Jakten på perfektion

Okej, jag behöver egentligen inte perfektion. Jag behöver känslan av att vara färdig. Det känns redan som hemma, men det är så långt ifrån färdigt som tänkbart vilket inte riktigt går ihop med min personlighet. Jag behöver ha saker färdiga helst dagen innan jag kommit på att det är så jag vill ha det. Nu handlar det lite om jakten på den perfekta fåtöljen och mattan till vardagsrummet. Därefter kommer jag att vara relativt nära känslan av att vara färdig just där. Men det är så sabla många fler rum så jag inser att det kommer att ta tid. Hur man än vrider och vänder på det så är det som var perfekt där inte perfekt här. Jag menar såklart lägenheten. Den där platsen som äger en stor bit av min själ som vi nu försöker städa bort.

Har ni hört talas om att flyttstäda? Det suger. Särskilt om man är pedantiskt lagd. Det är klart att det rent objektivt sett är mindre som behöver städas för att det per automatik är rent men nej. Vad som är vardags-rent är inte flyttstäd-rent. Jag borde inte få lov att flyttstäda. Om man ser det från den ljusa sidan kommer de nya hyresgästerna dock få äran att flytta in i ett kliniskt rent hem. Frågan är väl snarare hur många veckor det kommer att kräva att vädra ut doften av högst skadliga och frätande rengöringsmedel?

Kanske kommer det att kännas mer färdigt när lägenheten väl är överlämnad? Oavsett så är jag vansinnigt lycklig över hur hemma huset känns. Jag skulle inte byta det mot något i världen, vilket säger precis allt. Jag har hittat ett nytt hem, och det är verkligen hem. Det betyder inte att jag uppskattar kollektivtrafiken som medföljer, men det är värt det. Ni skulle se huset, det är skitsnyggt. Lite så att man får ont i ögonen.

Annonser

På plats i huset

Det är så sant som det är sagt, vi är nämligen husägare nu. Inne i tvättstugan ligger en otroligt stor bunt papper som måste läsas igenom. Ni vet, manualer för allt (verkligen ALLT) i huset. Att säga att vi kommit i ordning vore tidernas största lögn, det är faktiskt rejält med kaos som är rådande. Jag är inte helt tillfreds med detta kaos men samtidigt känns det okej. Jag är tillfreds med huset. Efter att ha bölat och hukat ur mig elva år av minnen i fredags så var jag märkligt och oväntat färdig med lägenheten. När jag vaknade på morgonen så ville jag hem, hem till huset.

Molli älskar sitt nya rum och allt annat med huset. Det känns skönt. Hon sover även som en stock. På riktigt alltså. Mitt barn sover. Det har inte hänt sedan hon föddes. En natt utan minst fyra-fem vakna perioder och en jäkla massa twist and turnes har inte existerat på snart fyra år och vi har helt enkelt accepterat att det är så det är för oss. Det är klart att jag ofta velat slå till folk på käften som skryter (berättar) om sina sovande barn, men jag har behärskat mig och låtit bli. Ni vet, påmint mig själv om att det inte är ett särskilt trevligt eller politiskt korrekt agerande. Nu har däremot min unge sovit sig igenom tre nätter med endast ett uppvaknande per natt. ETT! Ett kort för toabesök eller välling. Alltså, det är sjukt. Jag känner på riktigt hur delar av min hjärna som jag trodde för alltid var förlorade börjar komma tillbaka. Så vad beror detta på? Troligtvis tystnaden. Det är läskigt tyst här. Verkligen tyst. Jag visste nog knappt vad tystnad var förut. Jag trodde inte att det var så mycket ljud inne i stan, men ack så fel jag hade. Det är inte så tystnad låter, tystnad låter inte alls. Bra skit helt enkelt.

I Bid Thee Farewell

Ni vet det där sista avsnittet av Vänner? När alla vänner samlas i köket, gråter lite och placerar sina nycklar på köksbänken? Det är en scen som liksom etsat sig fast på min näthinna. Avsnittet var inte bara sorgligt för att det var det sista avsnittet, avsnittet var sorgligt för att de lämnar lägenheten bakom sig. Den självklara platsen för dem alla. Den där platsen som betytt mycket för så många människor. Jag kommer ihåg det avsnittet just för att min reaktion där och då var ”Jag kommer dö om jag någonsin måste skiljas från denna lägenhet”. Det är inte bara en lägenhet, det är en del av mig själv. Som Phia så vackert beskrev det: en underbar plats där underbara minnen trängs med minnen som smärtar, precis som det ska vara.

Det är heller inte bara min lägenhet, det är så många andras. Den har under de elva år jag bott här varit ett hem för många andra människor, en plats där man alltid varit välkommen såväl korta som långa perioder beroende på hur livet har sett ut. Det är en plats där många av oss på något sätt vuxit upp till de individer vi är idag. Så många minnen. Det är också det som gör att det fortfarande är ett hem för oss alla, även om det bara är vi Löwemosar som bott här de senaste åren. Det är ingenting vi någonsin kommer att kunna återskapa. Jag tror det är främst därför som det är så svårt för mig att säga farväl. Det känns som att jag säger farväl till det vackraste jag har. Inte bara lägenheten i sig, även om vi alla kan enas om att den är döläcker, det är den själ som sitter i lägenheten som det främst gör ont att skiljas ifrån.

Det är också Mollis hem. Hennes rum. Hennes självklara trygghet i universum. Det är det hem vi med nervösa händer bar in henne i när hon var 1 dag gammal. Första gången hon log. Första gången hon skrattade. Första gången hon vände sig från mage till rygg. Första gången hon satt. Första gången hon kröp. Första gången hon ställde sig upp. Första gången hon tog ett steg. Första gången hon sa ett ord. Första gången hon sprang. Första gången hon sa ”jag älskar dig”. Så oerhört många första gånger att de alla inte går att räkna upp. Men alla dessa första gånger hör ihop med denna lägenhet. Det smärtar mig något enormt att behöva lämna denna plats bakom oss. Jag vet att det är ett naturligt steg i livet och att nya äventyr väntar oss, men det gör ändå jävligt ont.

Hemmet är nu totalt nedpackat i lådor. Väggarna är kala, rena och opersonliga. Märken på lister, golv och väggar från Mollis gåstol och cykel är bortsuddade, likaså hennes klotter och teckningar hon lämnat direkt på väggarna. De är borta. Det är rätt deprimerande och det har påtalats för mig att det därför borde kännas lättare. Att jag per automatik borde ha någon slags vilja att därför lämna det bakom mig. Att jag borde känna mig färdig med detta hem för att det inte längre är mitt hem. Att det är sakerna som gör hemmet vilket så tydligt nu syns i denna opersonliga och minimalistiska tillvaro. Visst, de har en poäng. Sakerna gör verkligen hemmet. Även om vi skulle packa upp allt igen så skulle det ändå inte bli riktigt samma lägenhet. Handavtryck, märken och målningar direkt på väggen är övermålade eller borttvättade. Det kan aldrig bli samma igen och visst gör det att det känns lite mindre som det hem jag har i mitt huvud. Men vad som gör hemmet ännu mer än allt det där är minnena. Därför ser jag inte riktigt det som andra ser. De ser ett tomt och opersonligt hem. Jag ser lägenheten jag älskar.

Så. Kära lägenhet. Vad du har betytt för mig kommer jag aldrig kunna beskriva i ord. Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för den plats du har varit. Den trygghet du har gett mig. Hur mitt liv än har sett ut, upp eller ner, så har jag alltid känt mig trygg och lugn så fort jag gått in genom dörren. På något mirakulöst sätt har du gjort allt enklare, både de svåra sakerna som de lätta och underbara. Genom att bara vara min plats i universum har du alltid fått mig att känna mig trygg. Så kanske är det lite själviskt. Kanske är det jävligt läskigt att nu gå vidare till något som inte längre är mest mitt. Till något jag inte känner eller ännu inte känner mig trygg i. En ny miljö. Kanske hade det varit enklare om vi flyttat inom Kvarnholmen och inte till vad som känns som jordens ände. Åtminstone Kalmars ände. Kanske hade det varit enklare om det inte kändes som den sista spiken i kistan över det som varit min ungdom. Jag vet inte. Jag vet bara att du – du är en plats jag kommer bära med mig för alltid. I Bid Thee Farewell. 

Syskon – eller inte syskon.

De senaste månaderna, sedan vi köpt hus, har syskonfrågorna exploderat. Lite som att ett husköp per automatik berättigar såväl bekanta som obekanta att korsförhöra och råda oss i eventuell syskonfråga. Jag säger bekanta just för att människor som känner oss aldrig skulle få för sig att fråga, de vet. De känner oss. De respekterar oss. Jag säger respektera just för att jag anser det ofantligt respektlöst att såväl kommentera som att ifrågasätta som att råda.

”Syskon är den första bästa kompisen” är en mening jag hört fler gånger än jag kan räkna på sistone. ”Bullshit” är mitt svar på den. Ett syskon är den första som ser till att du får mindre uppmärksamhet än vad du såväl önskar som förtjänar. Det är inget dåligt med det, men låt oss åtminstone vara ärliga om att syskon per automatik inte blir bästa vänner när de är barn. Kanske kan det ske om de ligger varandra väldigt nära i åldern och bestämmer sig för att tycka om varandra, men det är långt ifrån en garanti. Jag slog min lillebror med en soppslev i huvudet och han klippte mig med en sax i örat. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva, men hade du frågat mig för 24 år sedan hade svaret varit helt annorlunda. Jag överdriver inte. Jag gick till och med så långt att jag kungjorde att morfar var MIN och om han ville ha en morfar fick han banne mig skaffa en egen.

Syskon är underbart. Jag pratar inte emot det. Jag älskar min bror och jag skulle inte byta bort honom mot allt i världen. Syskon är dock inget alla föräldrar önskar sina barn och om de gör det så är det ändå ingen garanti. Barn, såväl som syskon, är en jävligt privat fråga och endast upp till föräldrarna ifråga att tänka kring och än mer besluta om. Vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå med detta?

Det finns fyra möjliga scenarion när du frågar/kommenterar/råder/ifrågasätter någons val med antal barn:

  1. De vill inte ha fler barn. De är fullkomligt nöjda med att det antal barn de har. Behöver de berättiga dig med en förklaring till varför? Nej. Inte en chans. Känner du ändå att de behöver det bör vi istället fundera kring varför du känner av detta behov. Är du Gud? Hänger den fria viljans vara eller icke vara på hur du ser på saker och ting? Tillhör du möjligen en sekt?
  2. De vill ha fler barn. Men kanske inte just nu. Det händer när det händer. Behöver de försvara detta för dig? Punkt 1 i denna uppradning är applicerbart även här. Hänger den fria viljan på just dig?
  3. De försöker skaffa fler barn. Barnaskapande sker inte i en handvändning och bara för att könsorganen dansar tango med varandra betyder det inte att ett barn per automatik föds nio månader senare. Behöver de utöver detta frågorna och stressen från dig? Vad tror du genererar en bra barnskapar-miljö – att få ligga i lugn och ro eller bli stressad av dig och dina råd om baljväxter och Omega 3? Eller hur ni låg med benen i luften i fem minuter efter samlag?
  4. De kan inte få fler barn. Punkt 3 i denna uppradning är applicerbart även här. Din önskan och din nyfikenhet genererar knappast i att detta känns bättre. Det finns vidare ingen skyldighet att dela detta med dig på din begäran. Önskas ditt medlidande så kommer detta att efterfrågas.

Jag tänker inte kommentera vilken av punkterna som gäller oss. Men tro mig när jag säger detta: ert ständiga ifrågasättande får mig att aldrig vilja skaffa fler barn. Såsom ni ser på saken och argumenterar för det så får ni det att framstå som världens dödssynd. Jag är kvinna, hur kan jag inte vilja föda fler barn? Låt mig skratta högt! Ja, hur kan jag inte vilja föda fler barn? Det är ju ändå rätt angenämt att spricka från Skåne till Lappland och hellre hångla med ett kokhett strykjärn än att skita första veckan efter förlossning. Trots det så föder jag hellre barn varje dag fjorton dagar i rad än att behöva vara gravid igen. För mig var inte det där med att vara gravid särskilt sockersött även om min unge senare visade sig bli själva definitionen av just sockersöt. Oavsett, fler barn eller inte fler barn har inget mer vare sig er eller förlossningsrädsla att göra – det är något som är helt upp till mig och min man.

Så, så länge jag inte själv pratar med dig om det eller sportar en klotrund mage så är det inget du behöver diskutera med mig. Och när vi ändå är inne på den klotrunda magen – bara för att någon har en bebis i magen så betyder det inte att magen som bebisen utvecklar sig i är allmän egendom. Sluta kladda. Går du och klämmer på ogravida magar? Förmodligen inte. Om du gör det, well, då behöver du förmodligen ha ett rätt allvarligt samtal med din chef/psykolog om bästa sättet du kan få hjälp på.