På tapeten hos Löwemo

Mycket har hänt sedan i augusti, då jag senast knapprade tangenter här. Vi har överlevt, hanterat och i mångt och mycket förälskat oss i dotterns skolstart. Vi har byggt och blivit klara med vår övervåning plus/minus någon list här och var som ännu väntas komma på plats när ekonomin tillåter det. Vi har även rent ekonomiskt, om än på håret då och då, överlevt den förbannat dyra övervåningen. Vi har spacklat, vi har fogat, vi har målat, vi har spikat och vi har tapetserat. Några direkta möbler finns här kanske inte överflöd, men ungefär 40 kartonger bestående av böcker har vi i alla fall. En gång i en framtid långt borta kommer de att placeras i fina stringhyllor längs väggarna. Långt i framtiden är det med tanke på en viss bestämdhet kring just string.

Jag gör även min sista termin, för nu, som studerande vid sidan om av mitt arbete. Utbildningen går inte till våren vilket ger oss en andningspaus på åtminstone ett halvår. Jag längtar sönder mig efter denna paus på grund av helt slut. Det är tufft att få det att gå ihop och samtidigt vara en lugn, harmonisk och alltid närvarande människa. Kanske hade det gått enklare om förutsättningarna runt om kring varit annorlunda, men det är de inte och har jag lärt mig något det senaste halvåret så är det att jag inte kan påverka det, alls.

Att ha ett barn med förkylningsastma är inte hela världen. Verkligen inte. Men det är ändå vad det är. Kampen att ens få medicinering var lång, för lång, och krävde otalet lunginflammationer för att ens bli verklighet. Den krävde också att Harri gick till doktorn med sin pappa och inte sin hysteriska mamma som vid tillfälle sittstrejkade i foajén bara för att få hjälp med hans andning. En kan inte gå runt utomhus dygnet runt för att underlätta, det går inte. I alla fall inte när en har fler barn än ett. Någon gång måste en nämligen själv få sova för att kunna vara en bra förälder. Men alla dessa virusbaserade lunginflammationer som kommer som ett brev på posten vid minsta lilla förkylning, det är svårt att hantera. Som han lider. Vilket helvete han utsätts för. Och jag trodde helt ärligt inte att det – inom ramen för just detta – kunde bli värre. Men jag hade fel. Exakt två veckor efter senaste tillfrisknandet från en virusbaserad lunginflammation drabbades han av en bakteriell. Helt ärligt, det är en jävla skillnad på de två. Medicinen som en får är fruktansvärd, både i smak och biverkningar. Magen, den stackars lilla magen som krampar sönder av att hantera den monsterordinerade antibiotikan. Febern, herre min gud febern, så hög att en inte vet om en behöver åka in eller inte. Och det går upp och ner. Ner och upp. Majoriteten kräks ut.

Det får hemskt gärna vara nog nu. Han behöver inte utsättas för mer. Han har prövats mer det senaste året än vad jag har gjort under mitt 33-åriga liv. Det är inte okej och det är inte rättvist. Och jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta. Förutom att klaga – jesus som jag vill klaga! Jag vill aldrig igen höra ordet lunginflammation. Jag vill slippa få panik så fort jag ser en förkyld unge. Jag vill att han ska få lov att vara frisk, kunna hinna återhämta sig och bygga upp ett immunförsvar. Och allt det där. Och ungen fick för fan tuttmjölk! Som jag tjatades ihjäl om hur sjuk och utsatt Molli skulle bli av att hon inte fick tuttmjölk och hon har trots denna barbariska fadäs hällt sig frisk. Men Harri, som matades av gräddig tuttmjölk så att det stod honom ur öronen hans första månader, han har mest varit sjuk. Jag har ingen poäng med detta, mer än att MEN ÄNDÅ LIKSOM. Mina tuttar gör visst aldrig rätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: