Godnatt, Mr.Alhamdo?

Idag känner jag hopplöshet. Som om någon lagt världen på mina axlar och jag inte mäktar med vikten. Jag håller inte. Jag har ingen aning om vad jag vare sig kan eller skall göra. Världen ligger på allas våra axlar men vi bär inte upp den tillsammans. Under tiden faller allt. Människor dör. Twitterkonto efter twitterkonto tystnar. Inte för att det inte finns mer att rapportera utan för att Aleppo börjar få slut på människor. De dör i regnet av de ständigt fallande bomberna.

Samtidigt, i en annan del av världen, fortsätter livet som vanligt. Kaffe dricks. Julklappar köps. Vädret beklagas. En oro sprider sig. Inte över de människor som är kvar i Aleppo, utan en oro över dem som tagit sig där ifrån. De som hotar vår välfärd. De som borde ha stannat och blivit hjälpta där. Inte här. Det är vidrigt bortom allt förstånd. Det finns inget vi eller dem. Det finns bara människor. Det finns bara liv eller död. Aleppo börjar få slut på liv och den skulden kan vi aldrig befria oss ifrån. Aldrig.

Mr. Alhamdo. Ditt konto har varit tyst ett dygn. Jag vet inte om du lever. Jag vet inte om din lilla dotter lever. Jag vet inte om hon någonsin kommer att få uppleva smaken av banan. Om hon kommer att få uppleva känslan av mättnad igen. Om hon kommer att få leva det liv som var menat för henne. Jag hoppas du lever länge nog för att få vakna upp till en situation där världen inte har övergivit dig. Där världen inte har övergivit din dotter, din fru, dina elever, din plats i världen. Jag uppdaterar mitt flöde nästan frenetiskt i hopp om ett livstecken från dig. Men för hur länge? Hur många dagar till? Hur många timmar?

Annonser