Update

Jag hatar att springa. Framför allt när det medför att jag måste kryssa mig igenom, både fram och tillbaka, varenda triathlet i stan. De ska snart simma, cykla och springa typ 23 mil, och en annan typ dööör av ynka fem kilometer.

Bra tänkt där Frida. 4,2 mil kommer ju vara som att käka blå sockervadd och dingla med benen från ett rosa moln.

Annonser

Att sätta upp personliga mål…

…och därefter genomföra dem kräver sin ansträngning. Särskilt om man som jag sätter upp orealistiska mål inom områden man till att börja med inte ens är förtjust i. Inte ens det minsta, alls. Jag pratar om löpning och det är bland det tråkigaste jag vet. När jag bestämde mig för att lära mig att springa en mil så höll jag halvt på att dö på kuppen. Inte bokstavligt, men av tristess. Men känslan, känslan efteråt var fullkomligt obeskrivlig. Jag var så jävla stolt över mig själv att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jag klarade det, jag är så jävla bra!

Någonstans där föddes en tanke. En idé. En fullkomligt galen sådan. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men uppenbarligen något riktigt stort. Normala människor gör inte såhär bara för att de plötsligt får ett infall. Men jag gör det. Jag ska fan springa ett maraton. Inte i år, troligtvis inte i nästa år men definitivt året därpå. Say what? Sakta i backarna, rulla tillbaka bandet. Vad tusan är det jag säger? Jag kommer att dö. Men eftersom jag är jag så vet vi ju alla hur det här kommer att sluta. Har jag väl bestämt mig så finns det ingen återvändo, oavsett hur korkat det är. Oavsett hur orealistiskt det är. Eller tidskrävande. Eller dyrt. Jag bestämde mig samma sekund som jag första gången tänkte tanken. Och nu är tanken uttalad. Inte bara hemma, eller här. Den är uttalad med en personlig tränare. Och det är ett jäkla år jag har framför mig, det vill jag lova.

Det är en himla tur att jag inte har mer tid till övers för träning, för då hade jag bestämt mig för maraton redan nästa år. Om jag är sur över samma faktum? Obeskrivligt. Sådär så att jag seriöst funderar på hur mycket sömn man egentligen behöver. Svaret är nog mycket. Och ett halvmaraton nästa år är ingen dålig målsättning. Right? Vi kör på det.

Whey 100% Proteinpulver

Här jäklar testas det grejer! Efter gym brukar jag alltid trycka i mig en banan eller två. Men ikväll smakade den BLÄ, för att citera Molli. Lillebror tyckte inte riktigt att smörgåsrån var ett bra substitut, utan skakade till mig en sådan där proteinshake som muskelknuttar alltid ses sörpla på. Jag dör! Så jävla gott! Nu är det visserligen rätt många år sedan jag senast drack chokladmjölk, men visst tusan är det åt det hållet det smakar i alla fall?! Schmarrigt!

Men, betyder detta att jag kommer vakna upp som en muskelknutte imorgon? Troligtvis inte. Vad som däremot är säkert är att jag kommer vakna upp med hysterisk smärta i muskler jag inte visste att jag hade. Härligt, det ser vi fram emot. Inte alls. Fast å andra sidan, om man belönas med några deciliter choklad efter dylika pass är ju oddsen rätt höga att man gör om att. Ofta.

20130507-223556.jpg

Att vara stolt över sig själv – BIG NO NO!?

För en tid sedan publicerade jag att målet var nått med projekt fläsksvål. Kanske aningen skrytsamt, men med tanke på mängden stolthet som låg bakom var det svårt att inte bara gallskrika rätt ut av glädje. Ännu mer glädje fick jag av alla de mejl som trillade in, vissa inkluderande gratulationer och egna berättelser medan andra tackade för en motivationskick. Men det var ett mejl som stod ut bland alla andra. Ett mejl som varken var särskilt positivt eller trevligt. Jag har som vana att alltid svara på de mejl jag får, men rent ut sagt helvetiskt förbannad och en aning sårad så klickade jag det rakt in i papperskorgen.

Jag har nu haft god tid på mig att smälta dess innehåll, ta till mig av det och komma till insikt med att det alltid finns två sidor av historien. Att bara för att ett synsätt inte överensstämmer med just mitt, så behöver det ju faktiskt inte vara fel. Ej heller behöver det i grunden vara menat som något elakt, personen i fråga kanske bara är fullkomligt usel på att formulera sin kritik på ett trevligt vis. Är man väldigt upprörd över något så är det lätt hänt den dag det svämmar över. Jag antar att det helt enkelt blev min lott att få ta del av just en dylik översvämning. Det är fortfarande inte okej, men det är med en viss förståelse jag nu öppet replikerar. Fast med exakt samma mått av översvämning.

Snedvridna kroppsideal och viktstress är något vi möter varje dag, på ett eller annat sätt precis hela tiden. Skyltdockor är minimala och benknotor sticker ut lite varstans i all den reklam vi matas med. Jag förstår till fullo att detta är något fruktansvärt, att det är ohälsosamt och kanske framför allt väldigt illavarslande. Jag vill att Molli ska få växa upp i en värld där det är okej att vara nöjd med sig själv, oavsett hur man ser ut. Men! Och det här är ett stort MEN, och ett av mina största ansvarsområden som förälder, jag vill att hon ska växa upp och vara hälsosam. Att vara hälsosam inkluderar vare sig att vara underviktig eller att vara överviktig. Det är min fullständiga övertygelse att det är fel, fel, åh så fel, att låta sitt barn växa upp med en ohälsosam kosthållning som resulterar i antingen det ena eller det andra. I ett samhälle där barnen dessutom spenderar all sin tid inomhus och väldigt sällan rör på sig så är det än viktigare som förälder att ta ställning. Barn måste röra på sig. Barn måste få leka utomhus, upptäcka naturen och bara vara barn. Barn ska inte ha Facebook, barn ska inte ha den senaste modellen av iPhone och barn ska framför allt inte spendera all sin lediga tid framför tv’n eller datorn – oavsett vilken ”lämplig” barnvakt det än kan tyckas vara. Som förälder måste man till på köpet leva som man lär.

Om jag inte äter fisk kommer Molli med stor sannolikhet inte att äta fisk. Jag avskyr fisk och det händer att jag kräks av bara doften. Men jag äter fisk ungefär en gång i veckan, och på sistone tycker jag att det smakar helt okej. Ibland till med hur gott som helst. För inte kan jag säga åt mitt barn att hon ska äta fisk om jag inte själv gör det? Samma princip är det med kost och hälsa. Inte kan jag förväntas förmedla en hälsosam livsstil om jag aldrig rör på mig? Eller om jag inte äter rätt? Nej, det kan jag faktiskt inte. Det är ytterst viktigt att man lever som man lär. Vidare tycker jag att det är fullkomligt urtråkigt att hålla på och upptäcka naturen, kom igen! Fine, den är grön och häftig men jag ser hellre en bra film. Likaså äter jag hellre en påse chips än en apelsin. Men mest av allt vill jag leva, och jag vill leva så länge som det bara är möjligt. Och let’s face it, så som jag missbrukar nikotin har jag redan minskat årtalen avsevärt. Ingen bra idé att korta ner årtalen ännu mer bara för att få äta lite chips och slippa röra på sig. Sedan kan man ju diskutera mitt val av att bruka nikotin med tanke på att det är ytterst ohälsosamt, men alla måste få ha sin akilleshäl och detta är uppenbarligen min. Den dag jag verkligen vill ge upp det, då gör jag det. Det är inget fel på viljestyrkan i denna dam.

Okej, okej, okej. Nu har jag ramlat in på 70 minst sagt irrelevanta områden för sammanhanget. Men det är svårt att låta bli när man kommer upp i varv. I det mejl jag mottog kritiserades jag djupt för mitt val att offentligt söka erkännande för min viktnedgång. Jag vet inte riktigt om det var så mycket ett offentligt erkännande jag var ute efter, utan kanske snarare som så att jag i min personliga blogg uttryckte en stor glädje och öppet var stolt över mig själv. Oavsett så fanns det ju i alla fall åtminstone en person som tog fruktansvärt illa vid sig av detta. Det jag vill säga till dig är att jag kanske hade tagit dig på mer allvar om din slutpoäng inte hade varit att min viktnedgång var ett bevis för att jag inte älskar mitt barn. Att jag inte är stolt över att ha burit henne. Tro mig, jag har inte raderat alla tecken på att ha burit ett barn. Till att börja med så har jag ju själva barnet som jag konstant dessutom pratar, skriver och skryter om. Jag har till på köpet tigerränder lite varstans på kroppen som tydligt visar att jag har burit ett barn. Men vare sig dem eller de 30 kilo jag drog på mig under graviditeten är något som jag efteråt önskade stoltsera med. Jag tycker inte alls om mina tigerränder, men de är där för att stanna och jag har förlikat mig med tanken. För det finns inget som jag kan göra åt det. Men den där övervikten som fick mig att må dåligt, som fick mig att pusta när jag skulle gå upp för en trappa och som fick mig att andas som ett lokomotiv när jag åt – den kunde jag göra något åt. De resterande 10 kilona som rök kom som ett resultat av den förändrade livsstilen, och jag saknar inget av dem. Jag är inte på långa vägar underviktig, gode gud, jag har fortfarande en liten bilring och på gymmet gavs jag rekommendationen att gå ner lite till. Det är dock inget jag strävar efter. Jag är så fruktansvärt nöjd där jag är just nu. Jag mår så bra! Jag är glad, jag är full av energi och vet du – jag älskar mitt barn om möjligt ännu mer. För helt plötsligt har jag all energi i världen att lägga på henne. Jag orkar leka med henne, jag orkar springa efter henne och jag orkar upptäcka världen med henne.

Så nej, min viktresa handlade inte om att stressa andra att gå ner i vikt eller att på något vis förmedla ohälsosamma viktideal. Den handlade om mig. Att stolt bära upp sina mammakilon som ett kvitto för hur mycket man älskar sitt barn tycker jag är urbota korkat. Bär istället stolt upp dina kilon för att du älskar dig själv, för att du är nöjd med dig själv. Hur mycket man väger eller hur man ser ut har inget att göra med hur mycket man älskar sitt barn. Det är en fullkomligt befängd tanke. Men till dig som tog så illa vid sig – jag ber tio gånger om ursäkt för att min personliga resa mot ett hälsosamt liv upprörde dig. Det var absolut inte min mening. Jag kan dock helt och hållet förstå om du blir ytterst upprörd av just detta inlägg, men kom då ihåg att jag tänkte på just dig när jag kryddade det med några extra teskedar av klarspråk och spydighet. Avslutningsvis – jag kommer att fortsätta att använda min blogg till att stoltsera, skryta och vara nöjd med saker som gör mig glad och lycklig. Jag har världens finaste dotter, jag har världens i särklass snyggaste man och jag har på 1,5 år förändrat hela min livsstil till det bättre. Jag är med andra ord apbra, och det är något jag är förbannat stolt över. Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig.

Shape it up!

Den 21 juni 2011 var jag så pass stor att jag inte ens kunde ta på mig strumporna själv. På riktigt alltså, jag var gigantisk. Självfallet på smällen, men fortfarande överjävligt fet. Men i mina drömmars värld skulle all denna ‘giganthet’ försvinna i samma sekund som jag pressade ut ungen. Borta! Med enkel matematik hade jag dock kunnat lista ut att det aldrig skulle hända. Som tack för min naivitet gick jag nästan inte ner någonting efter att Molli var född. Lite som om jag faktiskt gick upp. Jag hade ju räknat med att tappa säkert 10 kilo vid första skriket, men nej. De och de resterande 15 kilona satt stadigt kvar och dallrade likt aldrig förr som geléaktig leverpastej. En överjäst degklump.

Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att jag inte var särskilt sugen på att se ut sådär resten av livet. I själva verket var jag faktiskt sanslöst motiverad till att så fort som möjligt bli av med degklumpen och ersätta den med något mindre och fastare. Och det var med just den motivationen som min projekt fläsksvål-resa tog sin start. En resa som blivit bemött av många frågor och funderingar längs vägen. Några av er har nu i efterhand frågat just hur jag har gått till väga, föga förvånande med tanke på hur mycket kakor jag samtidigt proppat i mig. Så ja, här kommer väl den nakna sanningen helt enkelt. I ord. Jag fotade inte min degklump, men tro mig. Den var inte särskilt vacker att se på så ni missar faktiskt inget.

Under de första sex veckorna efter en förlossning får man inte lov att träna sådär överjävligt mycket. Jag hade lite ”otur” och fick som resultat en rätt lång läketid så för mig var det till på köpet en omöjlighet. Till trots kände jag att jag inte kunde fortsätta som vanligt. Det är väl en sak att inte riktigt kunna gå ut och motionera, men då måste man balansera upp det med bättre matvanor. Så under den första tiden så åt jag mindre och nyttigare. Jag var inte nitisk, men jag var betänksam med vad jag stoppade i mig. Det räcker med en bit paj, man behöver inte slicka rent hela pajformen. Som tack för dessa fantastiska ansträngningar tappade jag snabbt 3 kilo. En helt okej start, ett halvt kilo i veckan kan man knappast klaga på.

På 6-veckorsdagen skrev jag in mig på Aftonbladets Viktklubb och köpte mig en stegräknare. Jag räknade kalorier helt nitiskt och var riktigt noggrann med att få i mig rätt mängd fetter, protein och kolhydrater i förhållande till varandra. Jag traskade även dryga milen varje dag och såg till att utöver det få mig några lite mer lugna promenader. Jag började köpa mjölk och andra dagligvaror borta på Giraffen istället för nere på Konsum City. En promenad på sammantaget 5-6 kilometer som gick både fort och var rätt trevlig att bege sig på. Jag menar, vem har något emot att gå i butiker liksom? Men ja, i början är det väl alltid enkelt, man är motiverad och man ser kilo efter kilo rasa vecka för vecka. Lite som en smekmånad. Den riktiga utmaningen är att behålla den där fantastiska motivationen i stunder då det går mindre bra.

Efter 2-3 månader av nitiskt kaloriräknande beslutade jag mig för att försöka återgå till en mer normal kosthållning. Vid det här läget hade jag tappat över ett kilo i veckan och det kändes som om jag var redo för en ny utmaning. Jag slutade inte att räkna kalorier helt, men jag började unna mig saker lite oftare. Det säger sig självt – sörplar du i dig 3 dl sås behöver du minst en extra runda i motionsslingan. Men vad jag framför allt märkte var att intresset för fet och onyttig mat inte längre var lika närvarande. Det berodde nog som mest på att jag inte gick omkring och var sådär vrålhungrig längre. Tidigare har jag haft svårigheter med att äta frukost, så den har ofta skippats. Likaså lunchen vilket mynnat ut i snabb energitillfredsställelse och massor av mat på kvällen. Genom att vara riktigt noga med att äta på rätt tider och välbehövliga mellanmål – ja, då rasade jag även fortsättningsvis i vikt. Det tog sin tid innan den polletten trillade ner hos mig. En sådär 28 år, men bättre sent än aldrig.

De kommande månaderna gick jag ner ungefär ett halvt till ett helt kilo i vikt per vecka. Det rasslade med andra ord fortfarande på ganska så bra. Till slut, efter 7 månader, nådde jag -25 kilo. Mitt mål. Min seger. Allt som jag ville och det jag hade strävat efter. Jag kände mig världsbäst och var sådär löjligt stolt över mig själv. Fast det är inte alls sant. Jag var visserligen tillbaka på min startvikt, men jag såg inte ut som jag ville. Jag kände mig fortfarande överviktig och ALL JÄVLA HUD som spelade dragspel så fort man rörde sig ökade inte riktigt på självkänslan. Huden hann liksom inte med. Den var chanslös. Det är klart att den senare gick tillbaka och återfick lite av sin forna fasthet, men det tog längre tid än vad jag räknat med. Och mitt uppe i allt blev jag rätt låg. Varför gå ner så mycket i vikt om man ändå ska se ut såhär? Då kan man ju lika gärna äta upp sig igen? Det var faktiskt snyggare. Eller? Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kan ärligt säga att det hängde lite på en tråd där ett tag, valet var inte alls sådär självklart som man skulle kunna tro. Men efter mycket stöttning från min fantastiska make togs steget att tänka om. Gym. Jag behövde gå på gym. Bygga muskler, träna kondition, hålla nollan och hoppas att huden skulle bli lite fastare.

Så, under de kommande 4 månaderna gjorde jag allt jag kunde för att hålla nollan samtidigt som huden gjorde sitt och började dra ihop sig. Tror jag har väldigt mycket att tacka för all (med betoning på inte alls jättemycket, men för att vara jag – hur mycket som helst) styrketräning som bedrevs. Att bygga upp muskler är ett roligt (sägs det) sätt att förbränna fett på. Huden mår bra, kroppen formar sig och man mår bättre. Som bonus tappade jag dessutom 3 kilo under denna period och var då nere på -28. De resterande 4 kilona har ramlat av mig i samband med att jag tog upp löpning. Faktum är att det är det värsta jag vet, det finns inget värre. Bara springa där som ett fån och fullkomligt halvdö på kuppen. Så kändes det under de första veckorna. Men allteftersom det gick bättre så tyckte jag att det blev hur kul som helst. Känslan av att springa milen är obeskrivligt underbar. Avslutningsvis, att börja jobba igen har definitivt bidragit en del till viktminskningen. Jag var nog kanske inte helt redo att börja jobba igen, inte alls faktiskt, och det gör ju sitt för vikten. Men jag vill gärna tro att löpningen är det som haft störst inverkan.

Sådär, där har ni det -32 kilo. Eller ja, -34 kilo stod vågen på imorse. En helt klart trevlig upptäckt. Tror dock att de senaste kilona beror på att jag inte kunnat träna på evigheter tack vara förkylning och virus, dessvärre försvinner ju de söta musklerna om man inte tränar. Är du nu sådär nöjd nu? Känner du dig vackrare och självsäkrare än någonsin? Kanske inte helt, men bra nära! Jag är nöjd så till vida att jag är stolt över mig själv, över att jag faktiskt klarade det. Jag ser dock inte alls ut som jag hade föreställt mig. Huden må ha gått ihop sig riktigt bra, men att kalla den fast vore ju ett skämt. Den är allt lite skrynklig och inte håller den in en endaste fettcell inte. MEN! Jag är faktiskt rätt smal nu, något jag inte har kunnat kalla mig själv på väldigt många år, och det är en rätt häftigt känsla som verkligen gör sitt för självförtroendet. Jag trivs med mig själv. Jag vill fortsätta att se ut såhär. Jag vill inte vare sig bli mindre eller större – precis såhär är jättebra. Helt plötsligt så handlar jag kläder som inte är helsvarta. På riktigt alltså. Den senaste månaden har jag inhandlat 5 plagg som inte är just rakt av svarta. Mer än vad jag sammanlagt gjort de senaste 5 åren. Jag antar jag helt enkelt är mer bekväm med mig själv, i kläder som jag tidigare aldrig ens skulle ha provat, för jag vet att de sitter bra trots att de inte är svarta. Det är inte massa fett som väller över, för det finns ju inte så överdrivet mycket av just den varan. Och det mina damer och herrar – det är ett jäkligt mycket trevligare sätt att leva livet på.

Få dock inte för er att den här Fridan helt plötsligt drunknar i färger. Jag har gått ner i vikt, inte tappat förståndet.

EgoBooooost

Att pröva jeans är det absolut värsta som finns. Sitter de perfekt över benen så kan jag endast drömma om att få igen dem över midjan. Skulle jag med mycket om och men få igen blixtlåset ser jag oundvikligen ut som en tjockis i en trikåklänning – synliga VALKAR. Sitter de å andra sidan perfekt om midjan blir resultatet motsatt, fullkomligt hösäck längs benen. Som resultat äger jag endast ett fåtal. Ganska förståeligt.

Som ni kanske minns förkunnande jag ett nytt kroppsmål efter att jag upptäckte att jag kom i mina jeans från flera år tillbaka. Tyyydligen kunde jag inte nöja mig med det utan ville då komma i de från ytterligare något år tillbaka. Jag gav mig själv ett år att uppnå det. Det har dock gått fort och nu är jag där. De sitter perfekt och jag älskar dem. Som resultat är ALLT annat jag äger på tok för stort. Förutom min älskade vinterjacka från -06, den sitter som en smäck (thank you very much). Okej! Fram till poängen Frida! Ikväll provade jag jeans. Säkert nio par. När jag väl hittat rätt storlek, (försäljaren och jag var inte helt ense på den punkten, men har hon rätt lär jag snart få köpa ett par nya i ytterligare en mindre storlek och det är en smäll jag kan överleva), så passade i alla fall ALLA jeans perfekt. Som en smäck. Snacka om egoboost!

Sedan Molli föddes har jag gått ner TRETTIOTVÅ kilo. Det är ganska så många kilon. Målet var 25. Allt räknas ju dock inte i kilon, det handlar ju framför allt om hur man ser ut. När jag och Tomas gifte oss var jag jäkligt nöjd med mig själv, men om jag skulle ta på mig bröllopsklänningen idag så skulle den må bra av att få sys in lite. Det är rätt häftigt. Inte trodde jag att jag någonsin skulle kunna komma tillbaka efter att ha svällt upp som en luftballong.

Nu ligger dock den stora utmaningen i att stanna här. I två månader har jag iaf lyckats med det, trots megaförkylning som hållit mig borta från löpbandet i fyra veckor. Det får mig i alla fall att tro på att det går. Snacka om skön känsla! Nu ser jag för fan på riktigt fram emot beach 2013. Skryt. Skryt. Skryt. Men så som jag har kämpat har jag per automatik rättighet för både egoboost och skyterifasoner. Skål för mig!

Jag har sprungit milen!

Hela kroppen må darra, men jag klarade det! Jag dog inte, jag kröp inte, jag gick inte en endaste meter! Höll exakt samma hastighet, 7,03 min/km, från början till slut. Med andra ord: 70 minuter och 30 sekunder för hela jävla MILEN. Kanske inte världens bästa tid, men det är i alla fall en jävligt bra början och jag är sinnessjukt stolt. Trodde aldrig jag skulle klara ut den målsättningen. Men jävlar! Nästan 2 månader till godo dessutom 😉 Awesome!!!!

20120716-123824.jpg