Livet

Det går för fort. Tiden. Livet. Allt. Ibland står den visserligen helt stilla. Som idag. Den genom tiderna längsta söndagen. Världskrig med dottern, fotbollsträning i regn och hagel och gallskrikande Harri, läsk över hela golvet och en effing pommes för lite. Typ så. Kanske inte världskrig, men aldrig förr har mitt tålamod blivit så testat. Aldrig. Att spilla ut läsk över hela golvet, egentligen småpotatis men just då episkt stort och överjävligt på grund av skrikande och vrålhungrig bebis. Allt under hela dagen byggde liksom bara på som ett never ending legobygge. Räddningen fanns i maten. Jag behövde umami fries. 3000 kalorier av ren och skär glädje. Åtminstone var det så jag föreställde mig det där med en stor fet gloria på Max drive in. En livlina. Den tog mig igenom bilfärden hem. Den tog mig igenom läskspill. Den tog mig igenom barnskrik. Den tog mig igenom trotsigt barn. Den tog mig hela vägen till köksbordet där jag parkerade mig med djup förväntan över att trycka ner ansiktet i pommes drypande av ost och jalapeno. Men idag var världens längsta söndag så inte fan hade de packat ner mina fries. Allt annat visst, liksom kvittot som tydligt dikterade umami fries för 39 kronor. As. En nattning på nästan tre timmar på det och som sagt – världens längsta söndag. Jag borde med andra ord sova. Helst för flera timmar sedan. Men jag är fortfarande upprörd över mina fries pga helt oacceptabelt. Jag hatar Max.

Men mest av allt är jag upprörd över hur snabbt tiden går, dagen till trots. För är det något en tänker på dagar som denna så är det hur andra dagar ser ut och vart tusan det gick fel just idag. Väldigt få dagar ser nämligen ut som denna. De flesta bara sveper förbi. De flesta är helt jäkla underbara i all sin vardaglighet. Precis som jag vill ha dem. Tillsammans med barnen. Men snart är det slut på det. Det är bara en vecka kvar. Sen börjar inskolningen och Harri startar sitt liv utanför hemmets väggar. Han kommer börja uppleva och upptäcka världen utan mig och innan jag vet ordet av det kommer han inte längre behöva mig. Det är något fruktansvärt med det där. Ni vet. När första lånetiden går ut. För är det något som barn är så är det till låns. De växer upp. Och det går för fort. Alldeles för fort. Han är min bebis. Bebisar skall vara hemma. Och den första som kommer på tanken på att ens yppa minsta lilla antydan om att han inte är bebis längre BETTER BRING ME MY FRIES.

 

Annonser