I Bid Thee Farewell

Ni vet det där sista avsnittet av Vänner? När alla vänner samlas i köket, gråter lite och placerar sina nycklar på köksbänken? Det är en scen som liksom etsat sig fast på min näthinna. Avsnittet var inte bara sorgligt för att det var det sista avsnittet, avsnittet var sorgligt för att de lämnar lägenheten bakom sig. Den självklara platsen för dem alla. Den där platsen som betytt mycket för så många människor. Jag kommer ihåg det avsnittet just för att min reaktion där och då var ”Jag kommer dö om jag någonsin måste skiljas från denna lägenhet”. Det är inte bara en lägenhet, det är en del av mig själv. Som Phia så vackert beskrev det: en underbar plats där underbara minnen trängs med minnen som smärtar, precis som det ska vara.

Det är heller inte bara min lägenhet, det är så många andras. Den har under de elva år jag bott här varit ett hem för många andra människor, en plats där man alltid varit välkommen såväl korta som långa perioder beroende på hur livet har sett ut. Det är en plats där många av oss på något sätt vuxit upp till de individer vi är idag. Så många minnen. Det är också det som gör att det fortfarande är ett hem för oss alla, även om det bara är vi Löwemosar som bott här de senaste åren. Det är ingenting vi någonsin kommer att kunna återskapa. Jag tror det är främst därför som det är så svårt för mig att säga farväl. Det känns som att jag säger farväl till det vackraste jag har. Inte bara lägenheten i sig, även om vi alla kan enas om att den är döläcker, det är den själ som sitter i lägenheten som det främst gör ont att skiljas ifrån.

Det är också Mollis hem. Hennes rum. Hennes självklara trygghet i universum. Det är det hem vi med nervösa händer bar in henne i när hon var 1 dag gammal. Första gången hon log. Första gången hon skrattade. Första gången hon vände sig från mage till rygg. Första gången hon satt. Första gången hon kröp. Första gången hon ställde sig upp. Första gången hon tog ett steg. Första gången hon sa ett ord. Första gången hon sprang. Första gången hon sa ”jag älskar dig”. Så oerhört många första gånger att de alla inte går att räkna upp. Men alla dessa första gånger hör ihop med denna lägenhet. Det smärtar mig något enormt att behöva lämna denna plats bakom oss. Jag vet att det är ett naturligt steg i livet och att nya äventyr väntar oss, men det gör ändå jävligt ont.

Hemmet är nu totalt nedpackat i lådor. Väggarna är kala, rena och opersonliga. Märken på lister, golv och väggar från Mollis gåstol och cykel är bortsuddade, likaså hennes klotter och teckningar hon lämnat direkt på väggarna. De är borta. Det är rätt deprimerande och det har påtalats för mig att det därför borde kännas lättare. Att jag per automatik borde ha någon slags vilja att därför lämna det bakom mig. Att jag borde känna mig färdig med detta hem för att det inte längre är mitt hem. Att det är sakerna som gör hemmet vilket så tydligt nu syns i denna opersonliga och minimalistiska tillvaro. Visst, de har en poäng. Sakerna gör verkligen hemmet. Även om vi skulle packa upp allt igen så skulle det ändå inte bli riktigt samma lägenhet. Handavtryck, märken och målningar direkt på väggen är övermålade eller borttvättade. Det kan aldrig bli samma igen och visst gör det att det känns lite mindre som det hem jag har i mitt huvud. Men vad som gör hemmet ännu mer än allt det där är minnena. Därför ser jag inte riktigt det som andra ser. De ser ett tomt och opersonligt hem. Jag ser lägenheten jag älskar.

Så. Kära lägenhet. Vad du har betytt för mig kommer jag aldrig kunna beskriva i ord. Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för den plats du har varit. Den trygghet du har gett mig. Hur mitt liv än har sett ut, upp eller ner, så har jag alltid känt mig trygg och lugn så fort jag gått in genom dörren. På något mirakulöst sätt har du gjort allt enklare, både de svåra sakerna som de lätta och underbara. Genom att bara vara min plats i universum har du alltid fått mig att känna mig trygg. Så kanske är det lite själviskt. Kanske är det jävligt läskigt att nu gå vidare till något som inte längre är mest mitt. Till något jag inte känner eller ännu inte känner mig trygg i. En ny miljö. Kanske hade det varit enklare om vi flyttat inom Kvarnholmen och inte till vad som känns som jordens ände. Åtminstone Kalmars ände. Kanske hade det varit enklare om det inte kändes som den sista spiken i kistan över det som varit min ungdom. Jag vet inte. Jag vet bara att du – du är en plats jag kommer bära med mig för alltid. I Bid Thee Farewell. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: