En fruktansvärd mix, det är nog svaret

Imorgon ringer väckarklockan vid 04:30. Det är rätt tidigt även för att vara mig. Jag borde med andra ord sova men det kan vi ju konstatera är något som inte kommer att ske eftersom klockan bara är tio. En tid jag vanligtvis brukar gå och lägga mig men absolut inte när jag ska gå upp tidigt, då blir jag nämligen obarmhärtigt vaken på kvällskvisten. Typiskt bra egenskap som jag råder bot på dagen efter med Ipren och kaffe. Jag förstår att ni vidare är chockade att efter en hel månads tystnad i bloggen mötas av inte bara ett – utan två – inlägg på bloggen på en och samma dag. Jag vet, jag är på ett generöst humör idag.

Men vad skriver man då om när man egentligen borde sova för en ska upp tidigt? Jo, det ska jag tala om för er. Jag skulle kunna skriva spalter om vår relation till Telia, utebliven fiber tillika internet och tv och hur vi förra veckan införskaffade oss en bordsantenn som ÄNTLIGEN gav oss tillgång till ettan, tvåan och barnkanalen. Det är, och jag håller fast vid, inte normalt att bli exalterad och överlycklig över kanaler som ettan och tvåan. De sänder enkom skit såsom nyttighetsprogram som upplyser och undervisar. Jättejobbigt. Särskilt om en är lärare och gift med en journalist, det säger ju sig självt. Jag skulle vidare kunna skriva om hur jag sådde en triljon fröer varav alla tog sig och hur jag som resultat har haft ett mindre helvete att adoptera bort dem alla. Det är klart att det hade varit enklare om jag märkt ut vad som var vad men till mitt försvar så namngav jag åtminstone alla och kan vi inte enas om att det inte spelar någon roll om vad man är så länge man är lycklig och älskad? Jag skulle även kunna skriva om den underbara lilla knodd, mitt och Tomas gudbarn, som kommit till världen och fått våra hjärtan att explodera av kärlek och stolthet och hur enerverande det är att Molli dragit på sig en förkylning. Tajming URUSEL. Men nej, det är inte vad man skriver om. Det man skriver om när en inte kan sova är böcker.

Jag vet att jag har nämnt det förut men det är helt enkelt värt att nämna igen. Jag har – enligt egna mått mätt – fruktansvärt trivial smak på böcker. Det är så att jag skäms när människor frågar mig vad jag läser. Min passion i livet är litteratur och det finns inget jag älskar att undervisa så mycket som om just litteratur och litteraturhistoria. Drömmen om ett bibliotek på övervåningen är egentligen inte en dröm, det är en fastställd planlösning som både jag och maken dreglar över och längtar till. Detta bibliotek kommer att fyllas till bredden av diverse pärlor vi fått, ärvt, köpt och kommit över på loppisar, antika bokaffärer och diverse hit och dit. Ni vet, så där pretentiöst som sig bör när man är lärare i litteraturhistoria. Min absoluta favoritbok i världen är Pappa Goriot – en bok jag rekommenderar till alla och fullkomligt avgudar. Betyder det att jag kväll efter kväll, år efter år, återvänder till just denna bok? Nej. För ska vi vara helt ärliga så är det min absoluta favoritbok när det kommer till litteraturhistorien. Det är inte, och jag repeterar, det är – inte – min favoritbok oavsett hur mycket jag önskar att det vore sant. Faktum är att jag är en fullkomlig fjortis som är kär i Jace Lightwood/Morgenstern/Herondale.

Vet ni inte vem det är? Oj som ni har missat säger jag bara. Det är en karaktär från en bokserie som riktar sig till fjortonåriga fantasyälskare och jag är en av dem. Bokserien heter Mortal Instruments och jag skulle – utan att överdriva – kunna prata och skriva om dessa böcker i hur många timmar som helst. De är bara helt enkelt så jävla bäst. Under påsken läste jag om alla sex böcker för den miljonte gången – och vet ni? De blir inte sämre de blir bara så jävla mycket bättre för var gång. Författaren, Cassandra Clare, har skrivit en hel radda med inflätande böcker och de är minst lika magiska. Hon, hon är så jävla fenomenal och jag är så kär i den värld som hon har skapat. Den är obeskrivlig och böckerna är just det – obeskrivliga och slukande. Det är som att bada i cement, vilket naturligtvis inte låter särskilt trevligt men jag kan lova att det är precis så – precis så som det ska kännas när en hittat sitt favoritbok. Man är fast. Det går inte att förklara på något annat sätt.

Att bli fast i en fjortisinriktad fantasyvärld som sann litteraturälskare är ett slag under bältet. Har jag gått in i väggen? Har jag tappat allt vett och intelligens? Jag tror ändå inte det, jag tror att jag är en slags version av Benjamin Buttons. Ni förstår, när jag var yngre så förkastade jag allt som var trivialt eller sådär populärt. Inte för att vara pretentiös, icke då, utan för att det helt enkelt inte intresserade mig. Ryska författare, svenska arbetarförfattare och engelska klassiker höll mig vaken in på småtimmarna och jag älskade vartenda ord jag mötte. Nu, nu när jag borde ha avancerat i min läsning och äntligen bli en av dem som kan säga sig förstå Finnigans Wake (vilket är ett universalt skämt, för det går inte såvida man inte är ett onaturligt språkgeni) så har jag istället backat i tiden. Jag läser det jag borde ha älskat när jag var yngre och somnar när jag ska läsa det jag borde älska nu när jag är äldre. Vilket är väldigt fördomsfullt sagt av mig, jag håller med. Men ni förstår, jag har ett fruktansvärt inredningsbekymmer av detta. Kan jag verkligen placera mina fjortisserier bredvid ryska klassiker? Är det inte det optimala helgerånet? Men samtidigt, kan jag ha ett bibliotek fyllt till bredden av böcker som man borde läsa men typ somnar på direkten innan man ens öppnat?

Annonser

Här var det tomt…

Ett ganska så bra kvitto på att livet är fullt är att bloggen är tom, eller hur? Kanske inte riktigt, men faktum är att det är fullt upp och av den anledningen har bloggen blivit lidande. Något brådskande att rapportera? Egentligen inte. Ungen växer som sig bör och är sådär löjligt underbar. Men på tal om underbar – vi har ganska så nyligen välkomnat det mest perfekta lilla gossebarn som någonsin har skådats till familjen. Ett sådant litet, underbart och tokigt älskat lite knytte.