Skolstart

En viss, inte så liten längre, Molli började skolan i måndags. Det har varit en hel del fram och tillbaka och såväl stora som små känslor inför denna omställning, men på det stora hela har hon ändå längtat till tusen. När söndagen kom var fjärilarna i magen många och sömnen till måndagen blev knappast den bästa. Men väl vaken där på måndagsmorgonen nästan hoppade hon upp och ner av spänning. Söndagen hade ju faktiskt inkluderat dussintal av klädbyten – klart en måste ha de perfekta kläderna på sig första dagen (och dagen efter det och dagen efter det…), så allt var hon redo. Väskan packades, frukt valdes med omsorg och håret kammades utan krokodiltårar och skrik.

Kvart över sju mötte vi upp bästa kompisen utanför morgonfritids. Bara där bultade mitt hjärta så högt att jag var rädd att hon skulle höra det och smittas av min nervositet. Det var en enorm omställning för mig som förälder efter alla trygga år hos världens bästa dagbarnvårdare. I entrén var det kaos av barn, föräldrar, kläder och skor. Skulle vi bara lämna dem vind för våg? På ett ställe de seriöst aldrig satt sin fot innan? Svetten började pärla sig och instinkten sa åt mig att liksom bara ta henne under armen och springa det fortaste jag kunde. Men det gjorde jag inte. För inte brydde hon sig om kaoset. Hon var nyfiken, taggad och fullkomligt redo att upptäcka allt det nya. ”Gå nu mamma” sa hon och vinkade bort mig medan hon och kompisen försvann in hand i hand i musikrummet. Kvar stod vi mammor och försökte prata med en av pedagogerna om frukost och kläder och ja – inte alls som hos dagbarnvårdaren.

Jag grät hela vägen i bilen till jobb och kunde knappt koncentrera mig under hela dagen. Har hon det bra? Åt hon? Lekte hon? Paniken över hur långsamt klockan gick och att typ aldrig få åka och hämta henne. Men klockan tickade ju på i vanlig ordning och plötsligt var det dags. Hämtningen var en helt annan upplevelse för hur en än vill vrida och vända på saker så var det en själaglad tjej jag hämtade hem. Både hon och kompisen hade haft en riktigt bra första dag i skolan och såg redan fram emot morgondagen. Och just där och då, ja, då började jag också se fram emot den.

De följande dagarna har gått över förväntan och idag bokstavligen sprang hon in före mig på morgonfritids, hängde upp sin kläder, kryssade för sitt namn och försvann snabbt iväg med en av sina pedagoger. Inget hejdå. Ingen puss. Bara den där ”gå nu vinken”. Det går inte riktigt att beskriva hur bra det känns och jag hoppas att varenda unge i hela världen har haft prick en sådan bra skolstart. Visserligen hade vi världskrig på morgonen över att jag tvingade på henne jeans, vilket kan förklara den avsaknade morgonpussen. Herreminne så arg och kränkt hon var av att behöva ha jeans och herreminne så värdelös och hemsk jag kände mig.

Hon överlevde dock att ha jeans på sig och lyckligare tjej än idag har jag nog aldrig hämtat hem. Aldrig. Varför undrar ni kanske? Kan ni bevara en hemlighet? En viss liten pojk, som hon kärlekar på det sätt som bara barn kan, hade idag sprungit fram och liksom bara gett henne en kram och sedan sprungit iväg igen. Något vi har pratat om i exakt prick fyra timmar och trettioen minuter nu. Så ja, inte så liten längre.  Och det firar vi med tre sorters vindruvor: smultron, mango och sockervadd. På riktigt alltså, det är vad de smakar. Helt magiskt och precis vad som behövs när en just fått sin allra första kram av en pojke en tycker är söt sådär så att en rodnar ända upp i hårbotten.

 

Annonser