Tentatider

Det är få saker som motiverar mig till att blogga nu för tiden. Bestörtningen över Donald Trump var självskriven. Min hemtenta däremot, den kommer inte naturligt. Fingrar, tangenter och hjärna vägrar idka samarbete som genererar i något jag skulle kunna stå bakom. Jag ser mina egna formuleringar och skäms. Det är inte jag. Om jag besitter någon form av superkraft så är det nämligen, utöver att sträckläsa tonårsfantasy, den vetenskapliga formuleringsförmågan i ultrarapid. Jag skojar inte. Jag är sjukt bra på det. Jag vet att det inte är vackert att framhäva sig själv på det sättet, men det kan inte hjälpas. Jag är så jävla grym att jag ofta kommer på mig själv med att häpnas och undra var jag får allt ifrån. Så naturligtvis har jag barnsligt stor tillit till min egna förmåga och sparar precis allt till sista sekund. Det mina vänner, det är min akilleshäl. Eller?

De senaste veckorna har varit överhopade. Hell, hela terminen har varit det. Det är mycket känslor. Det i sin tur har gjort att det varit lättare att skjuta saker framåt som inte varit av akut karaktär. Som den här hemtentan. Den är, egentligen, fortfarande inte av akut karaktär. Den skall inte in förrän på söndag. Men så fick jag ett infall att jag liksom bara göra den nu, får den ur världen så jag inte behöver tänka mer på den. Kanske är det att jag började för tidigt som är problemet? Det känns som hebreiska. Eller vänta, det är inte sant. Det känns klart som korvspad men när jag själv skall formulera mig är det precis som om det är hebreiska som kommer ut. Det blir inte som jag vill. Det håller inte under någon omständighet den nivå jag förväntar mig av mig själv. Det är fruktansvärt frustrerande. Kanske är det den isande känslan av ”out of space” som på något sätt lamslår mig. Jag vet inte. Eller så är det helt enkelt bara så simpelt som att jag började för tidigt. Det är ju för tusan bara tisdag och det som skall skrivas är ju klart som korvspad. Min superkraft låter sig kanske inte användas under sådana missbrukande former.

Annonser

Jag vill inte acceptera.

Det har varit ett par rätt tuffa dagar. Jag har troligtvis ännu inte på riktigt tagit in och smält vad som har hänt. Jag vet inte ens om det går eftersom det på något vis skulle innebära en form av acceptans. Jag vill inte acceptera. Jag vet att livet skulle vara mycket enklare om en inte oroade sig. Om en valde att tänka på annat och helt enkelt kunde känna någon slags tilltro till att det löser sig. Jag kan inte det. Jag är ansvarig för två små barn. Två fantastiska små människor. Visst, det kanske inte blir världskrig. Visst, bomberna kanske inte kommer falla över Sverige. Jag säger kanske, för jag vet inte. Jag säger kanske, just för att det ändå är något som oroar mig. Det jag däremot vet är att världen numer ser annorlunda ut. Villkoren är annorlunda. Budskapen har skiftat. Världens kanske mäktigaste person, vald av folket genom landets valsystem, är en människa som lovar att bura in sina motståndare, som lovar att bygga murar, som lovar att deportera, som anser att kvinnan inte har rätt till sin egen kropp och att människor inte får älska vem dem vill eller vara vem de är. Oavsett vad som händer så är det något vi aldrig kan radera från historien. Det är en osäker och fruktansvärt otrygg framtid som väntar. Och det är just den värld som mina barn skall växa upp i. I en värld där fruktansvärda värderingar, våldsamma-sexistiska-rasistiska värderingar, har intagit den kanske mest ultimata maktpositionen. Och anledningen till att det har hänt är för att omkring 60 MILJONER människor har valt det. 60 MILJONER.

Jag tar hellre Jimmy Åkesson som stadsminister än Donald Trump som president. Och det säger en hel del, för fram tills för några dagar sedan så var Jimmy Åkesson som stadsminister kanske det mest skrämmande jag kunde tänka mig.