Något som tagit tid att skriva

23:37. Söndag kväll. För flera veckor sedan gick jag och la mig just då, klockan 23:37. Ett snabbt öga på att alarmen låg rätt och ändra påminnelsen för ”Ring Ina” från klockan 10.00 till klockan 10.30 på grund av lektion. Två varma fötter letade sig in under mitt täcke och snart slängdes en arm över ansiktet på mig. Precis som vilken kväll som helst. En i mängden.

05:45. Första alarmet. Slår av det, gosar in mig under Mollis täcke och somnar om. 06.00. Andra alarmet. Behåller telefonen i handen. 06.03. Tror jag har försovit mig till tredje alarmet men inser att det är mamma som ringer. Vill inte svara. Stålsätter mig. Svarar.

En kan aldrig förbereda sig för döden. Det gör ingen skillnad om livet som levts varit kort eller långt, om det varit sjukt eller friskt eller om döden kanske till och med var väntad. När den väl kommer så finns bara chock, oförståelse, smärta och en överväldigande känsla av orättvisa. All död är orättvis, den tar ju något ifrån oss som vi behöver. Den tar något självklart ifrån oss. Den tar själva självklarheten ifrån oss.

15.37. Lördag. Missat samtal från Inez Löwemo. Jag ringer imorgon. 11.58. Söndag. Nä, hon sover ju middag nu. Ringer ikväll. 21.05. Fan. Jag har glömt. Nu sover hon säkert. Jag ringer imorgon, ställer in påminnelse på klockan 10.00.

Självklarheten. Bara sådär. Poff. Det är fan inte okej alltså. Men det är vad det är och det spelar ingen roll hur många gånger jag går igenom det i huvudet, inget kommer att ändras. Det enda en kan göra är att leva med det, liksom med alla andra minnen. Vilket påminner mig om vilken ynnest det är att jag får leva med just alla de minnena. Min mormor har varit prick en av de viktigaste människorna i mitt liv. Hon finns med i de flesta av mina allra vackraste barndomsminnen. Tofta, gropen, makaronerna, kärleken. För många slutar det där, men jag hade turen att få ha med henne i mitt liv tills nu. Jag fick se henne med mina barn och se den kärlek som blev mellan dem. Varje samtal fokuserade alltid på barnen. Omtanken. Aldrig på sig själv, alltid för andra. Underbara, varma Ina. Jag är så glad att just du var min mormor. Jag kommer att sakna dig tills jag tar mitt sista andetag.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: