Jag har en mugg.

Som av en käftsmäll levererad med fullaste kraft fullkomligt golvas jag. Till en början helt oförstående om vad som just hänt, allt snurrande i olika nyanser framför ögonen. Vad är det jag egentligen ser? Starka, blinkande och ihärdiga neonfärger. Byggnader och kreationer från världens alla hörn. En alldeles förlamande hetta som lämnar mig nästintill andlös. Det kliar i hela kroppen. Det sticker i huden. Det drar i mig som om små krokar fiffigt tagit makt över hela min kropp. Ljuden, dofterna, intrycken, känslorna och smakerna fullkomligt sköljer över mig och plötsligt är allt kristallklart. Las Vegas.

Det går inte riktigt att beskriva känslorna som sköljs över mig, men de är intensiva och det enda sättet att råda bot är att börja planera. Avresa behöver inte vara imorgon eller ens inom ett år, det kan ligga långt i framtiden. Men jag måste ha en plan, det är liksom enda sättet att behärska denna längtan. Att veta på ett lite mer kontrollerat sätt att vägarna leder dit. På ett sådant där sätt som att det växer penningar i en mugg. Penningar som inte ska användas till att bygga övervåning eller annat, utan som är helt och hållet tjingade till detta unika ändamål att få komma hem för en stund igen. Det kan ju ta rätt rejäl tid innan penningarna blir kosing som betalar kalaset, men känslan av att de växer (om än långsamt) minskar ner på kliandet och lugnar själen.

Annonser