att packa ner hemmet. Kombinationen av terminsstart och två jobb lämnar inte riktigt varje kväll och helg som ledig. På ett sätt är det till och med rätt skönt att få saker gjorda på ”mitt” sätt. Ni vet, nitiskt organiserat in i detalj. Men på det andra sättet suger det eftersom jag dagligen i mitt hav av flyttkartonger tvingas leva i flyttkaos. Jag hatar flyttkaos. Har ni någon aning om hur förbannat svårt det är att hålla det rent och anständigt när det ska flyttas? Och nej, det är inte särskilt inredningsvänligt att ha kartonger staplade längs väggarna. Det är skitfult och ett recept på damm. Vem bestämde att flyttkartonger ska vara beiga? Beige är så jävla beige. Jag avskyr dessutom damm. Något beige tenderar att såväl samla på som matcha.

Men. Det är inte mycket kvar nu. Det är inte mycket mer jag kan packa ner förrän det verkligen brinner i buskarna. Visst, jag skulle kunna rensa resterande väggar från konst och fotografier, men det känns bara skamlöst. Ett steg i taget. Och det där steget om dagen har ikväll genererat i tre flyttlådor och två banankartonger. Det har även för en minut eller två fått mig att betvivla hur mycket böcker man egentligen behöver. Var lugna, andas, vi kom fram till att man troligtvis behöver fler böcker än vad vi har. Faktum kvarstår, övervåningen i huset ska ändå bli ett bibliotek. För er som anser att det är typiskt 1800-tal med bibliotek, well, ni är officiellt uträknade från vår bekantskapskrets. För det första skrevs den bästa litteraturen under 1800-talet, för detta andra har ni helt klart missförstått hela livet. Livet är en resa med underbara klassiker, långa samtal in på småtimmarna, schäslonger och rödvin. Avslutningsvis, ge mig en rosa jävla flyttkartong.

Annonser